Som ni säkert fattar äger jag inte något av detta (utom storyn), resten ägs av J.K Rowling.
Han sitter ensam i den månskensbelysta korridoren. Om nätterna, när alla sover, söker han sig dit, till tystnaden och ensamheten. Någon som han borde avsky ensamheten och mörkret. Det gör han också, men det är en del av honom.
Nu sitter han här ensam, sårad, missbrukad och besegrad. Det är sista gången. Han vill göra det. Han ska göra det. Men vågar han?
Kniven ligger brevid honom och det kalla stålet reflekterar det bleka månljuset.
På andra sidan ligger brevet som är tydligt adresserat till hans nemesis.
Han lyfter kniven och dör den mot handleden. Han tänker göra det. Men så hör han en röst i huvudet. En röst som är förvånansvärt lik hans fars.
" Du har inte mod nog att göra det. Du klarar ju ingenting. Du är en skam för familjen. Du brås för mycket på din mor."
Hur ofta har han inte hört det förr? Hur många gånger har han inte tagit emot slag efter slag medan skällsorden haglat över honom? Hur många gånger har han inte försökt att göra sin far till viljes?
Han pressar kniven mot handleden och drar. Ett djupt jack uppstår och blodet strömmar fram, rött och varmt. Han gör likadant i den andra handleden och lägger sen undan kniven.
Medan han känner hur blodet lämnar honom och tröttheten sänker sig tänker han: 'Aldrig mer. Han ska inte få mig som slav. Jag är fri.'
Sen blir allt svart och han tänker inte mer.
I flickornas sovsal i Gryffindortornet vaknar Hermione med ett ryck. Hon kastar sig upp ur sängen och slänger på sig en morgonrock samtidigt som hon hela tiden mumlar:
- Något är fel. Vad har han gjort?
Hon lämnar tornet och styr bestämt stegen mot korridoren vid norra tornet. Hela vägen kämpar hon mot skräcken om att kanske vara för sent ute.
Hon kommer fram och i ljuset under ett fönster ser hon en blek, livlös kropp. Hon springer dit och slänger sig på knä brevid den. Tårarna väller fram medan hon lyfter upp det elfenbensvita ansiktet i sina armar. All färg är borta i hans ansikte och hon känner det varma blodet som hon sitter i. Hon kramar honom hårt och ropar på honom.
- Draco!
Någon säger mitt namn.
- Kom tillbaka!
Jag vet vem du är. Men jag kan inte. Jag måste gå.
- Du får inte lämna mig ensam!
Jag har inget val. Måste gå.
- Draco! Om du lämnar mig förlåter jag dig aldrig!
Det gör du visst. Med tiden förstår du.
Pulsen som hon svagt kände har försvunnit helt.
Han har lämnat henne.
Tårarna faller i strida strömmar längs hennes kinder och ner i hans hår.
- Du fick inte lämna mig mumlar hon desperat. Vi skulle kämpa tillsammans.
När hon lugnat ner sig lägger hon försiktigt ner hans huvud på golvet och tittar på honom. Han är otroligt vacker även nu.
Hennes blick snuddar vid brevet och hon ser sitt namn på det. Försiktigt tar hon upp det och läser:
Jag vet att du just nu är arg på mig.
Jag vet också att du inte förstår.
Men jag ska förklara.
Märkte du aldrig att när våra blickar möttes var det jag som vände mig bort?
Märkte du aldrig hur liten och rädd jag var när du log mot mig?
När jag såg in i dina ögon såg jag vilket kryp jag var.
Jag såg min egen feghet.
Din blick trängde igenom mitt försvar av masker och avslöjade den svage, osäkre pojken där inne.
Ditt varma skratt fick mig att frysa för jag visste hur fel det jag gjort var.
Jag älskar dig.
Men när jag är med dig kan jag inte leva med mig själv.
Jag väntar på dig vid portarna.
Jag kan vänta på dig i all evighet.
Din för alltid Draco
Hon läser brevet igen och igen och igen för att vara säker på att hon förstått. Tårarna faller igen när hon viker ihop det och tittar på Dracos livlösa kropp.
- Jag kommer till dig Draco, viskar hon med ett desperat leende.
Sen höjer hon rösten lite och tillägger:
- Men inte än.
