Samtliga karaktärer och miljön (utom möjligen baracken vid quidditchplanen) tillhör J.K.Rowling. Alla personer är (antagligen) helt och hållet fiktiva och om någon påminner om någon i verkligheten är detta (antagligen) bara ett slumpartat sammanträffande. Inga djur eller odjur har kommit till skada under framställandet av berättelsen. / Salzan

Snorgärsen, Måntand, Tramptass och månen

Severus Snape kramade flaskan så hårt att dess rundade kanter skar in i hans handflata.

Han njöt av känslan av den i sin hand. Flaskan med det elixir som han, alldeles själv, uppfunnit och framställt.

Det enda som återstod nu var att pröva det. För det vore ju förargligt om någon oskyldig dog eller fick tulpaner växande ut ur näsborrarna. Severus log brett. Det var just därför han valt ett offer som var allt annat än oskyldigt.

Severus föreställde sig hur han just nu släntrade in i stora salen och möttes av en våg av busvisslingar och hejarop.

Nu skulle han hämnas alla gånger han fått dingla upp och ner på skolgården.

Nu skulle han hämnas för Snorgärsen.

Snapes ögon glittrade farligt när han klev in i stora salen.

"Hur är det?" Sirius knuffade till James med armbågen. "Du ser lite blek ut."

James ryckte på axlarna och flinade tillbaka, men Sirius lade märke till att han svalde sitt rostade bröd med viss möda.

Remus log mot honom över bordet.

"Äsch, kom loss nu, James. Alla vet att ni är skolans bästa lag. Ni kommer att mosa Slytherin…" Han avbröt sig, och en rynka smög sig in mellan hans ögonbryn när hans blick fastnade på något bakom James. James själv tycktes inte märka det, han stirrade frånvarande på en tjejgrupp längre ner vid bordet. I nästa sekund stannade en tanig pojke med flottigt, svart hår framför deras bord. Sirius stack armbågen i sidan på James, som ryckte till och såg upp.

"Nervös?" Frågade Severus hånfullt.

"Vad vill du, Snorgärsen?" frågade James kyligt.

Snape ryckte lojt på axlarna, tog James halvfulla bägare från bordet och synade innehållet.

"Apelsinjuice? Potter, du kommer behöva något starkare för att klara den här matchen." Han ställde ner bägaren på bordet igen med ett högljutt klonk.

"Men det är klart," hånlog han, "C-vitaminerna i den här kanske kan hjälpa dig att se kvicken bättre."

Peter frustade till, och Remus böjde sig hastigt över sin gröt för att dölja ett leende.

"Som om Slytherin skulle ha en chans!" Fräste Sirius hetsigt. "De skulle förlora även om Gryffindors spelare var tvungna att flyga med förbundna ögon och händerna bakbundna!"

James höjde sin bägare mot Snape.

"Skål för en seger åt Gryffindor!" flinade han innan han tömde bägaren. Snape betraktade honom med otäckt glittrande ögon och ett uttryck av något som liknade belåtenhet i ansiktet.

"Skål, Potter," sa han lågt, snurrade runt på klacken och stegade därifrån.

Marsdagen var strålande vacker, med hög, klar luft och kornblå himmel. Remus kisade mot det skarpa ljuset, men kunde ändå knappt se de fjorton spelarna som for omkring högt däruppe. Han, Sirius och Peter skickade en kikare mellan sig under ivriga kommentarer från Sirius sida och ständiga medhåll från Peter. Runt omkring dem skränade elevskocken så högt att Remus var övertygad om att han skulle bli hörselskadad.

"Prewett passar till Smith, Smith tillbaka till Prewett…De närmar sig Slytherins målstolpar, de är förbi Gray och Plass, bara Slytherins vaktare kvar…PREWETT GÖR MÅL!"

Ett hurrarop från Gryffindors sida dränkte fullständigt de massiva buanden som Slytherinarna åstadkom.

"Grymt!" Skrek Sirius.

"Skitbra!" Instämde Peter.

"Slytherins slagman riktar en dunkare mot Gryffindors sökare, han väjer undan…"

"Snyggt, James!" Skrek Sirius.

"Super!" skrek Peter hest. Den spelare som måste vara James dök hastigt och för en sekund skymde han solen.

Remus blinkade. Var det ljuset? En synvilla. Det måste varit en synvilla. Eller?

"Peter, ge mig den där…" Fylld av onda aningar ryckte Remus åt sig kikaren och zoomade in James. Han stelnade till och stirrade så länge att Sirius, som svor ivrigt åt Slytherins vaktare, märkte det.

"Din…Din… Det är förstås hans specialitet, han är aldrig något annat än i vägen!Remus, vad…?"

"Sirius!" Remus tryckte kikaren i handen på honom och pekade ostadigt upp mot himlen. "Titta på James. Titta på James!"

Sirius lyfte kikaren mot himlen och justerade skärpan. Han blev stående och stirrade så länge att James för länge sedan måste flugit ur bild. När han sänkte kikaren glödde hans ögon av ilska.

"Det här," morrade han, "Skall Snorgärsen få ångra!"

Från Slytherins del av läktaren kom ljudet av skratt svepande mot dem, och en av Gryffindors jagare stannade plötsligt upp i luften och pekade på James. James tycktes för några sekunder frysa fast mitt på himlen, innan han dök ner mot Slytherins läktare och gjorde en mycket ful gest i luften.

Ingen av åskådarna behövde längre någon kikare för att se att Gryffindors sökare, från tåspetsarna till hårtopparna, hade antagit en skrikgrön färgton. Hela läktaren var plötsligt i uppror, Gryffindorare skrek "sabotage!" i korus och domaren rusade ut på planen och gjorde tecknet för timeout. James landade på planen framför henne, ursinnigt gestikulerande. Remus blev inte förvånad när James efter en stund klev upp på sin kvast igen och sparkade iväg från marken.

"Onekligen ett tarvligt trick mot Gryffindors sökare," ekade kommentatorn över läktaren, "Men han verkar annars inte påverkad. Matchen får fortsätta."

Remus uppfattade aldrig riktigt vad som hände sedan. I ena sekunden steg James upp mot den klara himlen, samtidigt som domarens visselpipa ljöd för att starta spelet. I nästa ögonblick var båda sökarna på väg nedåt i en störtdykning. James susade som en grön blixt tätt över huvudet på några Slytherinelever, som tvingades ducka hastigt för att inte få hans fötter i huvudet. Tätt efter honom kom Slytherins sökare, men James drog ifrån och det blev han som först slöt sin illgröna näve om kvicken.

"JAAA!!" Gryffindorelerverna flög upp på fötter som en man, skrek sig hesa och kramade om varandra. De tre marodörerna började tränga sig fram genom folkmassan, ner på planen.

Samtliga i Gryffindors lag tycktes sitta ihop i en jättekram. De dalade neråt och tog mark i en röra av armar och ben. James blev den första som trasslade sig loss och gick sina vänner till mötes. Illgrön från topp till tå såg han onekligen ut som en överdimensionerad groda. Hans ögon, som antagit en färg som fick Remus att tänka på grodslem, glödde av ursinne.

"jag vet att du vill att Lily skall titta på dig, James," Började Sirius allvarligt, trots att det ryckte misstänkt i hans ansiktsmuskler. "Men det här är väl ändå att gå för långt…"

"Väldigt roligt!" fräste James, som tycktes helt oförmögen att se de lustiga i situationen. "Jag skall döda honom!"

Gryffindorelevernas fest varade till långt in på natten. Ett stort bål fullt av eldsalamandrar hade tänts ute på gräsmattan framför slottet, och runt omkring stod elever och grillade korv på mugglarvis eller bara pratade. Den vackra dagen hade övergått i en av vårens första milda kvällar. James hade med hjälp av en återställningsdryck återfått sin vanliga, mer klädsamma färg, och därefter tycktes glädjen över segern ha kommit i kapp honom. Men han skickade ändå mörka blickar efter Snape så fort han kom inom synhåll.

De satt länge på slottstrappan den kvällen och drack honungsöl. De diskuterade uppsluppet matchen och inte lika uppsluppet hur Severus hade lyckats hälla vad-det-nu-var i James bägare utan att de såg det.

Remus kunde inte riktigt koncentrera sig på samtalet. Allt oftare slängde han oroliga blickar på sin klocka och mot himlen, vars violetta färg höll på att djupna till mörkblå. James spanade på en klunga tjejer som stod vid bålet, samtidigt som han förde en hetsig diskussion med Sirius om lämpliga straff för Snorgärsen.

"Jag tycker vi ska knuffa ner honom från norrtornet," flinade Sirius hårdhjärtat. Och i nästa andetag: "Var inte så feg! Du borde verkligen ta mod till dig och prata med henne…"

James ryckte till och blinkade. Det tycktes ta ett par sekunder innan han förstod vad Sirius pratade om.

"Haha, väldigt lustigt…" muttrade han och fortsatte iaktta Lily. Han gjorde i snitt två försök om dagen att prata med henne. Med varierande resultat.

"Kom igen!" fortsatte Sirius. "Vad jag vet har du bara pratat med henne tre gånger idag…"

James såg fenomenalt oberörd ut. Han slängde en hastig blick över axeln, som för att försäkra sig om att ingen lyssnade, och vände sig sedan till Remus.

"Du behöver väl manteln ikväll?" frågade han lågt.

Remus nickade. Han kunde se besvikelsen i James ansikte och kände den återspeglas i sitt eget. James drog fram osynlighetsmanteln ur fickan på sin klädnad och tryckte den i famnen på Remus. Han gav honom en hastig klapp på axeln innan han hoppade upp och släntrade bort mot flickorna, tillsynes helt oberörd, samtidigt som han ivrigt rufsade till håret. Peter, Remus och Sirius utbytte roade blickar.

Peter tömde sin flaska och gäspade stort.

"Jag tänker gå och lägga mig," mumlade han. "Jag har en massa läxor att göra imorgon."

När han gått tömde även Remus sin flaska och ställde ifrån sig den på trappan. Han tänkte dystert att han gärna skulle ägnat hela sitt liv åt att hjälpa Peter med läxorna om han bara slapp tillbringa varje fullmånesnatt i Spökande Stugan.

"Jag måste också gå," sa han lågt och reste sig upp.

Sirius nickade.

"Ska du inte träffa Madam Pomfrey?"

Remus skakade på huvudet.

"Nej. Vi har bestämt att jag tar hand om mig själv ikväll." Han nickade mot stojet omkring dem. "Det skulle se rätt misstänkt ut om hon följde med mig bort nu."

Sirius såg upp honom.

"Det är synd att du behöver den." mumlade han med en nick mot manteln Remus höll i. "Då kan ju inte vi…"

Remus log blekt.

"Jag vet."

Han teg ett ögonblick. Kände hur musklerna i hans kropp blev mer spända för var sekund och visste att han var tvungen att gå.

"Du, Sirius…"

Sirius lyfte på ögonbrynen.

"Ja?"

"Ni knuffar väl inte ner Snape från norrtornet va?"

Sirius flinade elakt.

"Det vet man aldrig."

"Sirius!" Remus blängde på honom. Sirius höjde på ögonbrynen, verkade för ett ögonblick bereda sig på strid, men resignerade sedan.

"Okej då, om du insisterar, så gör vi väl inte det…"

Remus kände sig inte särskilt mycket lugnare.

"Lovar du?"

Sirius nickade, men glimten i hans ögon skrämde Remus.

"Oroa dig inte, Måntand. Kila ner till Stugan du. Vi tar hand om Snape."

Remus stirrade på honom.

"Det är exakt det som oroar mig." Mumlade han, innan han dystert vände sig bort och klev ut i mörkret med tunga steg.

Mjölkvitt månljus strömmade ner över slottet och flödade över gräset. Stjärnorna glimmade på den bläcksvarta himlen. Sirius hade ingen aning om hur länge han legat där under eken med armarna bakom nacken, räknat stjärnor och betraktat månen. Han njöt av att för en gångs skull vara ensam med sina tankar och med tystnaden.

"Så han har försvunnit igen?"

Han ryckte till.

"Nej," svarade han hastigt. "Remus har gått in och lagt sig."

Han rullade över på mage och reste sig upp. Där, ett par meter ifrån honom, glimmade Severus kalla ögon i mörkret. Sirius hand for omedelbart iväg mot trollstaven.

"Så inressant," mumlade Severus på sitt långsamma, utpräglade sätt, "att du visste att jag syftade på Remus."

"Intressant?" Morrade Sirius. "Som om du inte hängt efter Remus jämt de senaste tre åren! Det verkar nästan som att du är kär i honom!" Han skrattade kallt. "Det är ingen idé, Snorgärsen! Remus gillar bara flickor som vet hur man gör när man tvättar håret."

Severus svarta ögon glittrade farligt.

"Jaså. Så han har gått och lagt sig? Vad jag vet sover Remus uppe i er sovsal i Gryffindortornet."

"Grattis!" Flinade Sirius hånfullt. "Har du redan kommit på det?"

"Hur kommer det sig då," frågade Severus, med betoning på varje stavelse, "Att sista gången jag såg Remus ikväll så var han på väg åt det hållet." Han pekade ut i mörkret, bort mot det piskande pilträdet och sjön där bortom.

"Och efter det har han inte gått in. Tro mig, jag vet."
Sirius längtade efter att klippa till honom.

"Och det intressanta är," tillade Severus, "att jag för ganska exakt en månad sedan såg honom gå över skolgården med madam Pomfrey, en kväll, sent." Han lät triumferande nu. "Och efter det var han "förkyld" i två dagar!"

"Jaså," Sirius bet ihop käkarna, dolde ilskan bakom en min av förvåning. "Vad Remus har gjort och inte gjort vet inte jag. Men jag säger ju att Remus inte är intresserad av dig. Du borde satsa på någon sliskigare kille."

Snape tog ett steg närmare Sirius.

"Du kan säga vad du vill," sa han med ett lugn som Sirius aldrig sett hos honom förut. "Men jag tycker det är intressant att Remus tillbringar en ganska stor del av sin tid inuti det piskande pilträdet."

Sirius naglar trängde djupt in i hans handflator.

"Du yrar i nattmössan, Snorgärsen," väste han mellan tänderna. "Gå in och lägg dig!"

Men Severus lät sig inte rubbas.

"Eller kanske under trädet," tillade han.

"Om du ursäktar så har jag trevligare sällskap än dig att spendera min kväll med." Morrade Sirius med uppbådande av sin sista självbehärskning. Om han förhäxade Snape nu, skulle det vara som att säga honom rakt upp i ansiktet att han var något på spåren. Han gjorde en ansats att gå därifrån, men Severus blockerade hans väg samtidigt som han hotfullt höjde trollstaven.

"Varför försvarar du en person som så uppenbart döljer något?" Frågade han uppfodrande.

Sirius stelnade till. Han gav Snape en blick som borde gett honom utslag.

"Därför att han är min vän," väste han med is i rösten. "Min vän, snorgärsen. Vet du vad det ordet betyder?"

Snape flinade hånfullt mot honom.

"Om mina vänner hade varit en kroniskt förkyld bokmal, en idiot och en grön uppblåst padda så hade jag hellre klarat mig utan."

Senare skulle Sirius fråga sig tusen och åter tusen gånger vad som hänt. Varför ingen röst skrikit inom honom att det han gjorde var att gå för långt och helt uppåt väggarna fel.

Hans näve träffade Severus på kinden. Snape vacklade bakåt, men Sirius grep tag i kragen på hans klädnad och drog honom tätt intill sig. Hans tankar virvlade runt, påminde honom om alla orsaker han hade att hata Snape.

En plötslig ingivelse, klar som en blixt.

Han log. Ett brett, brett leende.

"Vill du verkligen veta vad Remus gör under det piskande pilträdet?"

Severus stirrade på honom och flämtade i brist på luft, men nickade sammanbitet.

"Dåså," Sirius kramade hårdare i hans krage. "Det enda du behöver göra är att ta en lång pinne och peta till knölen som sitter ovanför marken på östra sidan av trädet. Då slutar det slåss och du kan krypa ner i hålet! Det är så enkelt att till och med du kan klara det!" Han skrattade rakt in i Severus äckliga ansikte. "Men jag kan slå vad om att du inte vågar gå ner och se efter vad som finns där." Tillade han föraktfullt, och stirrade rakt in i Snapes svarta ögon. Severus slet sig loss, backade undan och började springa bort mot pilträdet, vägledd av månens mjölkvita ljus.

Sirius såg efter honom med djupaste avsmak. En liten röst tycktes skrika långt nere i hans medvetande, men han trängde undan den. Valde att inte höra. När Snapes gestalt blivit till en skugga som slukats av månskenet, vände Sirius tillbaka upp mot slottet.

Festen var nästan över. Han fann James vid bålet som blivit en hög av aska och svartnande pinnar. James stirrade drömmande in i den falnade glöden, hans hår var rufsigt och kinderna ovanligt röda. Sirius försökte flina, men lyckades inte riktigt. Han kände sig märkligt kall inuti.

"Tjena, James. Har hon dizzat dig nu igen?"

James nickade, vände sig om och log snett mot Sirius.

"Jepp. Men någon gång måste hon ge sig."

Sirius valde att inte besvara det uttalandet.

"Har du haft en schysst kväll?" Frågade James.

Sirius ryckte på axlarna.

"Tja. Först. Kollade på stjärnor. Men sedan dök Snorgärsen upp."

James ögon smalnade.

"Jaha? Vad hände? Jag hoppas att du förhäxade honom grundligt och hälsade från mig."

Sirius tvekade lite.

"Njae. Inte direkt."

James höjde frågande på ögonbrynen.

Sirius flinade lite.

"Vi skulle kunna säga att jag har bussat Måntand på honom."

James ögon blev stora och runda i mörkret.

"Va?"

Sirius lyfte på ögonbrynen.

"Jo jag sa att…"

"Jag hörde vad du sa!" Fräste James. "Förklara!"

"Han frågade vad Remus gjorde under det piskande pilträdet. Så jag sade åt honom att själv ta reda på det och, ähum, berättade hur han skulle göra."

James stirrade på honom i säkert en halv minut innan han fick mål i mun igen.

"Gick han dit?"

Sirius nickade, inte riktigt nöjd med James reaktion.

"Men, herregud, Sirius! Han kan ju bli biten!"

Sirius ryckte på axlarna.

"Och?" Han hade frost i rösten.

James grep tag i hans axlar.

"Om han blir biten blir han en varulv, Sirius!"

Sirius mötte stadigt hans blick.

"Så vadå?" Och sedan med en röst som var lika kall som hans hjärta. "Han förtjänar det."

James stirrade på honom ännu en sekund innan han vände på fläcken och rusade ut i mörkret.

Sirius visste inte hur länge han väntade. Tiden tycktes stanna, det verkade som om allt som någonsin funnits var djupt mörker, genomskuret av silverfärgat månljus. Vinden drog genom gräset, rufsade honom i håret och blåste genom hans mantel. Utan att riktigt veta varför gick han bort till pilträdet. Där började han rastlöst gå av och an, precis utom räckhåll för pilträdets lömska grenverk.

Nu var den plötsligt där, rösten som skulle sagt till så mycket tidigare. Den skrek åt honom, skrek att han var en idiot, att han gjort något hemskt som skulle sluta i katastrof. Men Sirius var så kall inombords att orden frös till is och föll till marken utan styrka.

Han insåg först när ljud trängde upp från underjorden att han hade kunnat förvandla sig till hunden och tagit sig ner för att hjälpa dem. Men då kom de redan fram ur hålet vid trädet, som plötsligt frusit mitt i ett svep med sina mäktiga grenar.

Severus föll ihop på marken, precis utom räckhåll för trädet. Efter honom snubblade James, som fick kasta sig undan för att inte bli träffad då trädet åter började slåss. Severus snyftningar skar genom luften, torra, väsande. James kröp fram till honom och hjälpte honom upp på fötter, men han slet sig lös.

"En varulv!" Skrek han, så högt att det ekade över området. "Det här kommer du att få ångra, Black!" I nästa ögonblick hade han snubblat iväg mot slottet.

James mörka gestalt kom emot Sirius, spöklikt upplyst av månskenet. Han andades häftigt och stannade först när Sirius kunde räkna hårstråna i hans ögonbryn. Sirius visste inte hur länge de stod och stirrade på varandra. Det kändes som år.

"VAD TÄNKER DU MED EGENTLIGEN?" James röst sprack innan han kommit till andra stavelsen.

Sirius teg. I tystnaden hörde han hur något inom honom också skrek, så det skar i honom.

"SNAPE KUNDE FÖR SJUTTON BLIVIT SKADAD! ELLER DÖDAD!"

Sirius försökte pressa fram ett flin, men det blev snarare en grimas.

"Överreagerar du inte lite nu?" Hörde han sig själv säga med en helt främmande röst.

"ÖVERREAGERAR? DU SKICKAR AVSIKTLIGT NER SNAPE TILL REMUS NÄR DET ÄR FULLMÅNE! DET ÄR FÖR HELVETE BERÅTT MORD, SIRIUS! HAN KUNDE HA SLITIT SÖNDER HONOM!"

Sirius svalde. Kämpade för att hålla rösten stadig.

"Snorgärsen förtjänade en läxa efter det där han gjorde i morse."

James stirrade på honom.

"EN LÄXA? DET SKULLE INTE VARIT SÅ MYCKET MED DEN, OM HAN INTE HADE ÖVERLEVT! OCH DU TYCKER INTE ATT DET BORDE VARIT JAG SOM AVGJORDE VAD HAN FÖRTJÄNADE? VA? OCH REMUS? VAD TROR DU HADE HÄNT OM HAN VERKLIGEN HADE GJORT SNAPE ILLA?"

Här tystnade James för en sekund för att hämta andan, och tystnaden var plötsligt tjockare än blodet som rann från ett jack i James vänstra kind.

Insikten om vad han hade gjort träffade Sirius som ett slag i magen. Plötsligt frös han.

Han letade efter något att säga, men fann inga ord.

"Som tur var för Måntand, och för dig, så hann jag upp honom i tid." James röst var bitande kall. "Remus hann inte röra honom. Om han hade gjort det…"

Han tystnade, tydligen oförmögen att fotstätta. Sirius klarade inte att möta kärnan av stål i James blick, och blev tacksam när han vände om och började gå upp mot slottet.

För andra gången den kvällen stod Sirius kvar och såg efter honom. Det var först när James uppslukats av mörkret som han sänkte blicken och upptäckte att hans händer skakade. Ett dovt ylande trängde upp ur underjorden vid trädet.

Han hade svikit Remus. Insikten nitade sig fast i hans medvetande.

James hade gått och lagt sig. Förhängena runt hans säng var så noggrant tillslutna att Sirius beslöt sig för att inte försöka prata med honom mer ikväll. Istället kröp han ner i sin säng medan tankarna snurrade runt i hans huvud fortare än kor i en tyfon. Vetskapen om vad han gjort spred sig långsamt inom honom som ett plågsamt gift.

Det faktum att han nästan skickat Severus i döden kunde han hantera. Han var ju trots allt en Black. Det var tanken på att Snape numera visste om Remus mörka hemlighet som kom hans hud att knottra sig. Snape var deras ärkefiende och ojuste i största allmänhet. Han skulle inte dra sig för att sprida ut vad ingen fick veta till hela skolan. Framför allt inte om han själv hade något att vinna på det.

Något tycktes klämma åt om Sirius inälvor. Tanken på vilka konsekvenser det här kunde få ingav honom en kväljande känsla av panik. Inte för att han själv skulle råka särskilt illa ut. Han skulle kanske få strafftjänstgöring, men det var knappast något att oroa sig för. Remus, däremot…

Sirius ansträngde sig för att tänka på något annat. Han kom plötsligt att tänka på en avlägsen släkting (han kunde aldrig minnas hur de var släkt) som blivit biten av en varulv som vuxen. Resultatet hade blivit att han först blivit bortbränd från Gobelängen med Släktträdet som hängde i vardagsrummet i hans föräldrars hus. Samtliga i familjen hade brutit all kontakt med mannen. Men när det började sippra ut att det fanns en varulv som hette Black i efternamn, hade Sirius egen mor ombesörjt att mannen giftmördades. Sirius hade av en händelse förstått hur det hängde ihop då han råkat tjuvlyssna under en oändligt lång, regning dag i huset på Grimaldiplan. Han hade aldrig tyckt att det var särskilt nödvändigt att upplysa någon av sina vänner, allra minst Remus, om historien.

Han klev rastlöst ur sängen och gick fram till fönstret, där han blev stående och stirrade ut över det bäckmörka skolområdet. Under några minuter övervägde han att försöka ta sig ut ur slottet, förvandla sig till Tramptass och smyga ner och hålla Remus sällskap. Men han gav snart upp idén. Det var svårt nog att ta sig ut ohörd med osynlighetsmanteln. Men han fick ingen ro, han ville bort från de anklagande tankarna som gnagde inom honom. Ville bort från den fruktansvärda vetskapen om att han var en förrädare. Ville framför allt inte tänka på vad Remus skulle säga. Till slut tassade han ner i uppehållsrummet och började gå fram och tillbaka på mattan framför den falnade brasan.

Först när glöden slocknat och rummet var höljt i totalt mörker visste han vad han måste göra.