Solens strålar letade sig fram bland molnen och några fåglar kvittrade glatt. En flicka på sexton år vaknade i Gryffindortornet och såg sig omkring i sovsalen. De andra flickorna sov fortfarande. Flickan som hette Lily Evans sneglade på sin klocka och såg att det var dags att stiga upp. Hon bet sig i läppen. Det var första dagen på Hogwarts och hon gruvade sig redan för hon ville helst inte springa på James Potter under frukosten. Lily gjorde en grimas när hon tänkte på honom. Han var så… så arrogant på något sätt. Hans kompisar var inte ett dugg bättre. Sirius Black hejade alltid på och Peter Pettigrew hängde efter dem som en annan lydig hund. Fast Remus Lupin var i alla fall snäll och flitig, det var Lily tvungen att medge trots att han ändå följde med dem.

Hon stönade, hon ville egentligen inte gå ner till Stora salen över huvud taget för hon visste att Slytherin också skulle vara där, vilket innebar att Severus Snape skulle sitta i salen. Lily satte sig mödosamt upp med en klump i magen. Hon mindes att de hade varit vänner en gång i tiden, tills deras femte år, då han hade kallat henne smutsskalle. Han hade visserligen sagt att det inte var med flit men Lily visste att hon aldrig skulle kunna förlåta honom. Hon drog en djup suck och steg upp för att klä på sig.

De andra flickorna vaknade och Lily log när hon fick se Mary MacDonald, som var en av hennes bästa vänner på Hogwarts. Mary kom fram och gav henne en kram innan hon sa:

"Åh, Lily! Det ska bli så kul att få börja idag! Jag undrar vad vi ska ha för lektioner."

"Det undrar jag också", sa Lily medan hon drog ihop sitt mörkröda hår till en hästsvans. "Jag hoppas bara att jag slipper Potter och hans vänner", tillade hon med en grimas samtidigt som hon knöt slipsen.

Mary höjde ögonbrynen.

"Tror du inte att de har mognat under sommaren?" frågade hon.

Lily fnös föraktfullt.

"Knappast!" sa hon och slängde skolväskan över axeln. Hon tvekade innan hon fortsatte: "Fast du kan ju ha rätt. Med tanke på att det bara är Lupin som tar skolan på allvar, kanske de andra måste begrava sig i böckerna och då blir de sittande i biblioteket under rasterna."

Mary småskrattade innan de båda flickorna gick ner till uppehållsrummet. Lily hälsade på alla de mötte medan hon och Mary gick med raska steg mot stora salen. När de kom dit, blev Lily överraskad över att James och hans kompisar inte var där.

De vill väl se vem de kan retas med under dagen, så de hoppar över frukosten, tänkte hon medan hon lade upp lite bacon.

När alla hade ätit frukost och sjätteårseleverna hade fått veta vilka ämnen de skulle få fortsätta med efter GET-proven, gick Lily och Mary ut i korridoren.

"Ja, jag måste väl kila iväg så jag kommer i tid till Mugglarstudierna", sa Mary och kastade en blick på sitt schema, "så ses vi på trolldryckskonsten sen."

"Visst. Jag får väl… hålla mig i biblioteket under den här håltimmen", sa Lily med en avundsjuk suck. Hon ville helst inte ströva omkring ensam men hon hade inget val. Trolldryckslektionen började inte förrän om några timmar och hon läste inte ens mugglarstudier. Mary gav henne ett vänligt leende innan hon sprang iväg.

Lily skulle just gå iväg till biblioteket, när en röst ropade:

"Lily! Där är du ju!"

Lily vände sig om och fick syn på en pojke från Ravenclaw med mörkbrunt hår.

Han kämpade sig fram genom elevmassan med han gav henne ett strålande smil. Hon log för sig själv när hon kände igen honom. Det var Quirinus Quirrell, som var två år yngre än hon själv.

Han tvärstannade framför henne med ett ivrigt ansiktsuttryck.

"Åh, Lily", sa han med andan i halsen. "Vad kul att se dig! Jag tänkte säga hej till dig vid frukosten men du och Mary var så upptagna så jag ville inte störa. Men jag har inte någon lektion just nu, så jag såg ett tillfälle att prata med dig. Hur har din sommar varit?"

"Bara bra" sa Lily och skakade hand med honom. "Hur var din?"

Quirinus log fortfarande men hans klarblå ögon fick en underlig glimt när han sa:

"Den var väl okej. Jag fick mest vara hos faster Felicity men det brukar jag vara."

Lily bet sig i läppen när hon förstod varför hans leende inte nådde ögonen. Quirinus var visserligen trevlig, men han var ändå väldigt ensam.

Han hade inte en enda kompis som han umgicks med på rasterna och Lily visste vad det berodde på; alla elever retade honom för att hans längd och utseende påminde om en elvaårings och dessutom var de avundsjuka på honom. Hans far, Harold Quirrell, var en mycket respektingivande Auror som många i trollkarlsvärlden såg upp till vilket ledde till att Quirinus fick ta emot en massa missunnsamma blickar och ibland hade Lily hört några viska "Mallgroda" eller något liknande.

Fast hon visste att han inte var skrytsam av sig. Hon var faktiskt den enda i hela skolan som hade pratat med honom när han började på Hogwarts. Efter samtalen de haft, förstod hon att Quirinus ville umgås lite mer med sin pappa, speciellt sedan modern flyttat ifrån dem sju år tidigare, men att mr Quirrells arbete ständigt kom i vägen.

Lily tvekade ett ögonblick innan hon frågade:

"Har du hört något från din mamma då?"

"Inte så värst mycket. Hon har ju en ny man sen åtta månader tillbaka." Quirinus suckade. "Hon skickade i och för sig ett kort på min födelsedag men det är klart, det hade varit roligt att få träffa henne."

"Jag kan förstå det", sa Lily medlidsamt. De stod tysta en stund.

Eftersom hon inte visste vad hon skulle säga för att få honom gladare, letade Lily fram sitt schema och kom plötsligt ihåg problemet med Potter.

"Säg Quirinus. Du skulle händelsevis inte vilja göra mig en tjänst?" sa hon plötsligt.

Quirinus tittade på henne med en förvånad blick.

"Javisst", sa han och fick genast ett gladare ansiktsuttryck.

"Jag vill väldigt gärna undvika James Potter och hans vänner", förklarade Lily, "så jag tänkte gå till Vid-behov-rummet och om James skulle fråga dig var jag håller hus, kan du väl säga att du inte har sett mig?"

Quirinus såg tveksam ut, men sen smålog han.

"Visst kan jag göra det. Jag vet ju vad du tycker om honom", sa han.

Lily slog armarna om honom innan hon sa:

"Tack för att du är en sån kompis."

"Du är ju jämt snäll mot mig", sa Quirinus innan han tittade på sin klocka. "Jag måste rusa, jag har förvandlingskonst om tio minuter."

Han gav henne ett sista varmt leende innan han vände på klacken och gick iväg.

Lily styrde stegen mot biblioteket, medan lyckokänslan över att få vara ifred växte.

När det var dags för lektionen i trolldryckskonst plockade Lily fram böckerna som behövdes. Just som hon skulle gå ut hörde hon någon som sa:

"Jag fattar inte att Evans kan prata med den där Quirinus Quirrell!"

Lily tvärstannade i porträtthålsöppningen och sneglade bakåt. Hon kände att hon fick en klump i magen. Vid brasan satt James och pratade med Sirius. Ingen av dem hade sett henne, så hon smet tillbaka till trappan för att höra mer. "Jag tror inte att någon gör det", sa Sirius och kastade sig bakåt i sin fåtölj. "Jag menar, killen är fjorton år men han ser ut att vara elva. När han började här trodde jag att han hade hamnat fel, för då påminde han om en sjuåring!" James skrattade och Lily fick bita sig hårt i läppen för att inte avslöja sig trots att vreden höll på att ta över.

"Han är dessutom så rädd av sig. Minns du när vi slängde ut några stinkbomber för att se hur Filch skulle reagera. En del bomber small så högt när de landade framför Quirrell. Han blev som ett annat asplöv efteråt!" sa James och Lily blev rasande när hon såg hans självbelåtna flin.

"Det kommer jag ihåg." Sirius lät nöjd. "Han skulle aldrig kunna följa sin pappas fotspår för han skulle bli skraj för sin egen skugga! Jag tror han njuter av att Harold får stå i centrum bland alla Aurorer."

"Och han skvallrar så fort man bryter mot en regel." James tog av sig glasögonen innan han härmade Quirinus röst: "Åh, professor Flitwick! Jag tror att det var några elever som har misskött sig. Jag såg att de släppte in en liten spindel vid entrén."

Lily drog ett djupt andetag och tog ett par bestämda kliv mot pojkarna. James fick genast syn på henne och reste sig hastigt upp.

"Men Evans!" utbrast han och satte på sig glasögonen. " En sån överraskning! Vi… vi pratade om … om …vilka lektioner Sirius, Remus, Peter och jag får dela på!" Hans nötbruna ögon glittrade okynnigt.

Ditt lögnaktiga kräk! tänkte Lily, men hon beslöt sig för att spela med.

"Så trevligt", sa hon med ett glättigt tonfall. "Nå, delar ni på alla kurser?"

"Tja, jag tror det", mumlade James. "Jaså? Vilka lektioner får ni då dela på?" Lily ansträngde sig för att låta len på rösten.

James såg plötsligt ängslig ut och Lily njöt av effekten. Han sneglade på Sirius som såg frågande ut.

"Nja, vi vet…" började James, men Lily hann före honom.

"Ni pratade om hur ni ska skrämma stackars Quirinus på nytt. Eller hur?" fräste hon. "Jag kan då tala om för er att bara för att han kanske är nervös av sig, är han mycket smart… till skillnad från er två!" Sirius och James tappade hakan och ingen av dem sa något. Lily log och gick iväg.

Efter några lektioner smet Lily iväg till platsen där Vid-behov-rummet låg. Till sin stora lättnad upptäckte hon att det var tomt i korridorerna. Hon småsprang den sista biten och stannade inte förrän hon var framme vid statyn av Barnabas den Barnslige. Hon stannade upp ett ögonblick och såg sig om för att vara säker på att James inte hade följt efter henne. När Lily kände sig lugnare började hon vandra fram och tillbaka.

Jag behöver lugn och ro från Potter och hans kompisar. Snälla, snälla lilla rum visa mig en plats där jag får göra mina läxor utan att bli störd av den fjanten, tänkte hon.

Men just som hon hade tagit den tredje promenaden, kände hon en hand på axeln. Lily vände sig hastigt om och tappade nästan andan. James stod där med det där tillgjorda grinet som hon hade lärt sig att avsky.

"Förlåt om jag skrämde dig", sa han medan han rufsade till sitt korpsvarta hår. "Jag vill bara prata med dig om det som hände tidigare."

"Jaså minsann!" sa Lily och satte händerna på sidorna. "Men först vill jag ha svar på en mycket bra fråga."

"Fråga på bara!" sa James muntert.

Lily drog efter andan och sa:

"Hur i hela friden kom du hit?" Hon märkte att rösten darrade av vrede.

"Tja, imorse såg jag dig prata med Quirrell", sa James lugnt. "Så jag…"

"Vänta!" Lily avbröt honom. "Du såg alltså oss två?"

"Ja." James lät plötsligt inte så gladlynt längre.

Lily kände hur hon kokade av ilska.

"Så han talade om var jag höll hus?"

"Alla vet ju att han är en tjallare", sa James och ryckte på axlarna.

Quirinus har förstås skvallrat! tänkte hon och knöt händerna. James frågade honom och han kunde inte hålla tyst! Den där svikaren!

"Hur är det fatt?" James tonfall lät ängsligt.

"Jag menar, så farligt var det väl inte? Jag tänkte då jag rörde dig?"

"Har du sett Quirinus?" undrade Lily utan att bry sig om James fråga.

James, som såg häpen, stirrade på henne som om han inte visste vad han skulle säga.

"Jo det har jag gjort", svarade han efter flera sekunders obehaglig tystnad. "Han var i biblioteket när jag såg honom sist."

Lily fnös medan blodet bultade i öronen. Hon marscherade förbi James och styrde stegen mot biblioteket. Nu skulle Quirinus få ångra att han hade svikit henne.