Eftersom det är jultider, bestämde jag mig för att göra en egen typ av julkalender och varje dag skriva en liten text med våra kära digimonkaraktärer. Det kommer bli olika karaktärer varje dag, och förhoppningsvis kommer jag inte hålla mig till samma fyra hela tiden. Blir det för lite av någon karaktär så hojta till så ska jag försöka fixa till det :P

För December 1: Taichi och Yamato

Det var fel. Vad han såg passade inte in i den normala bilden av hans bästa vän. Yamato drog ihop ögonbrynen sådär som han gjorde när han började bli irriterad, men Taichi kunde ändå inte finna en logik i scenen som trädde fram framför honom.

– Skulle du komma in?

Yamatos röst var i alla fall som den skulle. Det rosa förklädet passade inte in. Och absolut inte den glada musiken som ljöd genom lägenheten. Yamato skakade på huvudet, vände ryggen åt Taichi och försvann in i köket. Det var också normalt. Då hade han inte hamnat i en helt annan dimension i alla fall.

– Du är fortfarande Takerus bror, eller hur?

– Vad pratar du för strunt, Tai? Kom in och stäng dörren bakom dig.

Taichi vägde från den ena foten till den andra, men lyckades inte övertala sina fötter om att stiga över tröskeln. Han ville inte drabbas av samma förbannelse som hade Yamato i ett järngrepp. Han började försöka komma på en anledning att smita därifrån igen, men så hörde han ett ihopbitet skrik ifrån köket och något metalliskt som slog i golvet. Hans ben rörde sig utan att han styrde dem och han snubblade över något som krasade under hans fot.

– Gick det bra, Tai?

Taichi hörde hur kranen började rinna och han lyfte blicken från det pepparkakstäckta golvet och såg upp mot Yamato.

– Vad hände?

– Pepparkakor är uppenbarligen inte det ultimata skyddet mot hala strumpor.

– Nej, jag menar... Jag hörde ett skrik?

– Ah.

Yamatos kinder blev lite rödare och han tittade mot vattenstrålen som dränkte hans hand.

– Jag brände mig på plåten. Det var länge sedan jag höll på med ugnen, jag hade glömt hur varmt det man har i faktiskt blir.

Taichi tittade mot Yamato. Han kravlade sig upp i sittande ställning, fortfarande med ögonen mot Yamato. Långsamt reste han sig, och när han väl var uppe brast han ut i skratt. Yamato tittade mot honom med förvirring skrivet över hela ansiktet. Taichi öppnade munnen för att förklara sig, men synen av Yamato med det rosa förklädet och de röda kinderna tvingade fram ytterligare skratt istället. Han slog händerna för munnen och sprang ut i hallen igen. Där stängde han ytterdörren innan han lutade sig mot den och tog några djupa andetag, lyssnade till musiken istället.

Nu när han faktiskt lyssnade på musiken började kugghjulen i hans hjärna att snurra och saker föll sakteliga på plats. Vattenkranen i köket stängdes av igen, och Yamatos röst föll in i musiken. Taichi gled ner med ryggen mot dörren och tittade mot köket.

– Kiyoshi, kono yoru. Hoshi wa hikari. Sukui no miko wa mihaha no mune ni. Nemuritamou yume yasuku.

Taichi kunde höra hur Yamato sopade ihop de trasiga pepparkakorna, och han reste sig igen. Nu kände han att han kunde se den konstiga scenen utan att brista ut i skratt.

Leende stannade Taichi i dörröppningen till köket. Yamato hade ögonen stängda, pepparkakorna var ihopsopade i en hög i ena hörnet av köket, och nu gick den blonda tonåringen och dansade med sopborsten. Taichi la armarna i kors över bröstet, lutade sig mot dörrkarmen och såg på scenen en stund. Han kunde inte komma på att han hade sett Yamato så avslappnad vid något tidigare tillfälle. Låten dog ut och en ny tog vid och Yamato fortsatte svänga runt med sopborsten. Taichi tog ett par steg in i köket och när Yamato kom närmare tog han tag i sopborsten med ena handen och Yamatos ena hand med den andra. Yamatos kinder blev lika röda som glöggen som stod på köksbordet, men Taichi log mot honom, släppte ner sopborsten på golvet och lät Yamato leda honom i dansen.

Han hade ingen aning om vad som hade fått honom att göra det.

De dansade förbi några låtar, Yamato hade till och med låtit Taichi ta över ledningen, men till slut sköt den blonda pojken ifrån sig sin brunhåriga vän. Yamatos kinder var fortfarande blossande röda och Taichi log, tills han fick en bit deg i ansiktet.

– Stå inte bara och se fånig ut, utan hjälp mig med bullbaket istället.

Taichis leende blev bredare och han tog plats bredvid Yamato vid bordet. Yamato uppförde sig kanske inte som han brukade, men Taichi kunde vänja sig vid den här sidan av honom.

Fast han skulle nog köpa ett förkläde i någon annan färg åt Yamato i julklapp, det rosa klädde honom inte.