Handling: 15 år har gått sedan den stora revolutionen som kostade den större delen av invånarna i distriktens liv. Katniss och Peeta lever tillsammans i Distrikt 12 i hopp om att få lugn och ro, men saker och ting blir självklart inte som de förväntade sig.
Hungerspelen – 15 år senare.
Del 1.
Jag vaknar av mitt eget skrik och tänder reflexmässigt lampan vid min sida av sängen som jag och Peeta delar. Mitt hjärta bultar våldsamt. Jag är fortfarande andfådd efter mardrömmen och skakar kraftigt.
"Peeta?" viskar jag med en svag röst och skakar hans ena axel försiktigt.
Han verkar för en gångs skull vara djupt inne i sin sömn, annars skulle han vara vaken vid det här laget. Hans sömnrutiner har tagit stora konsekvenser på grund av att leva med mig. Ärren efter den senaste revolutionen i landet, då den dåvarande presidenten över Panem torterade Peeta tills han minst sagt blev galen finns fortfarande kvar. Sömnproblem är bara en av konsekvenserna. Presidenten såg till så att Peeta förväxlade mig med ondska. Att jag är fienden, farlig. Det har gått flera år sedan detta hände, han fick vård för detta men ibland ser jag den där glimten i hans blick då han får tillbakablickar. Jag brukar liksom nästan kunna läsa hans tankar, jag är farlig och att hans uppgift är att döda mig. Det gör lika ont varje gång det händer.
Jag försöker somna om, men bilderna av President Snow är fortfarande inristad i mitt huvud. Jag är alldeles för upprymd för att sova, och vet av erfarenhet att det inte är någon vits att ligga kvar och stirra upp i taket, så jag kryper försiktigt ur sängen utan att väcka Peeta. Jag försöker gå med försiktiga steg ned mot nedervåningen för att få i mig något att dricka vatten, men jag distraheras av lampans sken från grannhuset. Haymitch. Självklart är Haymitch uppe. Jag vänder min blick mot klockan som sitter på en av väggarna i köket och ja, klockan är tjugo över tre. Haymitch går tidigast och lägger sig vid sextiden, då solen oftast har hunnit stiga upp. Han sover aldrig när det är mörkt utomhus, det är en av bieffekterna av året då han deltog i Hungerspelen. Alla som överlevt Hungerspelen har, precis som med revolutionen, hemska minnen. Vi har drabbats på olika sätt och hanterar det olika bra. Haymitch är en av de personerna som påverkats värst. Efter att hans familj och flickvän blev mördad av President Snow som straff för illa beteende i arenan så blev hans nya kärlek alkohol, vilket inte är särskilt hälsosamt. Jag funderar ofta om även jag skulle drabbas samma sorts problem om jag var i Haymitch sits. Om jag inte hade Peeta som tröstade mig när jag hörde Rues skrik, Coin eller President Snows röster som är inbrända i mitt minne. Skulle jag också sitta i mitt kök och använda mig av alkohol för att kunna hantera all smärta och alla hemska minnen jag lider av?
Jag vänder tillbaka blicken mot mitt eget kök, och tar fram ett glas ur ett skafferi och fyller glaset med iskallt vatten. Jag dricker upp innehållet på tre klunkar, och tar fram apelsinjuice från kylen. När jag håller i glaset så tänker jag som hastigast på ett minne från min barndom, då min far kom hem med en apelsin, min lillasyster Prims blev chockad då hon såg den färgglada frukten. Det var en frukt som inte passade in i Distrikt 12, där den vanligaste dödsorsaken var svält eller sjukdomar på grund av svält. Men far hade arbetat tillräckligt för att vi skulle kunna unna oss av frukten. Prims ansikte när hon smakade apelsinen var oslagbart. Hennes ansikte sken upp och hon sa att det var det bästa hon någonsin ätit. Jag skrattar för mig själv när jag tänker på det, men efter några sekunder bränner minnena. Prim. Far. Det har gått så många år, men det gör fortfarande ont att tänka på dem. Kommer det någonsin bli bättre? Min älskade syster, vars liv blev stulet. Jag känner hur återblickarna från ögonblicket när jag såg min syster brännas till döds kommer tillbaka. Jag kan inte andas.
Jag struntar i att ta på mig något - i endast i nattlinne går jag ut i den iskalla natten mot grannens tomt som ligger ungefär tio till tjugo meter bort. Jag struntar i att knacka som vanligt och går rakt in i det läskigt flotta huset, som endast var vackert på grund av att Peeta anlitade städhjälp åt Haymitch, Flottiga Saes barnbarn brukade vara snäll nog att städa hos Haymitch någon gång i veckan när hon inte behövdes hos mig och Peeta.
Haymitch sitter inne i köket, vid sitt matbord med varenda lampa i rummet påslagen.
"Kan du inte sova, gullet?" får jag till hälsning när Haymitch ser mig. Han verkar endast vara halvt vid medvetandet. Han har druckit sig halvt redlös. Jag som trodde att Peeta hade hällt ut varenda droppe häromdagen, men Haymitch har ju sina kontakter. Peeta borde vid det här laget förstå att det är meningslöst att ens försöka få Haymitch att sluta dricka.
"Nej, hurså?" Jag sätter mig ner på en stol mittemot honom.
"Ni barn ska väl sova vid denna tidpunkt." muttrar han och tar en klunk av flaskan han håller i handen.
"Hm. Min mor och föredetta bästa vän bor på andra sidan landet, min syster och far är död, jag har upplevt två hungerspel... kallade du mig 'barn'? Jag har nog upplevt mer än de flesta barnen gör under hela sin livstid."
Haymitch får fram en grimas. "Öh." får han fram, och blir helt plötsligt distraherad av flaskan han håller i handen.
"Jag kan inte sova." Säger jag.
"Inte jag heller." får jag till svar av min halvt däckade målsman, eller fadersgestalt, som Effie en gång uttryckt det. Ha! Fadersgestalt! Ja, han var en väldigt bra person att se upp till. Eller inte.
Jag vet inte vad jag ska svara.
"Peeta kan väl natta dig, Katta? Jag vill vara ensam just nu, inte för att vara elak, men jag borde också få sova någon gång ibland, jag är faktiskt inte..."
Katt... Katta. Katta! Det är som ett hårt slag mot bröstet. Jag märker inte att mina ögon börjat tåras innan jag ser Haymitch förskräckta blick mot mig. Helt plötsligt verkar han ha vaknat till en aning. Gale. Åh herregud, Gale!
"Jag menade inte..." mumlar Haymitch.
Jag skakar bara på huvudet och kastar en av flaskorna mot en vägg, vätskan och det som en gång varit en flaska flyger åt alla håll. Jag bryr mig inte om det, och går rakt ut ur huset utan ett endaste ord.