Disclaimer: Jag äger ingenting Tolkien hittat på, vilket torde vara ganska uppenbart... nåväl.

Varningar: Inte egentligen. Innehåller OC. Kommer kanske att bli AU så småningom, men jag planerar att hålla mig till böckerna.

Sammanfattning: Gríma Ormstunga, Edoras avskydde rådgivare, flyr mot Isengård. Men på vägen möter han någon. Historien om detta möte, och om händelser som följde på det.

Förf. not: Jag var nyfiken på det där med fem trollkarlar, jag kunde först bara finna tre... det är möjligt att jag har hittat dem nu. Det är iallafall en tanke som tål att fullföljas.

***********************************************************************

Kunskapen jag söker

Kapitel 1

 

Fem till antalet voro trollkarlarna, Istari, och alverna nämnde dem; Curunír den vite, som med sina kunskaper om maktens ringar hölls för att vara den främste. Radagast, han som älskade alla fyrfota djur och fåglar i Midgård och den vise Mithrandir, han som kommer med råd och påbud. Dessa verkade till tredje ålderns slut i Midgård, att ena och bevara, eller att söndra; ty Istari var i människors gestalt, utlämnade till behov att äta och vila såsom de dödliga, och också utlämnade till mänskliga svagheter, som girighet, och den att låta sig frestas av löften om makt…

  Fem till antalet var Istari… tre av dem verkade i Midgård, två begav sig åt Rhûn, och längre ändå, öster om Midgård, och all kännedom om dem förföll i glömska…

En utmattad ryttare, på en likaså utmattad, snubblande häst, letade sig fram genom det vidsträckta landskapet. Han var egentligen stadd i stor brådska, men nu hängde hans huvud tungt mot bröstet, och som tröttheten tog överhanden lät han handen som lyfts för att rappa till hästen, förmå den att gå några steg till, falla igen. Med en stor ansträngning hasade han sig istället av hästkraken för att leda den, spara den.

  Naturligtvis var kräket trött, och det fanns ingen möjlighet att skaffa en ny härute, nu, så vad gott skulle det göra honom att spränga den?

  Visst var djuret trött… ja, men inte kunde någon levande varelse vara så intill döden trött som han själv? Efter att ha fått se alla sina ansträngningar gå om intet var han trött ända in i själen. Åratals arbete, bortsvept såsom ett barns fördämning av en vårflod… och en flod var det, i sanning, som svept honom med sig, sopat bort honom… han avbröt hastigt sin tankegång. Här var ingen plats för sådana tankar.

  Allt långsammare kämpade han sig framåt, tills han sjönk ned på knä, dragen mot jorden som om en tung hand pressat ned honom. Inget hopp kvar nu… hopplösheten, kanske var den det värsta? Nog vore väl det klokaste att bara lägga sig ned här på marken, låta sig slukas av medvetslösheten, försvinna…

  Med en mental ansträngning tog han sig tillbaka till verkligheten.

  "Klokt?" Han fnös åt sig själv. "Snarare dumdristigt."

  Ingen tid till sådana tankar nu, han hade inte råd att vila ens för ett ögonblick. Han var på flykt, behövde han verkligen påminna sig själv om det? Ilsket ruskade han på huvudet för att samla tankarna.

  Med en viljeansträngning kom han på fötter, och med ett otåligt ryck tog han fatt i hästens seldon och började leda den vidare västerut, vidare mot Isengård.

  Märkliga var de tidender som nått Imaéns öron i Gondor, och än märkligare tedde sig de ting hon själv fått se och höra i Rohan, men ingenting var märkligare än vad hon nu skådat med egna ögon i och omkring Isengård. Hon, som rest vida kring och trots sin ringa ålder inhämtat åtskillig visdom, hade funnit sig själv gapande av förvåning, och hon hade nästan fått lov att smälla till sig själv för att inte klappa i händerna och skratta av hänförelse.

  En saga, en legend… Jo, nog hade hon skådat andra ting som kallats sagor, som visat sig vara påfallande verkliga, men detta… Mäktigare än vad sagor vet att förtälja var enterna i sin vrede, då de stormade Isengård, släppte in floden och lät orchernas smutsiga hantverk sköljas bort och dränkas.

  Efter att ha hämtat sig något beslöt sig Imaén dock för att retirera, hon hade flytt upp bland klipporna kring Orthanc för att från ett säkrare avstånd betrakta förstörelsen. Inte värt att låta sig fångas och anklagas för spioneri nu…

  "Spioneri?" Hon måste le åt sig själv. Var det inte just som spion hon hade verkat? Nå, bara för att anklagelserna var falska var det inte säkert att det räckte med att bedyra sin oskuld för att få gå fri, landet var redan så översvämmat av Sarumans spioner att få, om ens några främlingar skulle få löpa helt utan misstankar. Och uppmärksamhet var det sista hon ville ha nu.

  Förvånansvärt faktiskt, att hon så länge undgått upptäckt, med tanke på hur länge hon spionerat på… nå, själv skulle hon föredra frasen iakttagit, Sarumans förehavanden.                               Redan i Minas Tirith, huvudstad i det stolta Gondor, hade det sagts henne att den visaste och mest lärde man hon kunde finna var Saruman, den Vite trollkarlen i Isengård. Hon hade sökt sig till Gondor för kunskaps skull, glömsk för det faktum att de knappast skulle ge henne, en främling, därtill kvinna, tillgång till sina stora och omfattande arkiv.

  Där, och detta visste hon alldeles säkert, fanns ovärderliga skatter i form av kunskaper, historia, halvt eller helt förgäten lärdom… hon knöt nävarna i bitterhet när hon tänkte på vad som förvägrats henne, hon som så oskuldsfullt trott att lärdom var till för den som önskade den!

  Nå, inte all lärdom, naturligtvis… oh nej… men dessa skriftrullar i Minas Tirith, vad innehöll de förutom historisk kunskap? De hade kanske inte tagit henne på allvar… Åtminstone hade de förvägrat henne att få tala med stadens styrande. Hon mindes inte längre vilka ursäkter de använt. Det enda som fastnat i hennes minne var en kommentar, från en vakt till en annan, troligen hade de trott att hon var utom hörhåll;

  "Vi har haft nog av snokande i våra böcker och skriftrullar."

  Till detta hade den andre vakten genmält;

  "Jo, både Saruman och Gandalf har ju varit här och rotat, och så brått som de fick härifrån, utan vare sig tack eller farväl till vår generösa Lord Denethor, kan man väl förstå att han har tröttnat på att ställa sitt bibliotek till förfogande."

  Imaén hade lyssnat uppmärksamt, men då inget ytterligare sagts av intresse, hade hon snabbt lämnat staden. Saruman den Vite, eller Curunír som han nämndes av alverna, kanske skulle han dela med sig av sin kunskap? Honom visste hon i alla fall vart hon skulle finna, han var omtalad och välkänd såväl av alver som människor, och hon hade ofta hört hans visdom prisas i alla tänkbara tonarter.

  Kommen så långt i sin tankegång rycktes Imaén tillbaka till nuet.

  "Visdom?" tänkte hon, "Inte vis nog att stå emot girighet… Åh nej, inte vis nog att täppa till ögon och öron för den mörke herren och hans löften… " 

  Ty när hon väl kommit fram till Isengård var där fullt av orcher, de fullkomligt kryllade över hela stället, och hon hade inte vågat sig fram. Istället hade hon gömt sig, vakat, i ett ängsligt försök att utröna vad som pågick. Många budbärare red till och från Isengard numera, och en gång hade hon sett Nazgûls på vägen. Hon visste väl vilka de var, ännu en legend som kommit till liv, och hon hade gärna varit utan synen.

  Men nu fångades hennes uppmärksamhet av något nytt därnere. Vad var det? En ryttare? Ja, en ryttare var det, klädd i vitt, och med ett sällsamt ljus omkring sig red han mot Isengårds port, och hälsades av den ent som där stod på vakt. Det var svårt att se ordentligt i det nu avtagande ljuset, Imaén beslöt att våga försöket att klättra ned, något närmre dem därnere, för att om möjligt höra vad som avhandlades. Turen var på hennes sida, ty enten och gestalten i vitt drog sig närmare den klippformation hon gömt sig bakom, och hon kunde höra deras samtal rätt väl. Den vita gestalten talade snabbt och intensivt;

  "Helms Klyfta anfalls just nu av Sarumans orcher, och kommer att behöva undsättning. Det är tappra män, men sorgligt undertaliga, med tanke på de storverk ni uträttat här ber jag er nu om ännu ett; att komma till deras hjälp!"

  Imaén bet sig själv i läppen, så det var det den skulle göra, Sarumans jättearmé? Hon hade aldrig sett Helms Klyfta, men vilken fästning skulle möjligen kunna stå emot en så… överlägsen, fick man väl ändå säga, fiende? Men nu talade enten;

  "Hrrrmm… jo, ja, nog tror jag att vi kunde undvara en del här… med, fåse… mig själv på vakt, och några till, kunde vi gott avvara några, visst kunde vi det."

  "Gott och väl, men en sak till må du veta", fortsatte den andre. "En överlöpare från Theoden's hov har lovats fri lejd till sin rätte mästare eller annars vart det honom lyster, det är min fasta övertygelse att han väljer att komma hit. Släpp i så fall in honom."

  "Ho, hummm", sade enten, och såg tveksam ut. Men den vitklädde lät sig inte bekomma;

  "Ormstunga kallas han, men sitt rätta namn, Gríma, är det han själv nämner sig vid om han blir tillfrågad."

  "Homm, jo, med ett sådant tillnamn förstår jag nog att han själv nämner sig annorlunda. Jag ska hålla utkik efter den figuren", lovade enten.

  Med detta föreföll den vitklädde nöjd, och vände sig till entens små följeslagare, som nu otåligt rusade fram mot honom.

  "Men Gandalf, vart har du varit", ropade en av dem.

  Imaén stelnade till och lystrade skarpt.

  "Gandalf? Den Gandalf?"

  En trollkarl således, ännu en Istari… en av dem som kunde delge henne forntidens visdom? Eller ännu en förrädare, likt Saruman? Imaén visste inte om hon skulle hysa hopp eller misstro, kunde en Istari degenerera likt Saruman hade gjort, varför inte flera? Och varför låta Saruman stanna tryggt i sitt torn, då han fortfarande ägde en Palantír?     

  Det var allmänt känt, att en av Palantíri, de seende stenarna, var i Sarumans vård, och han kunde skicka efter hjälp från sin herre, inte sant, genom denna mäktiga sten?

  "Vård?" Imaén fnös. "Vanvård skulle jag hellre kalla det, och för att fresta en så mäktig man krävs nog övertalning från den mörke själv… inte fanns det väl någon där för att hindra Curunír den dag han bestämde sig för att skåda in i Palantíren?"

  Imaén kände sig inte alls säker på denne Gandalf eller hans motiv, hon betraktade honom så ingående hon kunde då han åter satt upp på sin springare för att ge sig av, men det fanns inte mycket att se, solen hade nästan helt gått ned, och hans bländvita utstyrsel förvillade hennes blick.

  Ryttaren vit, hästen vit… hade inte också Saruman burit vitt? Curunír, den främste av Istari, inte sant? Vad betydde det att denne nykomling bar samma färg?

  Men Imaén hade ingen tid till funderingar nu, ty trollkarlen hade gett sig av med blixtens hastighet, likt ett stjärnskott for han nedför vägen och utom synhåll. Och nu talade åter enten, till de små;

  "Hournerna hjälper dem."

Imaén var för ett ögonblick bragt ur fattningen. Hon bannade sig själv för att inte ha varit uppmärksam, sedan började hennes undermedvetna lägga bitarna på plats åt henne. Det fungerade vanligtvis så.

  "Hournerna? Hjälper vem? Ah, Vid Helms Klyfta naturligtvis, men vilka… Skogen! Ja, förstås! Kunde skrämma livet ur vilken armé som helst… klokt tänkt, min bäste herr trollkarl… "

  Ytterligare ett fragment ur det avlyssnade samtalet pockade på hennes uppmärksamhet. Skrämma livet ur… någon som var på väg hit? En överlöpare, hade han inte sagt så, Istarin? En som skulle släppas in i Orthanc! Och väl i Orthanc… kommen så långt började Imaén skynda tillbaka den väg hon kommit, först försiktigt krypande, sedan småspringande, till en förhållandevis säker håla där hon gömt undan sin häst och sin packning. En idé, genial i sin enkelhet, hade börjat utforma sig för henne.

  Det fanns ingen anledning att tro att Fangorn skulle skada henne, om hon bara höll sig på sin kant. Träd och deras krafter var något som hon ägde kunskap om, och den kunskapen stod inte att finna i dammiga gamla skriftrullar. Nej, höll hon sig bara i skogens utkant fanns ingen anledning till fruktan.

  En flyende överlöpare däremot, som flydde rätt in i den marscherande skogen… det var mer troligt att han skulle vända om. Imaén hade för avsikt att förhindra detta. Släpper inte skogen igenom en frivilligt, kan ingen man passera levande... och Imaén ville ha honom levande, den där överlöparen, levande och i Orthanc, där han kanske faktiskt skulle kunna göra lite nytta…

  Imaén log vagt, ett slugt leende, då hon satt upp och styrde sin springare i den vite trollkarlens spår.

***********************************************************************

Vill du läsa historien på engelska? Då heter den "All there is to know". Jag valde att posta den på svenska eftersom det finns så få svenska historier här...

Feedback uppskattas.