(Som ni säkert fattar så tillhör inget av detta mig, utan allt tillhör JK Rowling)
Sirius: Jag har tråkigt.
James: Men vad ska vi göra då?
Remus: Vet inte, men sluta klaga.
De tre bästa vännerna befinner sig hemma hos Remus på sommarlovet. Det regnar och alla är uttråkade.
Remus: Ska vi läsa något?
Sirius/James: Nej.
Remus: -rycker på axlarna- Bara ett förslag.
Uttråkad slår James huvudet i väggen, och ner från en hylla faller en bok och träffar honom i huvudet.
Remus/Sirius: -skrattar-
James: Inte kul –slår till be båda andra-
Remus: -tittar på boken- Den visste jag inte att jag hade.
Sirius: -tittar också- Harry Potter och hemligheternas kammare. Är det en slängting till dig Tagghorn?
James: Känner ingen Harry.
Remus: Men han liknar dig. Har till och med din frisyr.
Sirius: Men du saknar ärret han har i pannan.
Remus: Vi kan alltid fixa ett till dig.
James: -ler fånigt- Får se –rycker åt sig boken- Har aldrig sett grabben förr. Men jag fattar vad ni menar.
James öppnar boken och börjar läsa högt.
Kapitel 1: den värsta födelsedagen.
Sirius: -ironiskt- Börjar ju bra.
James: Ska jag läsa eller inte.
Remus: Läs.
Det var inte första gången som ett gräl hade utbrutit vid frukosten i nummer fyra på Privet Drive.
Sirius: Det känner man igen.
Remus: Vad?
Sirius: Bråket vid frukosten.
Remus: Okej.
James: Ska jag läsa?
Sirius/Remus: Läs!
Mr Vernon Dursley hade väckts i den tidiga morgontimmen av ett högt, hoande från Harrys rum. Harry var systerson till hans fru.
Sirius: Vad är det för fel att väckas av ett högt hoande.
James: Tyst, jag läser.
Sirius: Sorry Tagghorn.
'Tredje gången den här veckan!' vrålade han tvärs över bordet. 'Om du inte kan hålla den där ugglan i styr, måste den försvinna!'
James: -ironiskt- Schysst snubbe.
Remus: Jag kan väl få läsa?
James ger boken till honom med överdrivet vördnadsfull min.
Harry försökte än en gång förklara.
'Hon är uttråkad,' sa han. 'Hon är van vid att flyga omkring utomhus. Om jag bara kunde på släppa ut henne på natten...'
'Tycker du jag ser ut som en idiot?'
Sirius/James: Ja.
Remus: -blänger på de andra-
Röt morbror Vernon med en bit stekt ägg dinglande från den yviga mustaschen.
Sirius: Äckligt. Kan han inte ens äta ordentligt?
James: Jag tycker han påminner om någon. –nickar menande mot Sirius-
Sirius: Jag har i alla fall inte mustasch.
'Jag vet vad som händer om den där ugglan släpps ut.'James: Grattis.
Han utbytte mörka blickar med sin fru, Petunia.
Sirius: Har inte Lily en syrra som heter Petunia?
James: Hur ska jag veta det?
Remus: Var tysta är ni snälla. Inga fler avbrott, annars stänger jag boken.
Sirius/James: Lovar. –ser oskyldigt skyldiga ut-
Harry försökte komma med invändningar, men hans ord drunknade i en utdragen, ljudlig rapning från paret Dursleys son Dudley.
Alla: -skrattar ljudligt-
Sirius: Vem döper sin unge till Dudley?
'Jag vill ha mer bacon''Det finns mer i stekpannan, lilla hjärtegryn', sa moster Petunia och riktade en fuktig blick mot sin bastante son. 'Vi måste göda dig medan vi har chansen...jag tycker inte den där skolmaten låter särskilt bra...'
'Dumheter Petunia, jag behövde då aldrig svälta när jag gick på Smeltings' sa morbror Vernon hurtfriskt. 'Dudley får tillräckligt med mat, eller hur, min gosse?'
Dudley som var så stor och bred att baken hände ner över båda sidor av köksstolen, flinade och vände sig mot Harry.
Sirius: Vilken unge. Han behöver då inte mer mat.
James: Fattar inte att hans mamma kallar honom 'lilla'.
'Räck mig stekpannan.'
James: Släng bort den.
Sirius: Rädda baconen!
Remus: Skärp er.
Sirius/James: Vad!?
'Du har glömt de magiska orden.'
Sirius: Abrakadabra?
James: Hokus Pokus?
Sa Harry irriterat.
Effekten av denna enkla mening på resten av familjen var otrolig: Dudley flämtade till och ramlade av stolen med en duns som skakade hela köket;
Alla: -skrattar-
Mrs Dursley gav till ett litet skrik och slog händerna för munnen, Mr Dursley reste sig häftigt med dunkande tinningådror.
'Jag menade var snäll och!'
Sirius: Vad är det för magiskt med det?
Remus: Det är ett uttryck.
sa Harry hastigt. 'Jag menade inte...'
James: Men snälla. Stå upp för sig själv pojke.
'Vad har jag sagt åt dig om att yttra m-ord i vårt hus!'
Sirius: Vad är ett 'm-ord'?
Remus: Verkar vara ordet magiska.
Sirius/James: Aha.
Vrålade morbror Vernon och dunkade knytnäven i bordet.
'Jag skulle bara...'
James: Men snälla nån. Han kan inte va nån Potter. Alla vet att en Potter står upp för sig själva.
Sirius/Remus: -utbyter menande blickar-
James: Vad?!
'Jag har varnat dig! Jag tänker inte tolerera så mycket som ett ord om dina onormala egenskaper under detta tak!'
Sirius: Vad är det som är så onormalt med Harry?
Remus: Kan ha nått med magi att göra med tanke på deras reaktion.
Sirius: Men magi är ju inte ett dugg onormalt.
Remus: Kanske för en mugglare.
Sirius: Aha.
Harry stirrade från sin morbrors högröda ansikte
Sirius: Kan man va högröd i ansiktet?
James: Du har väl sett den där Arthur Weasley när någon förolämpar honom.
Sirius: Visst ja.
Till sin bleka moster, som försökte hjälpa Dudley att komma på fötter.
James: Som att hjälpa en strandad val att komma tillbaka till vattnet skulle jag tro.
'Visst', sa Harry, 'visst, jag ska inte...'
Morbror Vernon satte sig ner igen, medan han andades som en flåsande noshörning och vaksamt betraktade Harry med sina små vassa ögon.
James: Visste inte att man kunde ha vassa ögon.
Ända sen Harry kommit hem på sommarlovet hade morbror Vernon behandlat honom som en bomb som skulle explodera vilket ögonblick som helst, för Harry var inte någon normal pojke.
Remus: Det har vi faktiskt redan listat ut.
James: Jag gillar inte sättet de behandlar honom på. Han är ju trots allt en släkting till mig.
Sirius: -himlar med ögonen-
Faktum var att han var lika lite normal som någon kunde vara.
James: Vad räknas som normalt?
Sirius: Allt som Harry inte är.
Harry Potter var en trollkarl –James: Men det är väl normalt?
Remus: Inte för mugglarna.
En trollkarl som just kommit tillbaka från sitt första år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.
James: -hoppar upp och ner- Jippi! Han går på Hogwarts!
Remus: Snälla James. Lugna dig.
James: Sorry Måntand.
Och om Dursleys var olyckliga över att ha honom hemma under sommarlovet var det ingenting jämfört med hur Harry kände sig.
Han saknade Hogwarts så mycket att det var som att jämt ha ont i magen.
Sirius: Han saknar skolan!?
James: Då måste det vara illa.
Han saknade slottet med dess hemliga gångar och spöken, lektionerna (fastän kanske inte Snape,
Alla: Snape!?
James: Är han lärare?
Sirius: Hur kan en sån idiot bli lärare?
läraren i trolldryckskonst), posten som kom med ugglor, att äta festmåltider i stora salen, att sova i sin säng med fyra sängstolpar i sovsalen uppe i tornet,
Sirius: Låter som om han går i Gryffindor.
James: Gött Harry!
Att hälsa på skogsvaktaren HagridAlla: Hagrid!?
James: Är han kvar?
i hans stuga på området närmast den förbjudna skogen och i synnerhet quidditch
James: Det är rätt grabben!
den populäraste sporten i trollkarlsvärlden ( sex höga målstolpar, fyra flygande bollar och fjorton spelare på kvastkäppar ).
Alla Harrys trolldomsböcker, hans trollstav, klädnader och förnämsta kvasten av alla, Nimbus Tvåtusen,
James: Har aldrig hört talas om den. Men den måste vara bra.
hade låsts in av morbror Vernon i den skrubb under trappan i samma ögonblick som Harry kommit hem. Vad brydde sig Dursleys om ifall Harry förlorade sin plats i elevhemmets quidditchlag
James: Han har ju nyss gått ut första året! Då får man ju inte vara med i laget!
Sirius: Han måste vara den yngste spelaren på länge.
James: -surar- Det är orättvist. Det ville ju jag va.
för att han inte hade tränat på hela sommaren? Vad gjorde det Dursleys om Harry återvände till skolan utan att ha gjort några av sina läxor?
Sirius: Det känner man ju igen.
James: Att inte göra läxorna?
Sirius: Nej, att ha dem över sommaren. Jag har inte börjat med mina.
James: Inte jag heller.
Remus: Jag har börjat lite. Vi kanske skulle sluta läsa och göra läxorna istället.
Alla: -tittar på varandra- Nej.
Trollkarlar kallade sådana som Dursleys för mugglare (inte en droppe magiskt blod i deras ådror), och de för sin del tyckte att det var ytterst skamligt att ha en trollkarl i familjen.
Sirius: Vad är det för skamligt med det?
James: De är kanske lite lustiga.
Morbror Vernon hade till och med satt ett hänglås på buren till Harrys uggla, Hedwig,
James: Vilket namn. Var kan han ha fått det ifrån?
Remus: Säkert ifrån Magins historia.
För att hindra henne från att flyga med meddelande till någon i trollkarlsvärlden.
Remus: Stackars uggla. Det är inget kul att sitta inlåst.
Sirius: Det vet väl du.
Harry var inte det minsta lik någon annan i familjen.
James: Efter de beskrivningar som finns så skulle jag vara tacksam för det.
Vännerna hör hur ytterdörren öppnas nere på undervåningen och hör hur någon kommer upp för trappan. Dörren till Remus sovrum öppnas och in kommer Lily Evans.
James: Vad gör du här Lils?
Lily: -blänger på honom- Kalla mig inte det. –vänder sig mot Remus- Jag ska bo här över helgen medan mina föräldrar firar sin bröllopsdag i alperna.
Remus: Visst ja, mamma sa nått om det.
Lily: Vad gör ni?
Sirius: Läser om Potters släkting.
Lily: Kan nån i hans släkt vara så intressant att de skriver en bok om det?
James: Hej! Titta på mig. Jag är intressant.
Remus: Men du är inte med i nån bok.
James: Men det kommer jag att vara.
Remus: Vill du höra Lily?
Lily: -sätter sig på golvet framför honom- Visst. Fortsätt.
Morbror Vernon Lily: Min syster dejtar nån som heter Vernon. Dursley tror jag det var. Alla: -stirrar chockat på henne- var tjock och kraftig och utan hals, med en jättestor svart mustasch; moster Petunia var benig med ett hästliknande ansikte; Lily: Den beskrivningen passar in på henne. Dudley var blond, skär och grisfet.Alla: -skrattar-
Harry, å andra sidan, var liten och mager, med lysande gröna ögon och korpsvart hår som alltid var rufsigt.
Sirius: Som sagt, påminner om James här.
Remus: Men han har inte gröna ögon.
James: Men Lily har.
Lily: -förskräkt- Tänk inte ens tanken Potter.
Han bar runda glasögon, och i pannan hade han ett smalt ärr som liknade en blixt.
Det var det här ärret som gjorde Harry till något särskilt ovanligt, till och med i trollkarlsvärlden. Ärret var det ända vittnesbördet om Harrys mystiska förflutna, om den anledningen till att han anlänt till Dursleys tröskel elva år tidigare.
Vid ett års ålder hade Harry nämligen överlevt en förbannelse från den störste svartkonstnären som någonsin funnits, Lord Voldemort,
Alla: -stirrar chockat på boken-
Sirius: Är...är han död?
James: Och lillpotter gjorde det vid ett års ålder?
Lily: Inte konstigt att det finns böcker om honom.
vars namn de flesta häxor och trollkarlar fortfarande var rädda att uttala. Harrys föräldrar hade dött under angreppet från Moldyvort
Lily: Moldyvort?
Remus: Gillar inte namnet helt enkelt.
men Harry hade undkommit med sitt blixtärr, och på något vis – ingen förstod varför – hade Moldyvorts kraft brutits och tillintetgjorts i det ögonblick då han misslyckades med att döda Harry.
Så Harry hade vuxit upp hos sin döda mors syster
Alla e/Lily: -stirrar chockat först på boken, sen på Lily-
Lily: Men...
Remus: Du hade en syster som hette Petunia sa du?
Lily: -nickar-
James: Jag gifter mig med Lily!
Lily: Säger vem?
James: Denna boken.
Lily: Snälla, låt det inte va sant.
Remus: - kollar publiceringsdatum- Den är från 1998.
Lily: Från framtiden?
Remus: Jepp.
Sirius: -gömmer huvudet i kudden och snyftar diskret-
James: -lägger armen hon Sirius- Gråter du Sirius?
Sirius: -tittar upp och torkar snabbt bort en tår- Nej.
Lily: Vad är det Sirius?
Sirius: Jag vill inte att ni ska dö.
James: Det dröjer många år till. Oroa dig inte. Vi kommer på något.
Remus: Vill ni att jag ska fortsätta?
Alla e/Remus: Ja.
och hennes man. Han hade tillbringat tio år hos familjen Dursley utan att någonsin förstå varför han hela tiden fick konstiga saker att hända utan att mena det.
Remus: Inte väldens smartaste unge.
Sirius: Undrar vem han fått det ifrån –nickar menande mot James-
James: Jag är visst smart!
Remus: Det syns då inte på dina betyg.
Lily: Stackars pojke som fått så mycket från James.
James: Varför är det synd Mrs. Potter?
Lily: -ryser vid tanken-
Ärret trodde han att han fått i bilolyckan som dödat hans föräldrar,
Lily/James: Moldyvort dödade oss!
för det var vad Dursleys hade sagt honom.
Och sedan, exakt ett år tidigare, hade de skrivit till Harry från Hogwarts, och hela historien hade kommit fram. Harry hade börjat i trollkarlsskolan, där han och hans ärr var berömda...
Men nu var skolåret till ända, och han var tillbaka hos familjen Dursley på sommarlovet, för att åter bli behandlad som en hund som rullat sig i någonting illaluktande.
Lily: Vad gör han hos dem?
James: Exakt. Varför tog inte nån av er hand om honom?
Sirius/Remus: -rycker på axlarna och skakar förvirrat på huvudet-
James: -skriver på en lapp- Kom ihåg att göra Sirius till Harrys gudfar.
Lily: Sirius? Varför inte Remus?
James: Varför inte Sirius?
Lily: Jag vill inte att min son ska uppfostras av ett monster.
Sirius: Hej! Jag är inget monster.
Lily: Men du beter dig som ett.
Dursleys hade inte ens kommit ihåg att Harry råkade fylla tolv år just idag.
Lily: Jag ska minsann straffa Petunia i förhand för det.
Hans förhoppningar hade förståss aldrig varit särskilt höga: de hade aldrig gett honom en riktig present, och ännu mindre en tårta – men att inte alls låtsas om det...
James: Jag följer med på straffet. Inga presenter. Vad är det då för mening med födelsedagar?
I samma ögonblick harklade sig morbror Vernon med högtidlig min och sa:
'Ja, som vi alla vet, är det en mycket viktig dag idag.'
Harry, som knappt vågade tro sina öron tittade upp.
Sirius: De har kanske kommit ihåg det i år.
Lily: Knappast. Jag känner min syster.
'Idag kan mycket väl bli den dag då jag gör mitt livs bästa affär', sa morbror Vernon.
Harry återvände till sitt rostade bröd. Det var naturligtvis den där idiotiska middagsbjudningen som morbror Vernon pratade om, tänkte han bitter. Han hade inte pratat om någonting annat på två veckor. Någon rik byggmästare och hans fru skulle komma på middag, och morbror Vernon hoppades på en jätteorder från honom ( morbror Vernons firma tillverkade
Sirius: Hundmat?
James: Gevär?
Lily: Borrar.
borrar ).
Alla e/Lily: -stirrar på Lily-
Lily: Det gör han nu också.
'Jag tycker att vi ska gå igenom schemat en gång till',
Sirius: Behöver man scheman till affärsmiddagar?
James: Mm, middag...
Remus: Senare.
sa morbror Vernon. 'Vi bör alla vara på våra platser klockan åtta. Petunia, du ska vara...?'
'I vardagsrummet', svarade moster Petunia genast, 'där jag väntar på att få hälsa dem hjärtligt välkomna till vårt hem.'
'Bra, mycket bra. Och Dudley?'
'Jag står och väntar på att få öppna dörren för dem.' Dudley tog på sig ett falskt, inställsamt leende. 'Låt mig få ta era kappor, Mr och Mrs Mason.'
Alla: -skrattar-
Sirius: Herre Gud. Vad patetiskt.
Alla e/Sirius: -nickar medhållande-
'De kommer att älska honom!' ropade moster Petunia hänfört.
'Utmärkt Dudley', sa morbror Vernon. Sedan svängde han runt mot Harry. 'Och du?'
'Jag är i mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där', sa Harry tonlöst.
James: -skriker åt boken- Det kan ni inte tvinga honom till!
'Just det', sa morbror Vernon försmädligt. 'Jag för in dem i vardagsrummet, presenterar dig, Petunia, och häller upp en drink åt dem. klockan tjugo och femton...'
'Talar jag om för dem att middagen är serverad', sa moster Petunia.
'Och du Dudley, du säger...'
'Får jag ledsaga er till matsalen, Mrs Mason?' sa Dudley och erbjöd en osynlig kvinna sin feta arm.
Alla: -skrattar-
'Min perfekte lille gentleman!' snörvlade moster Petunia.
Alla: -skrattar igen-
'Och du?' morbror Vernon ilsket till Harry.
'Jag är på mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där', sa Harry dystert.
'Just precis. Och så borde vi försöka få in några fina komplimanger under middagen. Har du några idéer, Petunia?'
'Vernon säger att du är en fantastisk golfspelare, Mr Mason. Ni måste tala om var ni har köpt er klänning, Mrs Mason.'
Sirius: Men snälla.
Lily: Komplimanger låter mycket bättre om de inte är påkomna i förväg.
James: Ditt hår har en underbar lyster idag Lils.
Lily: Komplimanger från dig Potter låter aldrig bra. Och kalla mig inte Lils.
'Perfekt. Dudley?'
'Vad sägs om: Vi fick lov att skriva en uppsats om en hjälte i skolan, Mr Mason, och jag skrev om er.'
Alla: -skrattar-
Sirius: För mycket.
Det var för mycket för både moster Petunia och Harry. Moster Petunia brast i gråt och kramade sin son, medan Harry böjde sig ner under bordet så att de inte skulle se att han skrattade.
Remus: Han har humor din grabb Potter.
James: -strålar- Självklart. Han är ju min.
Lily: -himlar med ögonen-
'Och du då, pojk?'
Harry ansträngde sig för att se oberörd ut då han dök fram.
'Jag är på mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där', sa han.
'Just det och inget annat', sa morbror Vernon med eftertryck. 'Masons vet ingenting om dig och så ska det förbli.
James: Varför då?
Petunia, när middagen är över tar du med dig Mrs Mason in i vardagsrummet och serverar kaffet, och jag inleder samtalet på borrar. Med lite tur har jag avtalet undertecknat och klart innan tionyheterna börjar. Så här dags imorgon kan vi vara på väg att köpa ett semesterhus på Mallorca'
Lily: Där har jag varit. Rätt fint.
Harry kände just ingen entusiasm för det hela. Han trodde inte familjen Dursley skulle gilla honom bättre på Mallorca än vad de gjorde på Privet Drive.
'Ja, då så, åker jag och hämtar smokingjackorna till Dudley och mig. Och du, du håller dig ur vägen för din moster medan hon städar!' röt han åt Harry.
Sirius: Lätt att hålla sig ur vägen för henne eftersom hon bara är på golvet.
James: -slår Sirius i huvudet med en tidning-
Sirius: Vad!?
James: Dåligt skämt.
Harry gick ut genom bakdörren. Det var en strålande solig dag. Han gick tvärs över gräsmattan, sjönk ner på trädgårdsbänken och sjöng tyst för sig själv: 'Ja, må jag leva...ja, må jag leva...'
Inga kort, inga presenter,
Lily/James: -stirrar på Sirius och Remus-
Remus: Vi vet väl inte var han finns. Nån logiskt förklaring på detta finns det.
Sirius: Ni tror väl inte vi struntar i lillpotter?
och han skulle tillbringa kvällen med att låtsas att han inte fanns. Han stirrade olyckligt in i häcken. Han hade aldrig känt sig så ensam. Mer än någonting han saknade från Hogwarts, till och mer än att spela quidditch,
James: Kan man sakna något mer?
Alla e/James: -himlar med ögonen-
saknade Harry sina bästa vänner, Ron Weasley och Hermione Granger.
Sirius: Weasley?
James: Kanske Arthurs.
Sirius: Kanske.
De verkade däremot inte alls sakna honom. Ingen av dem hade skrivit till honom på hela sommaren, trots att Ron hade sagt att han skulle be Harry komma och bo hos honom.
Massor av gånger hade Harry varit på vippen att låsa upp Hedwigs bur med hjälp av magi och skicka iväg henne till Ron och Hermione med ett brev, men det var inte värt risken.
Sirius: Han har kanske mer av Lily än vad vi tror.
Lily: Tack för den Sirius.
Sirius: Så lite så.
Omyndiga trollkarlar fick inte lov att använda trollkonst utanför skolan. Harry hade inte berättat det för Dursleys. Han visste att det enbart var deras skräck för att han skulle förvandla dem allihop till dyngbaggar
James: Vilken bra idé.
Sirius: Kanske ska göra det med några Slytherinelever till hösten.
Remus: -argt till boken- Tack för den du.
son hindrade dem från att låsa in honom i skrubben under trappan
Lily: -förskräckt- Det kan de väl inte göra!
tillsammans med trollstaven och kvastkäppen.
Under de två eller tre första veckorna hade Harry tyckt det var skojigt att mumla nonsensord med låg röst och se Dudley rusa ut ur rummet så fort hans tjocka ben kunde bära honom.
Alla: -skrattar-
Men den långa tystnaden från Ron och Hermione hade fått Harry att känna sig så avskuren från trollkarlsvärlden att han inte ens fann något nöje i att reta Dudley längre – och nu hade Ron och Hermione glömt hans födelsedag.
Lily: Stackars pojke.
James: Vilka vänner han har.
Vad skulle han inte ha gett i det här ögonblicket för ett meddelande från Hogwarts? Från vilken häxa eller trollkarl som helst? Han skulle nästan bli glad över att se en skymt av sin ärkefiende Draco Malfoy,
Alla: Malfoy?!
Sirius: Är inte det den där snobben i Slytherin?
James: Jo, han som alltid umgås med idioterna Crabbe och Goyle.
Sirius: Så han får en son som blir ärkefiende med din son.
Remus: Historien upprepar sig.
bara för att vara säker på att alltsammans inte hade varit en dröm.
Inte för att hela året på Hogwarts hade varit roligt. Alldeles i slutet av sista terminen hade Harry stått ansikte mot ansikte med ingen mindre än Lord Moldyvort själv.
Alla: -Drar chockat efter andan-
James: En gång till?
Moldyvort kanske var en skugga av sitt tidigare jag, men han var fortfarande skräckinjagande, fortfarande slug och fortfarande fast besluten att återvinna makten. Harry hade slunkit ur Moldyvorts grepp en andra gång, men det hade varit nära ögat, och till och med nu, flera veckor senare, vaknade Harry alldeles kallsvettig på nätterna och undrade var Moldyvort befann sig för närvarande, och mindes hans likbleka ansikte, hans vitt uppspärrade, galna ögon.
Lily: -ironiskt- Läcker kille.
Harry satte sig plötsligt käpprakt upp på trädgårdsbänken. Han hade stirrat frånvarande in i häcken – och häcken stirrade tillbaka.
Sirius: Det visste jag inte att en häck kunde göra.
Lily: Det kan de inte.
Sirius: Men den...
Remus: Någon måste ju ha tittat på honom genom den.
Sirius: Aha.
Två enorma gröna ögon hade dykt upp bland bladen.
Harry rusade upp just som den hånfull röst kom svävande över gräsmattan.
'Jag vet vad det är för en dag', sjöng Dudley där han kom vaggande som en anka emot honom.
Alla: -skrattar-
De stora ögonen blinkade till och försvann..
'Vaddå?' sa Harry utan att ta blicken ifrån det stället där ögonen hade visat sig.
'Jag vet vad det är för en dag', upprepade Dudley och kom ända fram till honom.
'Vad duktig du är', sa Harry. 'Så du har äntligen lärt dig veckans dagar.'
Sirius: Han har ju humor din son.
James: Det har vi ju redan konstaterat.
Sirius: Men jag gör det en gång till.
'Idag är det din födelsedag', snäste Dudley. 'Hur kommer det sig att du inte får några kort? Har du inte ens några vänner på det där knäppa stället?'
Lily: -rasandes- Snälla, låt mig få strypa den lilla skitungen!
Alla e/Lily: -stirrar förskräckt på henne-
Lily: Vad?!
Remus: Du kan vara lite smått otäck när du är arg.
Sirius: Ska du säga.
Remus: -blänger halvt skräckslaget halvt argt på honom- Inte ett ljud.
'Akta dig så att inte din mamma hör att du pratar om min skola', sa Harry kyligt.
Dudley hissade upp byxorna som höll på att glida ner över hans tjocka bak.
Sirius: Hemska mentala bilder uppenbaras.
'Varför stirrar du på häcken?' frågade han misstänksamt.
'Jag funderar på vad som skulle vara den bästa trollformeln för att sätta eld på den', sa Harry.
Sirius: Varför sätta eld på häcken?
James: Exakt, huset hade varit bättre.
Sirius: Eller Dudley själv.
Dudley tog omedelbart några snubblande steg bakåt med ett uttryck av panik i sitt feta ansikte.
'Du k-kan inte...pappa har sagt åt dig att du inte får göra några t-trollkonster...han kommer att sparka ut dig ur huset...och du har ingen annanstans att ta vägen, du har inga vänner som kan ta emot dig...'
'Hokus pokus!' sa Harry med skarp röst. 'Hokus pokus...snirkel, snorkel...'
Sirius: Men det är ju ingen trollformel.
Remus: Han spelar bara sin kusin ett spratt.
Sirius: Aha.
'Maaaaaammmaa!' tjöt Dudley och rusade iväg mot huset, snavandes över sina egna fötter. 'Maaaammaa! Han göra såna där saker, du vet!'
James: Vilken skvallerbytta.
Alla e/James: -nickar instämmande-
Harry fick betala dyrt för sitt lilla ögonblick av nöje. Eftersom varken Dudley eller häcken var skadad på minsta sätt, förstod moster Petunia att han faktiskt inte hade utövat någon magi, men han måste ändå ducka då hon riktade ett tungt slag mot hans huvud med den flottiga stekpannan.
Lili: -skriker- Hon gör vad?!
James: Lugna dig Lils.
Lily: -stirrar kallt på honom-
Sedan satte hon honom i arbete, med löftet att han inte skulle få någon mat förrän han var klar med det.
James: Alla vet att en Potter inte jobbar bra. Framför allt inte på tom mage.
Sirius: Håller med James. På tal om mat...
Remus: Snart. Kapitlet är snart slut.
James: Men jag är hungrig som en varg.
Remus: -stirrar halvsurt på honom-
Medan Dudley drev omkring och tittade på och åt glass, putsade Harry fönstren, tvättade bilen, klippte gräsmattan, trimmade rabatterna, ansade och vattnade rosorna och målade om trädgårdsbänken.
Lily: Det kan de inte tvinga honom till.
Sirius: Tydligen så kan de det.
Solen sken stark ovanför huvudet på honom och brände i nacken.
Harry visste att han inte borde ha nappat på Dudleys krok,
Sirius: Jag visste inte att han fiskat.
James: -slår honom med tidningen i huvudet-
Sirius: Aj.
James: Rätt åt dig.
men Dudley hade sagt precis det som Harry själv hade tänkt... kanske hade han inga vänner på Hogwarts.
Jag önskar att de kunde se den berömde Harry Potter nu, tänkte han ilsket, då han med värkande rygg och svetten strömmande nerför ansiktet spred ut gödsel över blomrabatten.
Alla: Usch!
Klockan halv åtta på kvällen
James: Halv åtta på kvällen?
Sirius: Utan mat!
James: Påminn mig att hämnas.
när han äntligen, helt utmattade, hörde moster Petunia ropa:
'Kom in nu! Kliv på tidningen!'
Remus: De behandlar honom värre än en hund.
Sirius: Voff!
Harry förflyttade sig med glädje in i skuggan i det glänsande rena köket. Högts upp på kylskåpet stod kvällens efterrättstårta: ett berg av vispgrädde och kanderade violer. En grillad skinkstek fräste i ugnen.
Sirius/James: Mm...mat.
'Ät fort! Masons kommer alldeles strax!' snäste moster Petunia och pekade på två brödskivor och en bit ost på köksbordet.
Lily: Det var det snålaste!
Hon var redan iförd en laxrosa cocktailklänning.
Harry tvättade sig om händerna och kastade snabbt i sig sin ynkliga kvällsmat. I samma ögonblick som han hade ätit färdigt slet moster Petunia bort hans tallrik.
James: Låt honom svälja va?
'Upp på övervåningen med dig! Skynda på!'
Då Harry gick förbi dörren till vardagsrummet uppfångade han en skymt av morbror Vernon och Dudley i fluga och smokingjacka.
Sirius: Måste varit en syn. Som pingviner.
James: Förolämpa inte pingvinerna.
Sirius: Sorry. Som två späckhuggare på två ben då.
James: Låter bättre.
Lily/Remus: -himlar med ögonen-
Han hade nätt och jämt hunnit upp på avsatsen en trappa upp när dörrklockan ringde och morbror Vernons ansikte dök upp vid foten av trappan.
'Kom ihåg, pojk – ett enda ljud...'
Sirius: Vad händer då?
James: -gör en gest med fingret över halsen-
Sirius: Jasså.
Harry gick på tå fram till sovrummet, smög sin, stängde dörren och vände sig mot sängen för att sjunka ner på den.
Problemet var att det redan satt någon där.
James: Vem då?
Remus: Står inte. Kapitlet är slut.
Sirius: Men...
Lily: Vi kan väl fortsätta läsa sen.
Remus: Exakt. Nu ska vi äta.
Sirius/James: Mat!
De reser sig och rusar före de båda andra ner till köket på undervåningen. Lily och Remus suckar och följer efter.