Harry Potter, och erechon vampyren.

Författare: Robin Schulz

Förord och legallitet.

Jag har alltid varit ett stort fan av J.K Rowling, så jag bestämmde mig för att i väntan på Harry Potter and the order of phoenix, göra en egen version av Harry Potter, som utspelar sig under Harrys femte år. Om denna bok någon gång distruberas, eller på annat sätt får någon att tjäna pengar, så sker det utan min vetskap och godkännande. Denna bok ska finnas ute gratis på internet, med andra ord är det s.k Fanfiction. VARNING! Denna bok innehåller R-klassat matrial, och bör därför inte läsas av personer som är yngre än 16 år, om de inte har godkännande från förälder eller förmyndare att läsa R-klassat matrial. Den här boken har graderats som R på grund av våld, referencer till kannibalism och lätt sexuallitet. Jag har aldrig haft för avsikt att begå copyright intrång. Nästan alla karaktärer och platser i den här boken tillhör J.K Rowling och Bloomsbury TM.

Many that live deserves death, but some that die deserve life. Can you give it to them?

J.R.R Tolkien/Peter Jackson, The lord of the rings, The fellowship of the ring.

Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper.

JK Rowling, Harry Potter och hemligheternas kammare.

1. Vampyrer

Pojken Harry Potter satt i sin säng och drömde om att en gång få hälsa på sin gudfar Sirius Black som rymt från trollkarlsfängelset Azkaban efter att ha spenderat 13 år oskyldigt inspärrad för mordet på en av sina vänner, Peter Petigrew och förräderi mot Harrys föräldrar.I själva verket dödade Sirius aldrig någon, för Peter iscensatte sin egen död, för att han var rädd att ministeriet skulle upptäcka att det i själva verket var han som förått Harrys föräldrar till den onda trollkarlen Lord Voldemort, som därefter dödade dem.
Voldemort förskökte även döda Harry, men förbannelsen studsade tillbaka på honom själv och dödade honom nästan. Det var det som gjorde Harry till något speciellt, förutom att han var trollkarl. Hela trollkralsvärlden kände till hans namn. Antingen som hjälten som besegrade den onskefulle Voldemort, eller den lille skitungen som hindrade Lord Voldemorts ädla planer. När detta hände var Harry bara ett år, men han har stött på Voldemort flera gånger efter det, och även då undkommit med livet i behåll, någonting som bara han och hans rektor Albus Dumbledore någonsin gjort. Förra gången han mötte honom hade de till och med duellerat; inte ens vuxna trollkarlar med stids träning (Aurorer) hade klarat av att undkomma en sådan duell med livet i behåll.

Men det var inte det som Harry tänkte på. Senaste gången Harry mötte Voldemort hade han återfått sin fulla kraft och utmanat Harry på en trollkarlsduell, men mitt i duellen, precis innan Voldemort skulle slutföra jobbet han påbörjat, hände någonting väldigt ovanligt. Harrys och Voldemorts trollstavar hade bundits ihop med en magisk stråle av guld, och snart hade Harrys föräldrar uppenbarat sig för honom. De hade kommit ur spetsen på Voldemorts trollstav, och avskärmat Voldemort från Harry, så att Harry kunde fly. Även om det bara var deras spöken, eller skuggor, så hade de talat med Harry.

Under Harrys första år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom hade Harry hittat en spegel som visade betraktarens hjärtas djupaste önskan, och då hade Harry sett sin mamma och pappa, men då hade de bara varit spegel bilder. Den här gången hade han faktsikt talat med dem.

Harry tänkte ofta på dem nu. Men varje gång såg han också Cedric Diggorys livlösa, tomma ögon. Han kunde nästan inte tänka på något annat, vilket innebar problem för Harry, eftersom han hade hemläxor att tänka på.
Harry tittade på almanackan på väggen där han prickade av dagarna till den dag då han skulle återvända till Hogwarts efter sommarlovet. Familjen som Harry bodde hos hade alltid förtryckt Harry, och sett på honom med avsmak, för de avskydde magi i alla former. De var livrädda för att någon skulle upptäcka att Harry var en trollkarl. I elva år hade de låtit honom bo i ett skrymsle under en trappa, men nu bodde han i ett av sin kusin Dudleys sovrum. Harry slutade att drömma, och återvände till skol böckerna; han skrev en uppsats om vampyrer för sin nästa lärare i försvar mot svartkonst

"Vampyrer är ett ondskefullt släckte som i alla tider terroriserat trollkarlar så väl som icke magiker (även kallade mugglare). De lever av människoblod och de är extremt starka, smidiga, uthålliga, slagtåliga och snabba. De kan endast jaga på natten, för solljus är en av de få saker som på allvar kan skada en vampyr.
Det finns ett fåtal olika sätt att döda en vampyr. De vanligaste metoderna är en skarp påle genom hjärtat, vitlök, eller dekapitering (hals huggning). Mugglarnas religösa övertygelse har fått dem att tro att vampyrer inte tål krucifix eller vigsel vatten, vilket så klart är löjligt.
Trolldoms Ministeriets vampyr dödare kan även använda sig av de oförlåtliga förbannelserna, men folk i allmänhet bör undvika att någon gång använda dessa förbannelser över huvudtaget.
Fullblodsvampyrer är hemska att skåda, till skillnad från halvvampyrer, som måste utveckla ett fördelaktigt utseende, så att de kan locka till sig byte av det motsatta könet, eftersom de inte är lika starka som fullblods vampyrer."

Harry skrev ner anteckningar, och slängde en timme senare ihop boken. Han läste stolt igenom sin färdiga uppsats, som var en och en halv tum längre än vad som behövdes. Vampyrer var ett ämne som Harry var särskilt intresserad av. Han reste sig upp och såg ut genom fönstret ner för gatan. Alla hus var mörka och tysta, så den ända ljus källan Harry hade var gatulamporna. Harry kollade snabbt på sitt armbands ur och insåg att han varit femton år i en minut. Harry tänkte på hur Sirius hade det och hur det hade varit om inte Petigrew hade förått hans föräldrar, och om han på något sätt hade kunnat hindra Peter från att fly, så att Sirius kunde bli rentvådd. Harry såg upp mot himlen och såg ugglor komma flygande rakt mot honom som om de tänkte anfalla honom, men han blev inte det minsta rädd, utan snarare glad åt att se dem.
Det var nämnligen så man skickade brev i trollkarls världen; man fäste dem vid benet på en uggla. Han öppnade fönstret och de första ugglan var Harrys egen snövita uggla, Hedwig, och en annan uggla som Harry kände igen som Errol, familjen Weasleys uggla. Mellan sig bar de ett paket. Efter dem kom en pytteliten uggla, som hette Piggy. Den tillhörde Ron Weasley, som var en av Harrys bästa vänner. Harrys andra bästa vän hette Hermione Granger. Hermione var mugglarfödd, vilket innebar att hon föddes med magiska krafter, trots att hennes föräldrar var mugglare. Det innebar förstås att hon hade svårt att skicka födelsedags presenter till Harry, eftersom hon var tvungen att åka till London för att skicka något. Men hittills hade hon alltid lyckats sända Harry någonting. Rons familj var fattig, men snäll och gjorde allt för att hjälpa Harry. Harry kände inte Hermiones föräldrar, men antog att de måste vara ganska välbärgade, till och med för tandläkare, trodde Harry, för Hermiones present var ofta den dyraste.

Harry slet upp pappret på paketet och öppnade kartongen. Harry log för sig själv. Det var en orange Chudley Cannons tröja, men Ron hade ändrat nammnet på baksidan så att det stod "Harry Potter" med stora självlysande gröna bokstäver. Chudley Cannons var Harrys och Rons favorit quiddichlag, trots att Harry aldrig sett dem spela. Quiddich var en sport som utspelade sig på kvastar i luften.
Det fanns fyra olika positioner att spela. "Jagarna" kastar en röd boll som kallas "klonken" mellan sig och försöker göra mål genom att kasta klonken genom en av tre ringar som svävar högt upp i luften. "Vaktaren" har som uppgift att vakta ringarna så att motståndar lagets jagare inte kan göra mål. Det fanns två svarta bollar vars uppgift var att slå ner alla spelare från kvasten. Dessa bollarna kallas "Dunkare" och det är "slagmänens" uppgift att skydda sina medspelare från dunkarna, och skicka iväg dem mot motståndarna. Den sista och viktigaste spelaren är "sökaren" som ska fånga en gyllene valnötsstor boll som kallas "den gyllene kvicken". En quiddich match är slut först när någon av lagens sökare fångar kvicken, och det laget tilldelas 150 poäng. Men det betyder inte nödvändigt vis att det laget vinner. Året innan hade den bulgariske sökaren fångat kvicken när Irland ledde med 160 poäng. Alltså vann Irland, trots att den Bulgariske sökaren fångade kvicken.
Det finns sex spelare i varje lag. Två jagare, två slagmän, en vaktare och en sökare. Harry var sökare i Gryffindors quiddichlag (Gryffindor är en av de fyra elevhemmen på Hogwarts) och än så länge har han inte misslyckats med att fånga kvicken, om man inte räknar med de gånger då han varit medvestlös, eller svimmat och rammlat av kvasten p.g.a Dementorer.

Dementorer är de hemskaste varelserna i hela trollkarls världen. De lever av hemska tankar, så de får sina offer att uppleva sina hemskaste minnen om och om igen, tills de drunknar i sin egen förtvivlan.

Harry drog på sig tröjan, och fångade den hysteriskt upphetsade lilla ugglan som flög omkring i rummet och hoade stolt över att ha levererat brevet. Harry öppnade brevet och läste Rons brev så gott han kunde (Ron hade en förfärlig handstil).

"Hej Harry!

Hoppas du har det bra och att mugglarna är snälla mot dig. Jag hoppas du tycker om tröjan och att inte piggy irriterar dig lika mycket som han irriterar mig,"

Harry kände Ron allt för väl för att ta det på allvar. Han klagade alltid på sina husdjur, men blev hemskt upprörd när han trodde att Hermiones katt ätit upp hans råtta Scabbers, som i själva verket inte var en råtta, utan Peter Petigrew i sin animagus form.

En animagus är en trollkarl som kan förvandla sig till ett specifikt djur, när han så önskar. Harry kunde inte förstå varför någon skulle vilja vara en råtta, men tyckte att det passade bra med tanke på Peters personlighet.

"Fred och George har köpt en lokal där de ska ha sin butik med skämtartiklar när de slutat skolan. De hälsar att du ska ha ett hjärtligt tack för pengarna, men mamma är inte så glad över det. Fast egentligen tycker hon nog att det är bra att de inte arbetar inom ministeriet nu när Du-Vet-Vem återvänt, men det skulle hon aldrig erkänna inför dem... Har du hört något nytt från Snuffles?"

Snuffles var det hemliga namn de använde för Sirius, eftersom Harry, Ron Hermione, familjen Weasley och Dumbledore var de enda som trodde på Sirius oskuld. "Du-Vet-Vem" säger de flesta trollkarlar istället för "Voldemort" för att de fortfarande rädda för blotta namnet. Det var en hemsk tid då Voldemort hade makten.

Ministeriet var i upplösning, Dödsätare (Voldemorts anhängare) hade ögon och öron överallt. De som vägrade gå med Voldemort eller gjorde motstånd mot honom, där ibland familjen Potter, dödades, eller torterades tills de gick med på att stödja Voldemort, eller dödades när de efter upprepade tortyr sessioner fortfarande vägrade. Sen fanns det såklart de som blev mördade direkt.
Det fanns bara ett fåtal trollkarlar och häxor som vågade uttala namnet nu för tiden, där ibland han själv, Sirius och Dumbledore samt Remus Lupin, Harrys lärare i försvar mot svartkonst under hans tredje år.

"Vi syns på Hogwarts expressen!

Ron."

Harry skrev ett snabbt brev och skickade det tillbaka med Piggy, för Eroll, som var gammal och luggsliten och liknade en dammvippa, behövde vila lite. Just som Harry vek ihop brevet och lade undan det, kom en stor torn uggla, och Harry gissade att det var från Rubeus Hagrid, en annan av Harrys vänner i skolan.
Hagrid var en halvjätte, men mycket snäll och omtänksam. Han var lärare i skötsel och vård av magiska djur på Hogwarts. Det ända som var konstigt med Hagrid var att han inte hade en normal uppfattning om vad som var farligt. Han var känd för att uppfostra trehövdade hundar, och hade under Harrys första år på Hogwarts smugglat in ett drakägg i sin stuga. Under Harrys andra år hade han rått Harry och Ron att följa spindlarna in i den förbjudna skogen, som omringade Hogwarts slott. Det hade nästan kostat dem livet. Under tredje året blev Harrys ärkefiende Draco Malfoy angripen an en hipogriff.
Malfoy och Harry hade varit ovänner sedan den första gången de träffades i madam Malkins klädnader för alla tillfällen i Diagongränden. Hans pappa var dödsätare, och precis som sin far gick Malfoy i Slytherin, det elevhem som utbildat mest onda häxor och trollkarlar, där ibland Voldemort.

Diagongränden var det ända stället i London där man kunde köpa magiska tillbehör. Under Harrys fjärde år hade Hagrid odlat fram en egen art som han döpte till "Sprängstjärtsskrabbor". Men brevet var inte från Hagrid.

Det var från Hermione.

"Hejsan Harry!

Beauxbuttons har börjat med att förbereda deras elever för att bli Aurorer. Ett löjligt ryckte säger att den där vilie flickan, Delacour, skulle bli lärare på Hogwarts i ett helt nytt ämne för femte klassare och uppåt."

En vilie är en varelse som liknar en mänsklig kvinna, men är mycket vackrare. Killar lockas till att göra idiotiska grejer för att imponera på dem, och tjejer blir svartsjuka, eller irriterade över pojkarnas idioti, och tycker att killarna var barnsliga, vilket förklarade Hermiones nedlåtande ton i brevet.

"Jag hoppas verkligen det går bra för dem. Jag struntade i att hälsa på Viktor i sommar, för det är nog bäst att vi inte ses nått mer. Jag tror inte han är speciellt ledsen för det, för han har ju Quiddich att tänka på. Dessutom har jag hört att han blivit rektor för Durmstrang, eftersom Karkaroff håller sig gömd från Du-Vet-Vem."

Viktor Krum var Bulgariens sökare, och enligt Harry, den bäste. Han hade fångat kvicken åt bulgarien, men Irland ledde då med 160 poäng, vilket gjorde att Irland vann ändå. Många hade klagat på Krums sätt att avsluta matchen, men Harry hade förstått varför han hade gjort som han gjort. Bulgarien slaktades av de Irländska jagarna, så han ville avsluta spelet på sina egna villkor. För några månader sedan hade turneringen i magisk trekamp ägt rum på Hogwarts, och då hade Krum, under inflytande av imperius förbannelsen, kastat tortyr förbannelsen "Cruciatus" på Harrys vän Cedric Diggory, som strax däräfter blev mördad av Lord Voldemort själv.

De oförlåtliga förbannelserna var förbannelser som var totalförbjudna enligt magisk lag, och de som utövade dem utan speciellt tillstånd skickades omedelbart till Azkaban på livstid. Imperius ger den som kastat förbannelsen full kontroll över den som blir träffad, men den kan besegras om man har tillräcklig viljestyrka. Cruciatus var en tortyrförbannelse som gjorde så att offret kände total smärta i hela kroppen. Den sista och värsta av de oförlåtliga förbannelserna var Avada Kedavra förbannelsen. Den kallades av många för "Den oundvikliga förbannelsen". Det fanns ingen motförbannelse. Den som träffats av en Avada Kedavra förbannelse faller död ner på marken. Den enda person som någonsin överlevt en sådan förbannelse var Harry själv, och det blixtformade ärret i hans panna bar vittne till det.

Det var en annan sak som gjorde Harry berömd. Han hade alltid tyckt om sitt blixt ärr innan han förstod vad det betydde. Nu kände han intensiv smärta i pannan varje gång Lord Voldemort använde en Avada kedavra förbannelse på någon, när han var i närheten, eller när han helt enkelt var på extra hatfyllt humör.
Voldemort hade återfått sin kropp med hjälp från Crouch Junior, en trogen dödsätare, och Peter Petigrew. Det var också på grund av Crouch som Cedric Diggory var död. Men han fick sitt straff. Strax efter det att han tillfångatagits fick han smaka på dementorernas sista och slutgiltliga vapen, som kallades "Dementorkyssen". Då suger dementorn själen ur sitt offer genom munnen. Offret blir då ett tomt skal, vid liv, men ändå inte. Kroppen lever vidare, men alla minnen och känslor är borta.

"Jag tyckte att jag inte var redo för det förhållande som han tydligen ville ha, så jag gjorde helt enkelt slut. Jag vågar inte tänka på vad Ron kommer säga när han får reda på det... "Det var ju Viktor Krum!" han kommer aldrig förstå, men jag hoppas att du gör det. Förresten, har du lust att hälsa på mig? Skicka i så fall Hedwig, för den uggla som du fått det här brevet ifrån är en envägs uggla, vilket innebär att den bara kan skicka, men inte ta med något brev tillbaka. Vi bor i London, och vi hämtar dig med bil, så dina släktingar behöver inte oroa sig. Hoppas på svar inom kort.

Med kärlek, Hermone."

Harry log. Han hade aldrig varit hemma hos Hermione, så han ville väldigt gärna hälsa på henne. Dessutom trodde han snarare att Ron skulle bli överlycklig när han fick reda på att Hermione gjort slut med Krum. Han hade varit väldigt upprörd när Hermione och Krum gick på julbalen tillsammans. Han tog ett pergrament och krafsade ner:

"Jo, tack, jag kommer gärna. Jag ska tala med Morbror Vernon om det, och om han säger nej, så hotar jag bara med Snuffles. Kom och hämta mig i morgon kväll kl 9. Vi syns snart.

Harry."

Harry gick fram till Hedwig, som sträckte ut ett ben så att Harry kunde binda fast brevet vid det. Så snart Harry hade bundit fast brevet och sagt vem hon skulle leverera brevet till, flög hon ut igenom det öppna fönstret och ut i natten.

Harry öppnade sitt paket från Hermione, som inte överraskande innehöll en bok ("Magi och Känslor" av Margit Afrodicia), och tänkte samtidigat att han skulle fråga Morbror Vernon om familjen Granger kunde komma och hämta honom.

Morbror Vernon var egentligen inte hans morbror, utan bara hans mosters man. Moster Petunia hade alltid hatat Harry och hans mor. Kanska hade hon någon gång älskat Harrys mamma, men inte sedan hon började på Hogwarts. Harry antog att hon var avundsjuk, för att Harrys mamma hade varit mugglarfödd men fått magiska krafter, medans Petunia inte fick några, och Petunia ansåg att deras föräldrar hade skämt bort Lily. Harry lade sig ner i sängen och drömde sig bort igen.
Nästa kväll skulle han antagligen vara hos Hermione, vilket Harry inte riktigt kunde föreställa sig. Bodde hon som familjen Weasley, i ett fallfärdigt, men hemtrevligt, hus som hölls uppe av magi? Sen kom han på att Hermiones föräldrar var mugglare, så deras hus skulle antagligen inte vara mycket intressantare än familjen Dursleys. Det var lätt att glömma att hon var muggglarfödd, eftersom hon var den bästa eleven i sin årskurs, för att inte säga den bäste på hela skolan.

En timme senare kom en sista uggla flygandes. Den var från Hagrid, som sänt en trälår med någonting som skakade innuti. Det var borrade inandnings hål överallt. Harry, som visste vad Hagrid kunde tänkas skicka för husdjur, vågade knappt tänka på vad som fanns innuti den. Han lade trälåren på sängen och höll sig på behörigt avstånd när han läste Hagrids brev.

"Hallå, Harry!

Jag e på ett hemligt uppdrag åt Dumbledore, så ja kan inte säga var ja e nånstans, men jag skickar en svensk Hisslare. Inte för att ja e i Sverige."

Harry skrattade. Hagrid var urkass på att hålla hemligheter.

"Det är en varelse som bara gillar goda människor, och hatar onda. En sorts antidementor, kanske man skulle kunna kalla den. Ja tror att han kommer gilla dig skarpt. Jag skickar också me ditt skolbrev. Om du undrar vad han äter, så slå opp kapitlet om dem i "Monsterboken om monster". Jag längtar redan efter att träffa dig och Hisslaren i skolan.

Hagrid.

PS. Visste du att trollkarlar och mugglare i Sverige äter rutten fisk? Inte för att jag e där. DS."

Harry öppnade försiktigt lådan och en liten varelse låg i ett hörn och snusade för sig själv. Det var den fulaste lilla varelse Harry någonsin sett. Den var blå över hela kroppen, och hade en snabel liknanade näsa och små svarta ögon. Den såg nu upp mot han och gav ifrån sig ett litet pip.

Hisslaren var det fulaste Harry någonsin sett, men inte på något sätt äcklig. När man kommit över första chocken över hur ful den var, så upptäcker man att den var ganska gullig på något underligt sätt. Djurets pip gjorde en liksom varm i hjärtat, som om man befann sig hos någon som man tyckte om.
Plötsligt hoppade Hisslaren, som inte var större än en knuten näve, upp på Harrys axel och sniffade honom i örat.

"Sluta med det där. Det kittlas!" skrattade Harry när Hifflarens blöta nos vidrörde hans öra.

Hifflaren blev otroligt lycklig för någonting, och klättrade omkring överallt på honom. Han tog tag i Hisslaren och lade tillbaka honom i hans låda. Hisslaren hoppade upphetsat upp och ner.

Harry läste listan på vilka nya böcker han skulle köpa. Till Harrys förvåning fanns det en bok mer än de ämnen han läste. "Mitt liv som Auror, en vägledning i kampen mot ondska" av Frank Longbottom. Frank Longbottom var pappa till Neville Longbottom, en av Harrys elevhemskamrater, men var nu inlaggd på st. Mungos sjukhus för magiska åkommor, efter att han och hans fru blivit sinnessjuka efter en serie cruciatus förbannelser. Den ihärdiga smärtan kan lätt få en människa att bli psykiskt sjuk om man utsätts för den för länge.
Deras son, och Harrys klasskamrtat, Neville Longbottom hade det inte lätt. Han hade bott hela sitt liv hos sin farmor, för hans föräldrar inte kände igen honom. Under de fyra år Harry känt Neville, hade Harry aldrig frågat honom om varför han bott hos sin farmor. Harry hade fått reda på det året innan från skolans rektor, Albus Dumbledore.

Var ryktet Hermione hört sannt? Skulle verkligen Fleur Delacour arbeta som lärare på Hogwarts? Ron skulle bli överlycklig, tänkte Harry.

Han satt och lekte med Hifflaren tills solen gick upp, och han hörde hur familjen Dursley vaknade till liv. Harry, som alltid gjorde allt jobb i huset, gick ner för att göra frukost. Han stekte bacon och ägg samt kokade tevatten, när Vernon kom ner för trappan. Harry bestämmde sig för att vänta på att Vernon ätit klart, innan han frågade.
Harrys kusin Dudley, fick bara äta frukt, för han var på diet. Han hade till sist blivit så tjock att det inte fanns skoluniformer som var stora nog att rymma hans gigantiska kroppshydda. Han behövde innan dieten två stolar att sitta på vid bordet.
Harry slängde åt honom en frukt, och han tittade surmulet mot Harry. Petunia hade äntligen bestämmt att alla i huset inte skulle behöva gå på diet bara för att Dudley var bredare än en valross. Men hon såg ändå till att Harry fick väldigt lite mat, för att hålla Dudleys kämpeglöd vid liv.

Harry var tvungen att medge att ett år på diet hade förändrat Dudley. Han tog inte längre upp två stolar, utan det räckte med en, trots att mycket fortfarande hängde ut över kanterna, och att stolen knakade under hans tyngd.

I den här takten, tänkte Harry, kommer han vara lika ranglig som jag om sisådär 20 år.

Harry tänkte på hur Dudley skulle se ut om han lyckades banta 70 kg. Vad skulle han göra av allt skinn? ha det som en rosset på ryggen?
Harry log för sig själv, men upptäckte att han bränt vid Vernons ägg. Harry insåg att det var bäst att slänga äggen innan morbror Vernon såg dem och skällde ut honom, men den här gången lyckades Harry undkomma med en anmärkning om att det luktade bränt. När hela familjen var samlad serverade Harry frukosten.
Ingen sa någonting om den, vilket innebar att de inte kunde hitta något att kritesera, tänkte Harry uppgivet. De skulle inte tacka Harry, om han så räddat dem ur käftarna på en ungersk taggsvans.
När alla var mätta och belåtna (utom Harry och Dudley) såg Harry sin chans.

"Morbror Vernon," började han försiktigt. "En av mina vänner från Hogwarts har frågat om hon kunde hämta mig, så jag tänkte..."

"...ATT JAG VILLE FÅ HELA VARDAGSRUMMET SPRÄNGT I BITAR IGEN? NÄHÄ DU TACK! JAG SLÄPPER ALDRIG MER IN NÅGON AV DINA MISSFOSTER TILL VÄNNER INNANFÖR MIN DÖRR IGEN, POJK! ÖVER MIN DÖDA KROPP!"

Harry ilsknade till. Inte för att Vernon höjt rösten mot honom, för det brukade han göra, utan för att han kallat Harrys vänner för missfoster.

"Det kan jag anordna, om du vill. Jag går väl jag och skriver till Sirius, så kanske han kan hjälpa dig med det..." Mr Dursleys ansikte som var illrött av vrede skiftade snabbt färg till något som liknade försurnad majonäs. Harry vände sig om för att gå, men då ändrade Mr Dursley sin inställning.

"Kommer de igenom skorstenen?" frågade han ansträngt.

"Nej, hon är mugglarfödd, så hon kan inte ansluta sin spis till flammnätverket, för det skulle ta för lång tid, och dessutom är det olagligt att ansluta mugglarspisar". Av morbror Vernons frågande ansiktsuttryck att döma, hade han inte fattat ett ord av det Harry just hade sagt. "Hermiones föräldrar är "Icke-magiska", hon föddes i en familj utan magiska krafter, så fram tills hon var 11 år, visste hon lika mycket om trollkarls världen som jag gjorde. Alltså kommer de i bil." tillade han för att förklara tydligt för Mr Dursley att de inte skulle använda någon form av magi för att ta sig dit.

Mr Dursley tänkte över detta en stund, innan han beslutade sig. "Ok då, men de får hämta dig några kvarter bort, så att grannarna inte ser dem." sa Mr Dursley.

"Men Morbror Vernon, hennes föräldrar är precis lika omagiska som ni, de är tand läkare." förklarade Harry ännu en gång.

"Sagt är sagt, pojk." sa Mr Dursley. "När kommer de och hämtar dig?" frågade han sedan.

"Ikväll," svarade Harry snabbt, innan han gick upp och packade ner sina grejer i sin koffert.

Innan han visste ordet av, var klockan halv nio, och Harry stod i hallen på Privet Drive 4. Han hade skickat Hedwig på express på morgonen efter sitt samtal med Morbror Vernon, och instruerat henne att stanna hos Hermione efter att ha lämmnat av brevet som sade att de skulle hämta Harry på Ferret Road istället.
Harry sa adjö till familjen Dursley, som svarade med en grymtning. Harry öppnade dörren, och gick ut i skymningsljuset, släpandes på sin koffert.

När han kom fram till Ferret Roads ödsliga gata gömde han sig i en mörk gränd mellan två hus, för han ville inte besväras av frågor från nyfikna mugglare som undrade vad han gjorde ute så här sent med en stor koffert.
Gränden var kålmörk, och inne i mörkret stod en stor, tung och otymplig kontainer som spred en obehaglig lukt av ruttet kött och ruttna frukter och grönsaker. Harry visste inte varför, men han kände sig väldigt obehaglig till mods, som om han plötsligt hamnat i sällskap med någon som ville honom väldigt illa. Harry skakade på huvudet.

Nej, intalade han sigsjälv. Voldemort kan inte vara här... Eller?

Han skakade på huvudet i ett försök att jaga bort obehaget, men det fungerade lika bra som att försöka jaga bort en drake med sopkvast.

Klockan blev nio, sedan halv tio, och Harry blev bara mer och mer nervös. Det hade blivit mörkt även utanför gränden, och Harry funderade på att gå tillbaka till Privet drive, och skicka Hedwig dagen efter för att fråga varför de inte kom, men insåg genast att han sagt åt Hedwig att stanna hos Hermione. Plötsligt hörde han någonting bakom sig, och flög runt. Det fanns ingenting där, inte så mycket som en råtta ens, vilket Harry tyckte var konstigt med tanke på den stora kontainern. Då insåg han plötsligt att kontainern flyttat sig en bra bit ifrån den plats den stod när han först gick in i gränden. Det var som om en kall hand slöts sig om hans hjärta, och han började skräckslaget backa undan ifrån kontainern. Då kände han en hand läggas på hans axel bakifrån. Hermione! Han suckade av lättnad.

"Hermione, var har du..." sa Harry och vände sig om, men avbröt sig mitt i meningen.

Det var inte Hermione. Det var en lång, muskulös man, som de flesta skulle tyckt var stilig, om det inte var för att hans hy var blek som pergament, och att hans ögon lyste med en röd, onskefull eld.

"Vem..?" började Harry, men just då flög mannen på honom, och slängde ner honom på marken och drog med honom in i gränden. Harry fäktade villt omkring sig. Han kämpade för att komma åt sin trollstav, men förgäves. Mannen slängde in honom bakom kontainern, som Harry först nu insåg hade flyttats för att bättre gömma någon, men hur hade mannen då dykt upp bakom honom? Mannen lade sig över Harry för att bättre kunna hålla honom till marken. Han var så stark att Harry inte kunde göra något motstånd.

Hur hårt han än krängde, eller ålade, kunde han inte lossa sig ur den främande mannens grepp, och med ansiktet mot marken kunde han inte se vad som försigick, om det fanns fler trollkarlar där. För det måsta han vara, att dömma av klädnaden, som han visste var en matel, även om han inte hunnit se så mycket mer än ansiktet på mannen. Då kom Harry i håg någonting Lupin, Sirius och James Potters bästa vän, och Harrys föredetta lärare, hade sagt till honom.

"Man känner igen dem på ögonen, Harry. Deras ögon glöder av ondska, och deras hy är alldeles blek. Om du någon gång ser någon som passar in på den beskrivningen, fly. De ända som kan döda en vampyr är ministeriets vampyr dödare".

Mannen som anfallit honom var en vampyr, som antagligen anslutit sig till Voldemort, som de gjort förra gången han var vid makten. Harry greps av panik, och kämpade frenetiskt med att försöka få tag i sin trollstav, men kunde inte hitta den. Vampyren vände på honom och viftade retligt med Harrys trollstav mellan sina fingrar samtidigt som han med en hand utan svårigheter höll Harry på marken.

"Letar du efter den här?" frågade han med en så onskefull röst, att Harry nästan kunde känna hur hans blod frös till is. Vampyren hånlog mot Harry, och böjde sig ner mot hans nacke. Harry hade läst om vampyrer i försvar mot svartkonst boken.

"När man blir biten av en vampyr, blir man först väldigt svag, sedan kall, och till sist befrielsen av döden. Om vampyren blir avbruten precis innan man dör, blir man en varelse utan själ, som lyder vampyrens minsta vink. Om vampyren strax efter bettet blir avbryten, blir man en halvvampyr. Man har då kvar ditt mänskliga utseende, och medvetande men du är inte längre mänsklig till sinnet. Du blir en ondskefull varelse utan samvete och din kropp anpassas för att lättare snärja mänskliga byten av det motsatta könet, dina muskelfibrer förändras, dina sinnen skärps och ditt skelett härdas. Den processen är ytterst smärtsam, och om man ser någon med sådana smärtor, bör man befria honom från sitt lidande. Man kan ändå inte hjälpa dem. En halvvampyr är precis likadana som vampyrer i sinnet. De är onda och listiga, dessutom övermänskligt starka. Det finns dock ett sätt att hindra ondskan som sprids i blodet, och på så vis vara människa, fast ha kvar vampyr styrkan. Denna typ av vampyr kallas Erechon vampyr.

Erechon betyder "Förädare" på vampyrernas urgammla språk, men för att bli en Erechon måste man bli räddad av en oskyldig jungfru, som dessutom måste behärska väldigt avancerad magi. Den enda besvärjelsen som stoppar ondska som lever i blodet är en besvärjelse som de flesta fulllärda aurorer inte ens klarar av. Dessutom måste besvärjelsen användas direkt efter bettet."

Harry kände vampyrens isande andedräckt mot sin nacke, och kände sedan hur sylvassa tänder skar igenom hans skinn. Harry skrek efter hjälp och slog på vampyren, men vampyren verkade inte ens märka det. Skriken blev allt tystare, och Harry började darra av svaghet, och han hade fortfarande inte rubbat vampyren en centimeter.

Varför kommer ingen? undrade Harry förtvivlat. Någon måste hört mig!

Det var först då som Harry på allvar insåg att ingen hjälp skulle komma. Att han inte skulle klara sig denhär gången. Att han snart kanske skulle befinna sig hos dem som han sett i Erised spegeln under sitt första år.

Harrys synfält blev mindre, och det brusade i öronen, som om han befann sig i närheten av ett hav vars vågor rullade in mot stranden. Världen blev allt ljusare, tills allting var näst intill vitt, och det enda han kunde se var de avlägsna stjärnorna, samt Vampyrens bleka axel. Han slöt ögonen och slutade kämpa imot. Det var ingen idé.

Plötsligt kände han hur han återvände till den riktiga världen. Han slog upp ögonen, för att se att hans synfält vidgades och han såg att vampyren hade rullat av honom. Han tittade förvånat upp för att se hur vampyren ställt sig upp med ena handen för axeln. En flicka som Harry inte kände igen stod i grändens öppning mot gatan, och ljuset från lamporna bakom henne gjorde det omöjligt att se vem det var. Det ända Harry kunde se var att hon hade sitt trollspö riktat mot vampyren.

"Idiotiska flickbarn!" Fräste vampyren. "Tror du kan utmana en fullblodsvampyr i en strid på liv och död? Du har inte räddat din vän, bara gjort honom bättre. Han kommer att bli en halvvampyr, och kommer utan tvekan att bita dig om han fick chansen. Låt mig döda honom, så slipper du göra det själv!"

"Så det inbildar du dig?" frågade flickan, men Harrys hörsel hade inte blivit normal igen, så det lät som om hennes röst brusade, vilket gjorde att han inte kunde höra hennes tonfall.

Harry kände att han var alldeles trött, och ville bara sova, men samtidigt ville han se hur det gick för flickan, och dessutom kändes det som om bitmärket i nacken brann.

"Dåre! Ge dig av och låt mig avsluta det jag påbörjat, så kanske jag skonar dig!" Vrålade vampyren ursinnigt.

Harry kunde bara urskilja att flickan log et hånfullt leende. Harry hade aldrig sett leendet förut, men han tyckte ändå det verkade bekannt på något sätt. Flickan riktade sin trollstav mot vampyrens bröst. "DISSECTO!" skrek hon.

Vampyren, som tydligen väntade sig att de skulle munhugga en stund till, var inte beredd på den plötsliga attacken, och hann inte undvika den. Den röda och pulserande strålen träffade Vampyren i hjärtat, men till Harrys förvåning stannade den inte där, utan fortsatte igenom kroppen och in i tegelstenen bakom, där den försvann med en liten explosion som fick små bitar av teglet att flyga. Vampyren flämtade och flyttade handen från axeln, som så vitt Harry kunde se inte var skadad, och höll för bröstet istället varefter han sjönk ner på knä.

Med ett avgrundsvrål fattade vampyren eld, och Harry skärmade ögonen för det kraftiga ljuset som lyste uppgränden.

Flickan vände sig mot Harry och siktade mot de bitmärken han hade i naken.

"Erechon!" skrek hon, och en svart stråle som skimmrade av violett sköt ut ur hennes trollstav, och träffade Harrys nacke.

Harry kände hur den brännande smärtan växte spred sig ifrån nacken, och ut i resten av kroppen. Harry hade bara varit med om en liknande smärta ett fåtal gånger året innan, då Lord Voldemort hade utsatt honom för Cruciatus förbannelsen.

Harry vred och vände sig, och skrek då han började rycka i spasmer. Det sista Harry såg var flickan, då hon böjde sig ner över honom, så att hennes ansikte lystes upp av den brinnande kroppen som en gång varit en vampyr. Det var Hermione.