A/N: Okej, satt förut och hade inget att göra och poff så dök en oneshot upp i mitt huvud. Hoppas att ni gillar den, och skriv gärna en rewiew när ni läst den, det uppskattas :)
"Nej, Harry, vänta!"
"Malfoy, bara håll käften!"
Att bli kallad vid sitt efternamn gjorde ont. Riktigt ont. Han hade inte blivit kallad för det på flera månader, i alla fall inte av Harry.
"Men snälla, Harry lyssna–"
"Hörde du inte vad jag sa? Jag klarar inte mer, okej?"
"Nej, det är inte okej, snälla lyssna bara–"
"Nej!" Harry snodde snabbt runt och vände sig mot Draco. Hans gröna ögon sköt blixtar. "Jag klarar inte mer! Du har sagt ditt! Dessa månader med dig har bara varit–"
"Säg det inte, snälla", bad Draco och började gå fram mot Harry, som snabbt plockade upp sin stav och pekade den mot Dracos bröst.
"Lämna mig ifred, Malfoy", sa Harry så giftigt att det till och med skrämde honom, sen vände han om och sprang ut i snöiga mörkret.
Draco stod kvar och stirrade efter sin pojkvän. Hur hade detta kunnat hända? Självklart visste han svaret. Att han än en gång lyckats såra Harry genom att öppna sin stora trut fick honom att hata sig själv ännu mer än vad han redan gjorde.
Han satte fart efter Harry igen och när han kom ut var han tvungen att kisa mot vinden och den piskande snön. Efter ett bra tags sökande fick han syn på den andra pojken på väg mot grinden och sprang genast efter.
"HARRY!" skrek han mot vinden. "HARRY!"
Den svarthårige killen vände sig frustrerat om och mötte honom på vägen.
"Vad är det du inte förstår?"
"Harry, snälla, jag kan inte leva utan dig", bad han och grep tag om Harrys axlar innan han kysste honom. Genom kyssen försökte han visa alla sina känslor, be om förlåtelse för allt dumt han gjort. Han försökte visa hur mycket han älskade honom och hur mycket han behövde honom.
Harry stod helt likgiltig, utan att ge en ända respons på kyssen. Han knuffade inte undan honom och besvarade den inte heller. Tillslut drog Draco sig undan.
"Snälla, Harry", bad han ynkligt och kände hur de varma tårarna började strömma ner för hans kinder. "Du har förlåtit mig innan, jag lovar att inte göra om det, snälla."
Harry stirrade likgiltigt på honom och Draco kände bara för att falla ihop framför honom.
"Snälla–"
"Draco", sa Harry plötsligt. Att bara få höra hans namn gav honom hopp. "Du sa att du inte skulle kunna leva utan mig."
Draco nickade och försökte använda hela sin kraft för att inte falla ihop på knä framför killen han älskade med hela sitt hjärta.
"Men för mig är du redan död", sa Harry och tog ett steg bakåt.
Draco föll ihop. Han kände ingenting. Kylan som tidigare piskat hans ansikte fanns inte kvar. Dunsen han borde känt när hans knän slog i marken kom aldrig. Det ända han kände var den kraftiga smärtan i bröstet där hans hjärta tidigare suttit. Men det var krossat nu, det fanns inte kvar. Det hade frusit till is, krossats i tuset bitar och sedan blivit upphettade och smält.
Han föll ihop på marken och tittade hopplöst på sin ex pojkvän gå ut genom Hogwarts grindar och sedan transferera sig där ifrån.