Harry satt i en fönsterkarm på tredje våningen och såg lagom bitter ut. Han tryckte vänster näve genom rutan. Märkligt nog krossades rutan och ett antal sår blödde ner Harrys nyskrivna novell, vilket fick hans bittra uppsyn att uppgraderas till "Bambi på en koffein-down, besökandes sin mammas grav frysboxen".
Varför är livet så komplicerat? Utbriste Harrry och efter några minuters grubblande kom han fram till slutsatsen att det antagligen var Freuds fel. "Freud, du ska nu få smaka vreden av den utvalde pojken som överlevde"!
"Harry… Freud är död." suckade Hermione som satt nersjunken bredvid fönstret och planerade sin närmsta väns död, han hade spillt blod på hennes Ipod, vilket fick det att se ut som om hon var den av de två som hade problem att hålla ihop samtliga kroppsdelar i fem sekunder.
"Men, men, men!!! Hermiiioneee! Vad ska jag sysselsätta med mig tills i juni om jag inte får ge Freud smak på den utvalde pojken som överlevdes vrede?"
"Alfapet?"
"Med ?"
"Visst, som du vill."
Mot sällskapsrummet, compadre!"