En Smaragdgrön Romans Vid Midvintertid

Han avskydde vad hans namn stod för. I varje fall sitt efternamn.

Somliga kanske ansåg han var av äkta vara, rent trollkarlssläkte. Men han kunde inte se vad för skillnad det spelade längre. Vad betydde rent blod när magi fanns starkt i alla häxor och trollkarlar, oavsett blodstatus och familjerykte?

I tretton år hade han ansett sig själv som en äkta renblodig trollkarl, han var bättre än alla andra och dom spelade inte så stor roll i deras trollkarlssamhälle, oavsett hur begåvade eller hur hårt de arbetade.

Men sen han mötte Pemberton...han blev förändrad. Hom öppnade hans ögon, gav honom en ny syn. Det vore som om han har öppnat en Pandoras Ask eller ätit en av de förbjudna frukterna i Edens trädgård.

Hon var så annorlunda från alla andra. Det fann en tyst visdom omkring henne och hennes godhet var som en fyr omkring henne, en osynlig aura han kunde känna av.

Theodore Nott satt för sig själv vid Slytherinbordet, djup i tankar och avskilt från alla andra. Trots sitt rykte och elevhem, han gillade inte sina kamrater ett dugg. Han ville inget med Malfoy att göra och han fann det inte ett dugg roande i att håna Potter sm hans kamrater gillade att göra.

Håna och göra narr av en pojke som har förlorat sina föräldrar och fått en förbannelseärr var verkligen inte roligt alls. Dessutom så skulle han framställa som en riktig hycklare ifall han gjorde något sånt, speciellt när han blev påmind av sin döda mor.

Han saknade sin mor mycket, trots det hade gått många år sen hon gick bort i en sjukdom. Hon var den enda som hade älskat honom och ibland, om han blundade och tänkte hårt, så kunde han minnas hennes mjuka röst och en varm kram som tröstade honom alltid.

Kanske det var därför han fann sig själv drage till Pemberton? Theo observerade flickan när hon gick till Gryffindorbordet och samtalade med sina lejonvänner, Potter, Weasley och Granger.

För någon anledning så hade grävlingar alltid enkelt att vara sams med lejonen, men detta året hade verkligen gjort dom till nästan fiender, tack vare turneringen.

Han brydde sig egentligen inte vem som vann. Vad spelade det för roll om det var Potter eller Diggory? Om någon av dom vann, så betydde det bara att vinsten gick till Hogwarts, oavsett vem som tävlade för skolan. Varför slösa bort meningslösa känslor av avundsjuka när man kunde använda logik?

Han gillade inte de andra tävlande heller. Krum såg alltid så butter, sade knappt något alls och Delacour var en överdramatisk snobb, hon hade alltid något att klaga över.

Å andra sidan så tyckte han inte om människor alls.

Han fortsatte att stirra på Pemberton, hon såg alltid så glad omkring sina nyfunna Gryffindor-vänner. Theo förlorade sitt kort-varande leende och tänkte på behandlingen hennes elevhem gav henne. Han hörde alltid av folk viskade, skvallrade om.

Dom kallade henne förrädare, hennes eget elevhem och kamrater. Det var naturligtvis Smith som låg bakom det, han hade alltid avskytt Pemberton därför hon var mycket smartare än honom. Hon var en sann grävling i hjärtat medan han var mer av en lömsk fegis.

Pemberton gillade inte skolans attityd mot Potter, det visste alla. Hon hade själv stått för sina ord och hon sade att hon tänkte inte favorisera något elevhem, oavsett vem som var skolans förkämpe. En sann Hufflepuff, det var vad hon var. Men det hade gjort henne enormt impopulär och hon blev snart lämnad ensam, övergiven av sina kamrater och så kallade vänner.

Det ogillade han starkt. Det var fegt gjort, att överge henne på grund av hon stod vid sina fasta principer.

Men på det positiva sidan, Pembertn verkade ha funnit en varm vänskap med Potter och hans vänner. Pemberton log, pratade om något han inte kunde höra. Det hjälpte naturligtvis inte att Malfoys röst irriterade honom och hela Stora Salens tjatter var högljutt.

Hon var så annorlunda, speciell. Hon hade vackra ögon, blågröna som en av havets märkligare nyanser och hennes guldhår, ihopsatt i en enda fläta med en ljusrosa rosett i slutändan. Hennes ansikte var lite blek vilket var säkert resultatet av den tysta mobbning hon fick utstå, men hon hade ändå rätt ljus hy och hon hade lätt asiatisk påbrå.

Alla visste att hon var dotterdotter till den koreanske trolldomsministern och att han hade utsett henne till sin personliga arvinge, men det skulle ändå vara upp till folket om de ville att hon skulle styra deras trollkarlssamhälle.

Kanske Pemberton skulle vara ett gott val att bjuda till julbalen. Theo tänkte noga över saken, han visste mycket väl att det skulle finna för- och nackdelar om han tog chansen.

Hon skulle kanske bli glad, att det fanns någon som tycket hon var ett gott parti. Men hon kunde vara misstänksam också, han var trots allt en Nott. För att inte tala att det skulle pratas om inte bara henne, men han skulle stå i center av allt kommande skvaller.

Malfoy skulle ifrågasätta hans lojalitet till sitt elevhem. Parkinson skulle rikta sin uppmärksam mot Pemberton, kanske till och med försöka ställa till med problem för henne.

Eller, Merlin förbjude, tipsa om detta till den där vesslan Skeeter.

Pemberton skulle då stå ett ovilligt rampljus, förnedrad av en enkel skvallerjournalist och utskrattad av alla. Theo visste mycket väl att hans far kunde betala varenda en för hans namn skulle försvinna från skvallertidningar, men det var Pemberton som då skulle ta emot hela smällen.

Skeeter skulle framsälla henne som en hora...

Det kunda han inte låta hända. Aldrig på hans ära.

Han gillade henne.

Plötsligt så öppnade det gränserna. Varför inte? Varför skulle han inte få gilla henne? Varför skulle han inte få bjuda henne på balen? Pemberton var allt han kunde se i en framtida hustru (i en mycket snar framtid, i så fall). Hon var tålmodig, ärlig och hon var inte rädd att framför sina åsikter. Hon arbetade hårt, hon var lojal mot sin familj och sina vänner. Och inte minst, hon var mycket öppensinnad och godhjärtad.

Han kom ihåg att hon hade varit så ledsen och förkrossad när professor Lupin sade upp sig i slutet av deras förra läsåret, när det kom ut att han var en varulv. Hon hade inte dömt honom, hon brydde sig inte om han var en varulv, demon eller ens Djävulen, hade hon sagt. Han var en lärare hon tyckte förfärligt mycket om och tyckte han var lika mycket värd som dom.

Om det var inte ren lojalitet och godhet, så visste han inte vad det var.

Det var den enda gången han hade faktiskt avskytt Snape för. Han hade ingen rätt att bara säga något sånt inför alla, att avslöja Lupins hemlighet sådär bara. Det var bara grymt och respektlöst.

Men det enda Theo hade kunnat göra var att bete sig så otrevlig och kall som möjligt till sin elevhemsföreståndare. Han ignorerade sina kamrater, fräste åt dom att bete sig som riktiga ormar istället för hjärnlösa apor. Men han var mestadels lämnad ifred på grund av han hotade dom alltid om dom ifrågasatte hans lojalitet.

Att dödshota dom och ge en riktig blänging funkade alltid.

Theo lämnade Stora Salen, irriterad att han tog inte chansen att fråga Pemberton om balen.

Dessutom så krävde alla stora handlingar en väl genomtänkt plan.

AN: Tja...detta ska vara en slags kort berättelse i tre delar och tar plats under Harry Potter och Den Flammande Bägaren. Det handlar om Theodore Nott, hur han lär sig att gilla Elyon Pemberton och bestämmer sig att bjuda henne på balen. Det är lite som hans egen "redemption". Jag har redan tagit reda på att han gillar egentligen inte Malfoy i canon och håller sig mestadels borta fråm sina Slytherinkamrater.

Och javisst ja...detta är faktiskt en liten present åt Lealover1, så det tar plats i hennes universe, så att säga. :3

Så, Lea. Jag hoppas du gillar detta. Jag har inte skrivit en fanfic på svenska på länge, men att läsa dina Hogwarts Läser-fics, inspirerade mig tillräckligt att försöka mig på detta.

För lite trivia information; Elyon är mycket god vän till Gyllene Trion, något som har skett i "behind the scenes" (jag använder så mycket engelska begrepp, lol). Det är därför ni komma se varför hon hänger runt om dem mycket. Också hon har nästan inga vänner efter hon gick emot strömmen angående turneringsdeltagarna för Hogwarts.

Men hoppas att ni gillar detta kapitel och jag kommer uppdatera när jag kan. Så, var tålmodiga och ge mig gärna lite feedback. :)

- Lunan95