Den första september, en dag av lycka. Jag fick äntligen åka tillbaka, kanske få släppa allt som hänt denna sommar. Jag satt i en kupé i det vackra tåget som snart skulle gå mot skolan jag saknat så. Utanför tåget så sprang folket runt på perrongen som yra hönor. De packade ned jackor, tystade ugglor, kramades och sa adjö till nära och kära. Jag suckade, min fosterfamilj brydde sig inte riktigt, när jag fick brevet för fem år sedan så brydde de sig knappt, blev glada över att de fick ett ledigt rum så de kunde bjuda hem folk. Jag kollade ut på perrongen och såg min yngre syster vinka åt mig. Trots att vi inte hade något blodsband så kändes det som det, hon var den jag älskade mest på jorden.
Medan jag hade fantiserat iväg så hade någon öppnat min dörr. En lång gestalt stod i dörröppningen, en gestalt med blont hår och gråa trötta ögon. Denna individ var väl känd, en människa alla visste om, lite av en legend, en människa med skarpa drag och en röst som släpade i marken. Visste du inte vem Draco Malfoy var så visste du inte mycket. Hans skönhet fick folk att slänga sig efter honom, men han var alltid extremt kall och gillade knappt någon, endast ett par få vänner. Hans min berättade för mig att han inte tyckte om att behöva stå där han stod.
"Uhm.." han kollade ned i golvet på ett sätt så det såg ut som om han samlade sig för att säga något jobbigt. "Kan jag sitta här?"
Jag höjde på ögonbrynen, chockad. När jag äntligen börjat förstå orden han sa så nickade. Han suckade, besviken över svaret, men satte sig ned mittemot mig. Hade jag inte varit en elev av elevhemmet Slytherin så hade han aldrig frågat. Han hade faktiskt aldrig pratat med mig förut, förutom den gången då vi var med varandra under trolldryckskonsten, han sa inte mycket mer än hej men jag såg i ögonvrån hur han sneglade mot mig var femte minut. Jag visste inte vad det betydde, men det kändes bra. När han satt sig ned så kollat jag ut genom fönstret igen och såg att vi hade lämnat stationen. De vackra träden susade förbi fönstret, men de var så svåra att fokusera på med hans blick i min nacke. Jag suckade. Jag vände mig mot honom.
"Vad?" frågade jag.
Han såg sig om, som om han trodde att jag pratade med någon annan. När han förstod så blev hans bleka kinder en aning rosa.
"Vad då?" sade han, låtsades att han inte visste vad jag pratade om.
Jag skakade på huvudet, han visste. Men jag orkade inte. Jag lutade mig mot det kalla fönstret och hela världen försvann.
Jag vaknade ett par timmar senare av att någon skakade om mig. En varm hand vilade på min axel. Jag öppnade mina ögon och såg ett par gråa ögon blänga tillbaka.
"Äntligen" muttrade Draco och reste sig upp.
Jag såg mig om och såg att min koffert var ned tagen och min jacka var uppackad.
"Vart är vi?" frågade jag och kliade mig i ögonen.
"Framme." sade han kort och kastade min jacka mot mig.
Jag ryckte på axlarna och reste mig upp, tog min koffert och jacka och gick sedan ut ur kupén. Med Draco framför mig så gick det fort att komma ut, folk som precis kommit ut ur kupén gick in igen när de såg honom, rädda för att säga emot honom. Så jag följde tätt efter och kom ut på bara någon minut. Utanför tåget stod vagnar uppradade, ledda av ett sorts väsen kallat trestaler, svarta ståtliga hästliknande varelser. Dessa varelser kan dock endast bli sedda av folk som sett döden, vilket jag då hade.
Jag sprang mot den första vagnen som var ledig. Jag satte med ned, lättad av att äntligen få vara framme. Vagnen började rulla och tankar fyllde mitt huvud. Tankar på en ståtlig lång man, tankar på att bli lämnad, tankar på en vacker kvinna, tankar på mig. Hur mycket jag än skulle vilja ta reda på vad han tyckte om mig, varför hans blickar alltid riktades åt mitt håll, så var jag rädd för svaret. När en en gång blivit lämnad, när en fått känna sorgen jag kände, när en börjat förstå vad lurad betyder så vill en helt inte behöva känna dessa känslor igen. Att bli lämnad är bland det värsta som finns, alla känslor slår och slänger och men vet inte vart en ska ta vägen. Jag började hata mig själv, skyllde allt på mig. Jag slutade äta och gick ned i vikt, jag hade säkert kunnat göra detta bättre, men jag tog den mörka vägen trots att jag visste vart den gick. Jag skapade sår på mig själv, förstörde mig själv.