- Jag äger inget, karaktärerna är J.K Rowlings. Detta är en Oneshot.

"Draco" Hermione kollade på den blonda pojken som stannad i sitt steg, han kollade inte bak utan stod där, som en staty. Väntad på att Hermione skulle säga något mer.
"Du behöver inte göra det här" fortsatte hon viska och närmade sig sakta. Draco spände sina händer och gav ifrån sig en fnysning.
"Jag ska göra detta, jag vill göra detta" morrade han fram.
"Jag tror dig inte" fortsatte hon med samma mjuka ton fast hon var rädd, rädd att han skulle göra något dumt.
"Du vet inte hur det här!" hans röst var plågad och hela hans ansikt var förvrängt i en plågad grimas.
"Jag måste göra detta!" Mione gick förbi honom och ställd sig framför honom. Hans ansikt var vackert fast det var plågat. Försiktigt tog hon hans händer och fäst sin blick i hans ögon.
"Gör inte detta" fortsatte hon och började massera dem kalla händerna.
"Jag kommer göra det, och du kan inte stoppa mig!" Hermione kämpade att hålla sitt utbrott inne i sitt huvud. Hon fick inte skrika, inte bli sur. Bara försöka övertala honom.
"Dem kommer förstöra dig" undertonen var hård och rösten var nära att gå över till en skrikig ton. Hon tog ett djupt andetag innan hon släppte hans händer. Hon hade kämpat i ett helt hår att hålla han borta från Döds Ätarna, att han skulle låta henne ta hand om honom. Hon ljög för Harry och Ron bara för att kunna vara med Draco.
"Jag gör min far stolt." Hermione drog ena handen över sina ögon så tårarna försvann.
"Du kommer förlora mig" viskad hon mot honom, när hon försökt möta hans blick kollade han bort.
"Det är jag med på att offra" orden var kalla, hårda och fick Miones hjärta att splittrats på mindre än en sekund. Tårarna orkade hon inte hålla in längre, lät dem lämna hennes ögon för att glida ner på på kinden och splittras mot det kalla hårda golvet.
"Mione" hans röst var den hon älskad, mjuk och kärleksfull men hon ville inte, han hade precis sagt att vara en Dödsätare var viktigar än att vara med henne.
"Kalla mig aldrig mig det igen Malfoy!" hojta hon vasst och gick förbi honom. Hennes axel slog in i hans arm med sådan kraft att han gav ifrån sig en 'ohf' ljud. Tårarna fortsatte tyst rinna ner från hennes kinder, det kändes som om hon aldrig skulle bli hel igen. Draco var den personen som hade räddadat henne från att drunkna i läxor, att drukna i all press hon hade på sina axlar om att vara den bästa och smartaste. Om hon ändå kund göra detsamma för honom. Ta bort all press att fylla upp hans faders krav, men hon hade misslyckat. Hennes tankar att han älskade henne så mycket att han skulle lägga undan tankarna på att bli Döds Ätare var bara något hon hade inbillat sig. Han skulle bli något hon hatade. Hermione vred huvudet så hon kunde se Draco för sista gången, han stod kvar på samma plats. Med ryggen mot henne. Sedan vände han sig om. Hejdå formade hans läppar, inget jag älskar dig. Ett enkelt hejdå.
Sedan börjad han gå framåt, Draco Malfoy hennes första kärlek gick ut ur hennes liv.