Varning! Några av figurerna i den här berättelsen ser väldigt annorlunda ut än vad vi är vana vid att tänka oss. Förträng alla bilder på Jago och Abu lite grann, föreställ er Jasmin med en långärmad knälång orange blus över sin turkosa dräkt och med mörkblå slöja där hon går omkring i palatset, och tänk er att sultanens skägg svart istället för vitt innan ni kommer igång med läsningen. Geografin är inte heller exakt som i Disneys version, ej heller släktskapsförhållandena mellan karaktärerna.

Kapitel 1. Vägspärren.

De hade väntat i timmar, men ockupationssoldaterna vägrade fortfarande att släppa igenom dem. Solen gick ned bakom de sandklädda kullarna utanför staden. Det hade bildats en mindre folkmassa vid vägspärren. Det fanns både bilar och kameler bland de väntande människorna. De flesta var traditionellt klädda, men några av männen hade västerländska kläder.

Folk var trötta och irriterade, och de önskade att amerikanerna skulle släppa förbi dem. "Vi är inga självmordsbombare", muttrade en man. "Nej, men i det här läget kan jag faktiskt förstå dem som blir det", sade en kvinna som stod bredvid honom.

"Åh, det lär inte bli några affärer på stora torget för mig idag", sade en man som stod och höll i tömmarna på en kamel. "Men", tillade han, "den här folksamlingen är ju ganska skaplig den också, och alla som har lärt sig av västerländska ekonomer vet ju att marknaden finns överallt."

I en rasande - för att inte säga rent övernaturlig - fart lastade köpmannen av sin kamel och slog upp ett stånd med alla möjliga underliga saker på. Alla glodde naturligtvis på honom när han gjorde det. Köpmannen var något under medellängd och hade en jättestor rund näsa. Han var klädd i en ljusblå kaftan med ett vinrött band runt midjan och hade en stor vit turban.

"De bästa varorna hittar ni här idag - eller ikväll menar jag. Välkomna fram! Titta på den här! Kombinerad vattenpipa, kaffepanna, gör också pommes frites!" Han hällde ut en hög pommes frites ur tingesten. Sedan dunkade han vattenpipan eller vad det nu var lätt mot ståndet. "Den håller… den håller inte!", noterade han när den sprack sönder.

Men krimskramsförsäljaren gav inte upp så lätt. Han tog fram en vit låda som såg ganska alldaglig ut. "Åh, titta på den här! Jag har aldrig sett den så välbevarad förut." Han gläntade lite på locket, pruttade med läpparna och utbrast: "Fräscht ännu!"

Kvinnan som hade uttalat en viss sympati med självmordsbombarna började maka sig iväg för att komma längre bort från den tokige försäljaren, men han ropade: "Vänta gå inte! Jag kan se att du endast nöjer dig med det allra mest exklusiva!"

Kvinnan blev nyfiken. Hon tänkte inte betala för någonting som denne tokstolle försökte sälja, men hon ville se vad han menade med det "allra mest exklusiva". Försäljaren tog fram en gammaldags oljelampa och sade högtidligt: "Denna oskattbara antika lampa avgjorde en gång en ung mans öde, och inte bara det, den ändrade hela Agrabahs historia. Skall jag berätta denna legend?"

Han hällde ut ett fint silverglittrande pulver ur lampan ned i handen och kastade det upp mot himlen och - fullständigt mirakulöst - det tycktes stanna kvar i den djupt mörkblå himlen som en mängd nya stjärnor. Folk stirrade hänfört och det blev knäpptyst i människoklungan.

Köpmannens röst hördes tydligt fastän han nu talade lågt, nästan viskande: "Det började en ond mörk natt, där en ond man väntade, med ett ont uppsåt."