Min fantasi har tillslut lett mig hit. Till en historia på FanFiction.net. Det här är min första, så var snälla. Om någon nu läser, vilket jag hoppas. Enjoy!
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
"Släpp mig!!"
Rösten ekade på skolgården.
Flickan som skrek såg nu livlös på marken, omgiven av blod.
Gänget som stod omkring henne hånskrattade lågt. De visste att misshandel var
olagligt, men de brydde de sig inte det minsta om. Plötsligt stirrade de förfärade
på flickan. Vad... Vad var det som hände?!
Ingen av gatubarnen i närheten av Elvertore High brydde sig om det som hände på
skolgården den här speciella kvällen. Det var vardagsmat för dem. Lagen spelade
ingen roll för gatubarnen, och de avskydde poliser. De stal för att överleva
och misshandlade för att inte åka dit för stölderna.
Flickan som låg medvetslös på marken hette Ariadne.
Ariadne trodde att hennes mamma, som Arianne inte kunde minnas, hade gett henne
det namnet efter inspiration från den grekiska mytologin.
Efter prinsessan på Kreta, Ariadne. Ariadne som hjälpte hjälten Teseus ut ur
minotaurens labyrint genom att ge Teseus ett grannystan. Teseus övergav sedan
Ariadne. Han lämnade henne helt ensam på en ö. Ensam. Helt ensam…
Det var nog därför Ariadne hette Ariadne. Hon var övergiven. Och ensam.
Snö låg på marken. London var inte trevligt på vintern, inte i slumkvarten.
Elvertore High låg i slumkvartern. Elvertore High var en skola där enbart de
värsta gick.
Knarklangare, gatubarn, barn till samhällets minst betydande personer. Sådana
som ingen brydde sig om.
Ariadne avskydde vintrarna i London. Det var ännu svårare än vanligt att hitta
mat, att stjäla blev svårare ju kallare det blev eftersom att handlare stannade
inne hela dagarna istället för att ta små promenader som de brukade göra på
sommaren.
Ingen visste egentligen varför skolan fick vara kvar. Det fanns inga böcker,
inga rika elever vars föräldrar skänkte pengar och knappt några lärare. Ingen
lärde sig något där, om man bortser från hur man bäst tog hand om skadorna man
fått under rasterna eller lektionerna.
Skolan fanns bara för att politikerna skulle slippa ordna upp problemen.
Till de osynliga som ingen brydde sig om hörde Ariadne.
Ariadne hade ett intelligent utseende och hon var också intelligent. Hon var
ovanligt liten för sin ålder, men uttrycket i ögonen gjorde att hon såg gammal
ut. Ögon som har varit med om mycket gör sin bärare äldre.
Ariadne var mycket mager, så mager att man kunde räkna revbenen på henne. Hon
var väl egentligen inte vacker, men hon hade något. En eld som oupphörligen
brann i hennes ögon och berättade vilken sinnesstämning hon befann sig i. Hon
hade brunt hår som var axellångt, klargröna ögon och ett smalt ansikte.
Hon visste att hon skulle kunna tjäna pengar på sitt utseende, men hon var inte
en av de dumma flickorna som bodde på gatan och gjorde vad som helst för
pengar.
Arianne var ändå så smutsig och hade så trasiga kläder att ingen brydde sig om
hur hon såg ut. Hon själv gjorde det inte. Om man ville slippa obehagliga
bekantskaper ska man helst vara ful. Det var en oskriven regel på gatan.
Gatubarnen kunde inte lita på någon, inte ens sina föräldrar, om man nu hade
några. De hade bara sig själva att lita på. Ingen knöt några särskilt starka
vänskapsband. Alla gjorde vad de kunde för att skaffa pengar. De var inte
ovanligt att man anmälde sina vänner till polisen för att få pengar eller mat
som de andre hade.
Det var ett gäng som regerade skolan. De regerade skolan med våld, hot och rädsla.
Ingen vågade säga emot dem. De få som någon gång sa emot dem försvann spårlöst.
Ingen vågade säga emot dem. De få som någon gång sa emot dem försvann spårlöst.
Det gänget kallades De Andra. Ingen visste riktigt varför. Kanske för att de
var olika alla andra, de lyckades på något sätt alltid klara sig. De hade
nästan alltid pengar, och hade många som hatade dem, men knappt någon som
vågade gör något mot dem.
Ariadne tillhörde sedan ett halvår tillbaka ett gäng som leddes av Ken. Ken som
jämt klarade sig. Han var känd för det. Arianne hade blivit så glad när hon
fick vara med i gänget. Nu skulle hon klara sig lite bättre. Men hon insåg
snart hur fel hon hade. Ken bokstavligen hatade henne.
Hon hade problem att skaffa mat och pengar. Alla skulle egentligen lägga alla
pengar de fick ihop i gängets gemensamma kassa. Men det funkade inte så bra.
Eftersom maten man köpte oftast gick till dem som var starkast… Ariadne var
inte starkast. Långt ifrån. Hon var liten för sin ålder. Trots att hon snart
var femton såg hon ut som hon var tolv eller tretton.
De Andra hade avskytt henne sedan hon anmält en av dem till polisen. Han hade
stulit och för att slippa honom lämnade hon en anonym lapp till polisen. Men
självklart hade De fått reda på det. De fick alltid reda på det. På ett eller
annat sätt.
Hon hade gömt sig några dagar vilket irriterade Ken oerhört. Han tyckte att hon
själv skulle ta ansvar för sina handlingar.
Den här dagen hade Ariadne äntligen vågat sig ut igen. Hon hade till och med
tjänat pengar. Äntligen kunde inte Ken gräla på henne. Men hon kom inte
tillbaka med några pengar. Ken grälade visst på henne. På vägen till gängets
tillhåll hade hon varit tvungen att gå över skolgården. Där hade hon stött på
De Andra. De hade plötsligt dykt upp omringade henne kvickt. Ledaren för De
Andra, som inget utom gänget själva visste vad han hette, närmade sig henne
långsamt och kallt leende och sa:
"Du trodde väl att du kunde vänta ut oss? Det går inte. Vi får alltid veta
allting."
Ariadne försökte säga något, men hon stod bara som förstenad. Ledaren
fortsatte:
"Lilla flickan läser visst inte sina läxor tillräckligt. Hörni, det är bäst vi hjälper henne."
Gänget flinande menande.
Ariadne skrek. Eller försökte skrika för någon hade snabbt lagt en hand för
hennes mun. Den ena efter den andra slog till henne. Hårt, med knytnävarna. De
höll fast henne och någon sparkade samtidigt som de fortsatte att slå. Ariadne
hade inte kunnat försvara sig, även om hon hade varit fri. Hennes kropp kändes
avdomnad och hon kände inte smärta lika intensivt längre. Det var som om hennes
kropp delade sig och svävade ovanför figuren som låg blödande och hjälplös på
marken medan människorna omkring henne fortsatte misshandeln.
Den delen av henne som svävade omkring fyllde plötsligt av ilska. Hon försökte
ta sig ner, men kunde inte göra annat att se på med den Ariadne som låg på
marken blev svagare och svagare. Ariadne i luften kände hon blev starkare och
Ariadne på marken hade slutat röra på sig.
"Jag dör…" Insikten fick
inte Ariadne att känna sig ledsen. Hon var snarare tacksam. Nu skulle hon
slippa sina plågor. Men Ariadnes själ hade andra idéer. Plötsligt kände Ariadne
i luften en plötslig kraft i sina ådror och hon förenades återigen med sin
kropp. Hon skrek, som om hennes liv berodde på det. Vilket det också gjorde.
"Släpp mig!!"
De Andra hånskrattade lågt. Men sedan, som om de hade blivit iväg skjutna med
en slangbella, flög de iväg. Det var konstigt, och De andra blev mycket rädda.
De närmade sig långsamt Ariadne igen, samtidigt som de mumlade "Häxa",
"Trollkarlsunge", "djävuls tjänare" till henne. Samma sak hände igen, de flög
bakåt. Nu var de rädda, och tittade på sin ledare. Han nickade kort åt dem, och
sedan gick de sin väg och, i fall någon tittade, såg ut som om de hade valt att
lämna henne där, istället för att avsluta "jobbet" och döda henne. Ariadne var
visserligen blåslagen, öm och blödde. Men hon levde. Hon försökte resa sig upp,
men kroppen orkade inte bära hennes tyngd. Hon föll tungt ner på marken. En
flämtning av smärta passerade mellan hennes hoppressade läppar. Långsamt och
försiktigt tog hon sig bort till det mörkaste hörnet av skolgården. Hon kurade
ihop sig och försökte somna. Kanske hon drömde, kanske inte, men hon tyckte sig
se en pojke stå borta i andra änden av skolgården. I handen höll han en pinne.
"En trollstav…" mumlade Ariadne, förvånad över att hon visste det. Pojken var
klädd i en svart, lång mantel av något slag och på hans bröst glimmade ett
fastsytt märke. Det var ett H på märket.
Ariadne vaknade och såg solen gå upp över skolgården. Ett ögonblick trodde hon att de snart skulle komma skolbarn, men sedan kom hon ihåg. Det var ju lördag.
Ariadne suckade hon av lättnad. Hon skulle åtminstone inte träffa på några andra.
Ariadne försökte tänka på vad som hade hänt kvällen innan. Det hade varit så nära att de hade slagit ihjäl henne, men något hade hänt. Plötsligt hade de bara flugit bort, som om det hade varit en osynlig vägg emellan dem…
Det dunkade i Ariadnes huvud, och hon orkade inte tänka. Hon sjönk långsamt tillbaka in i medvetlösheten.
Nästa gång hon vaknade väcktes hon av att någon sa hennes namn och ruskade henne.
Arianne öppnade ögonen och såg Liz stå böjd framför henne.
Liz var det närmsta man kunde kalla Ariadnes vän. De stal åtminstonde inte ifrån varandra.
"Ariadne." viskade Liz. "Ken vill prata med dig."
Som om en blixt hade träffat henne försökte Ariadne resa sig. Hon klarade det inte.
"Sa han varför?" undrade Ariadne.
"Nej, men det lät viktigt." Liz såg bekymrad ut. Hon tog Ariadne i armen och hjälpte henne att gå några steg. Ariadne kände sig väldigt yr och hela kroppen värkte.
"Liz. Jag kan inte. Jag kan inte. Han kommer att slänga ut mig. Snälla. Låt mig stanna här." Stora tårar trillade ner för Ariadnes kinder. Hon beklagade i tysthet det som tvingar människor att ta till så här drastiska åtgärder, som nästan dödar en annan människa, bara för att överleva. Om Ken slängde ut henne skulle hon dö. Ariadne visste det. Liz stannade till.
"Ariadne. Du kan inte ge upp nu. Jag vill inte förlora dig. Vem skulle jag annars dela jordnötsringar med?" Ariadne log genom tårarna. En gång, för några år, när hon och Liz precis hade träffat varandra hittade Liz en påse med de mest delikata jordnötsringar. Båda ville ha den, och de började slåss om påsen. Efter ett tag, när båda var utmattade, hade de stannat upp, tittat på varandras smutsiga figurer och med ett tyst förslag delat jordnötsringarna utan ett ord. Det var början på deras vänskap.
Ariadne reste sig långsamt upp igen. Tillsammans tog de sig långsamt till gängets tillhåll.
De fem personer som satt i rummet stirrade på henne. Inte med medlidande i blicken utan med hat. Ariadne blev förskräckt, vad kunde hon ha gjort som hade gjort dem så här arga?
Den enda som inte verkade arg var Liz. Hon verkade mer förvånad.
Cody, Max, Stella, Theo och Sophie hade aldrig gillat Ariadne, men det hade aldrig visat så tydligt att de hatade henne.
Ariadne svalde och försökte att inte titta på dem medan hon gick förbi dem till Ken.
Han tog ett hårt tag i hennes arm och drog med henne till ett litet rum bredvid det stora rummet.
"Du vet kanske vem det här är?" sa han och log retsamt. Ariadne stirrade på honom. Hon hade sett Ken irriterad, arg, oroad, men aldrig hade hon sett honom så här. Han såg grym ut. Elak och kall.
Ken nickade mot en stol i bortre hörnet av det lilla rummet. En gestalt satt på en stol, och Ariadne såg till sin fasa att han var fastbunden.
När personen på stolen lyfte litet på huvudet för att se vem det var som kom in skrek Arianne till.
"Derek!"
Trots att hon inte hade sett honom sen hon var åtta år var han fortfarande sig lik. Samma mörka hår, så olikt hennes eget, samma irrande ögon och samma bländande leende. Samma otroliga skönhet. För Derek var snygg, otroligt snygg.
Han var också Ariadnes bror.
"Vad har du gjort med honom!" Ariadne visste att Derek inte förtjänade något medlidande från henne, men hon kunde inte bry sig. Inte ens Derek förtjänade att råka illa ut på grund av henne. Han var allt hon hade kvar.
"Han förtjänar det visst. Han förtjänar all smärta i världen." sa en liten röst inom henne. "Det var han som övergav dig, som lämnade dig ensam.Ensam"
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Okej, det var det första kapitlet. Vad tyckte ni? J
