Utspelar sig: efter holland-jobbet men innan kina-uppdraget (Sly 3: heder bland tjuvar).
Rättigheter: Jag äger inte karaktärerna eller Sly Cooper spelen, det gör sucker punch production. Men om en ny karaktär skulle dyka upp under berättelsens gång, så är den min. *************************************************************************************************************************** Prologen: En oväntad vän
Penelopes perspektiv
Amsterdam, Cooperligans Bas (Okänt område)
Jag var på väg mot Sly Coopers rum, längst bort i den stora korridoren. De senaste veckorna hade varit så trista att jag fått låna Slys familjebok – Thievius Raccoonus – att läsa. Först ville jag inte, men när jag fick veta att dem andra också redan gjort det så tänkte jag bara varför inte? För trots att boken var väldigt gammal (delar av den) så var den väldigt intressant. Men undrar inte vem som helst varför en medlem (om än en ny medlem) i Cooperligan har tråkigt? Jo, det är faktiskt en ganska lång och konstig historia, men såhär är det…
Men då såg jag Sly komma upp för trappan och gående mot sitt rum. Han hade inte sätt mig än. Hur kunde han missa mig? Jag stod ju max två meter bakom honom! "Det var droppen! Jag tänker inte prata med dem för än dem har gett upp", mumlade Sly, men det lät inte som honom – den skämtsamma tonen var borta. Han stängde dörren innan jag hann komma fram. "Sly, vänta!", ropade jag med boken i handen. Han vägrade att öppna. "Det är jag, Penelope", viskade jag och ett klick hördes från dörren. Jag gick in och i nästa sekund tappade jag boken. Jag kollade förskräckt ner, men tack och lov hade den hamnat på en den tjocka mattan. Sly skrattade och tog upp boken. Jag log ursäktande och la då märke till den lilla bulan på hans panna. "Sly, vad har hänt dig?", frågade jag och såg honom sätta sig ner på sängen med en is påse i handen. Jag satte mig vid den närmaste stolen.
"Murray tyckte att det skulle att det skulle vara kul och försöka hoppa på mig när jag såg på tv", muttrade Sly.
"Men varför är du arg?", undrade jag och såg på honom. För några veckor sedan skulle han bara ha skrattat åt händelsen. Sly stirrade surt på mig så jag frågade en ny fråga istället, "Varför det?".
"För att han ville släppa mig till den där knäppa simskolan", suckade han och jag med. Hade dem inte gett upp än? Den där simskolan höll på att slita isär dem! Ibland önskade jag att dem aldrig kommit till Amsterdam. Missuppfatta mig inte, jag älskar att var en del av gänget, men dem var inte ett team längre. Under dem första dagarna jag var med dem, var de själva och gjorde sina saker. Bentley fifflade med sin dator, Murray pratade med Gurun om sin träning, jag mekade med något och Sly var i sitt rum. MEN vi träffades alltid några timmar och bara pratade. Men nu pratade dem sällan med varandra och skratten hörde inte alls lika ofta längre. "Jag ska prata me-", lovade jag men avbröts av ett skrik.
"PENELOPE, KAN DU KOMMA NER HIT NU!", tjöt Bentley. Det där började bli lite irriterande nu. Bentley tog alltid ut sin ilska… eller stress på mig, när han inte kunde bråka med dem andra killarna. Som jag sa, irriterande… "Med dem båda nu!", försäkrade jag Sly och gick ut från hans rum. "BENTLEY, SLUTA GAPA. JAG KOMMER", ropade jag tillbaka och gick ner för trappan. Dem var i köket som var på nedre våningen. Det förvånade mig fortfarande att killarna lyckats hitta den här övergivna byggnaden efter tävlingen… och mitt i Amsterdam. Men det fick jag tänka på senare. Nu skulle jag gå och skälla ut någon som har tillräckligt högt IQ för att fatta att det här bråket var en korkad grej… men hjälpte det? nej då.
"Vad vill du?", undrade jag och viste redan vad han skulle fråga. "Var är Cooper?", frågade Bentley och såg på mig. "Cooper. Vem?", flinade jag. Jag skulle få honom att säga Sly. "Hur många från Cooperklanen känner du?", undrade Bentley irriterat. "Åh, väldigt väldigt… väldigt många", svarade jag och försökte låta allvarlig så jag kunde och inte brista ut i skratt. Men det faktiskt sant – säg vad du vill men Thievius Raccoonus var verkligen en väldigt beskrivande bok. "Så vem menar du?", la jag till. Bentley bara suckade – väldigt högt – och muttrade "Sly Cooper".
"Var det verkligen så svårt att säga hans förnamn?", hörde jag mig själv fundera högt. Det var inte meningen, men Bentley blängde ändå bara tyst på mig. "Du är hans vän, för att säga det högt", klagade jag men han reagerade inte ens. "Sluta kalla honom för Cooper och prata med Sly istället", klagade jag. "Nej!", det var allt jag fick tillbaka. bara ett nej, inte ens en förklaring. Jag började bli riktigt irriterad på honom. "Ni är ju helt hopplösa allihop. Ser ni inte vad den där vadslagning gör med er?".
Inget svar! Usch killar, vad gör man? Ibland känns det som att dem pratar ett annat språk eller något.
"Vet du, jag drar. Jag måste få lite frisk luft", och få lite tid att tänka. Det fångade i alla fall hans uppmärksamhet. Det var mitt på dagen och väldigt ljust ute.
"Men… men du kan inte!" gapade Bentley. Nähä? Varför inte liksom?
"Varför inte?" flinade jag. Det här kommer att bli kul. "Du är en i gänget. Tänk om någon ser dig eller polisen…", började Bentley men tystande. Precis, på grund av deras dumma bråk, hade jag inte hunnit göra något uppdrag med dem än. "Vi har inte gjort något på nästan sex veckor", svarade jag och försökte låta arg. "Dessutom har ni inte varit ett gäng den senaste tiden", morrade jag och sprang upp till mitt rum. En sak var sant, någon kunde känna igen mig som svarta baronens sanna identitet. Jag bytte ut mina vanliga jeans mot ett par mörkare och min gula topp mot ett gult linne med röda blommor, och bort med handskarna. Nu såg jag ut som vilken ung kvinna från Amsterdam som helst. Jag satte på mig min jacka.
Livsregel nr 53: Ha alltid en jacka på dig när du är i Holland. Vädret går aldrig att lita på.
Jag gick ner och ropade till Bentley.
"Jag går till parken. Vi ses senare", log jag och gick ut. Jag visste att jag ändå inte skulle få något svar. Jag måste fixa det här problemet på något sätt. Det skulle annars inte fungera i så många veckor till. Jag gick till en liten park i centrala Amsterdam. Den här parken hade varit mitt tänkarställe enda sedan jag varit en liten mus med stora drömmar. Jag gillade att det alltid var tyst här, oavsett vilken dag det var. Jag hade inte hunnit gå så länge för än jag såg en ung rävhona. Hon satt vid en bänk och åt på sin mjukglass. Jag skulle i vanliga fall inte märkt henne, men av någon anledning kände jag igen henne. Jag tittade närmare. De blåa kläderna och dem mörkblåa lockarna – Slys foton.
Det där var Carm! Jag gick lite närmare henne utan att vara allt för konstig. "Åh, var är den där Cooper egentligen?", undrade hon, högt för sig själv. Hon kände Sly! Kanske kunde hon hjälpa mig då… för det räckte att höra bara på rösten att hon var orolig för honom.
För första gången på väldigt länge log jag ett verkligt glatt leende. Carm kanske skulle vara det oväntade svaret… min oväntade vän.