Harry Potter Illusionens mästare

by Smargden

Harry lär sig att skapa kopior av sig själv - samt en hel del mer. Har humoristiska inslag också. Avdelade på 5 delar - totalt 23 inre kapitel. Återutsättning.

1. Chapter 1 - 5

Harry Potter – Illusionens mästare

By Smargden

INGRESS: Efter första utlägget har en del "rättelser" införts. Inget ska egentligen ändra storyns innehåll bara lite kosmetiskt. Vidare så är det en hel del markerade ord. Det är ord som betyder lite speciellt i texten, se dem som egenkomponerade, eller att innebörden kan vara svävande.

Vidare det där med upphovsrätter och ägande. Vem ÄGER egentligen något? Ett namn, om jag ändrade "Potter" till "Krukmakare" skulle det bli "mitt" då. Nå – det är ändå JKR som har blivit känd genom att hon fick sin trollkarls och häxskola publicerad. Det finns en tidigare , ca 35 år tidigare som aldrig blev känd, vem äger då vad? Jag har bara funnit det kul att skriva lite själv. Originalet för HP i bokform saknar en del konsekvens. Se bara på den svenska översättningen där 31 oktober och firandet där förpassas till ett par veckor före "VALBORG" alltså till i mitten av april. Alltså – JKR ÄGER HP. – punkt slut. JAG har kommit på den här plotten själv och ber om ursäkt för alla felstavningar, avvikelser från grundmaterial och grundidé. Inga pengar kommer till någon genom detta – försöker bara bibehålla ett litterärt intresse bland läsare och skrivare.

A/N: Jag använder Leonel som namn på Lunas far.

—

Kapitel 1 Upptäckten

Att bo på nr 4 Privet drive var svårt för den unge Harry Potter. Han hade tidigt lärt sig att inte visa känslor, inte minsta minspel av vad han upplevde vågade han låta komma till uttryck.

Efter att flera gånger ha fått armarna sönderslagna när han försökt skydda ansiktet mot Vernons slag hade Harry förstått att han hade "god läkförmåga"

Hans kusin Dudley och hans gäng kunde misshandla honom så han hade blodiga sår både i ansiktet och på andra ställen. Efter några minuter framför spegeln på toaletten så kunde han tvätta bort blodet och det som syntes var bara en svag rodnad där det tidigare hade varit blodiga sår.

Att det inte var normalt hade han förstått tidigt. Han lärde sig också att förstå att inte visa smärta eller att hans sår läkte fort. Därför blev Harry i det närmaste expert på att ha sår på ytan utan att de fanns på djupet. En enkel örfil av Vernon blev snabbt ett blodigt sår på Harry, och vidare misshandel minskade.

På skolbiblioteket hade han hittat en bok han tyckte verkade intressant. Magins Grunder var dess titel. Men när han checkade ut boken stod det "Berömda författare och deras verk" på lånekvittot, men boken handlade definitivt om magi så han tänkte inte säga något om det.

Tre veckor senare när Harry ville låna om boken fick han ett glädjebesked. "Den titeln har ersatts av en senare utgåva, den där ska kasseras. Lämna in den så får du låna den nya istället."

"Kasseras?" Sa Harry knappt hörbart.

"Ja, det här är en skola och då ska det vara aktuella böcker, den du har ute är, den är . . . . urgammal. Så det är dags att ha en modernare upplaga."

"Kasseras . . . kan jag få . . . inte för att jag har några pengar . . . men jag skulle uppskatta om jag kunde få fortsätta att ha den . . . en tid till."

"Kom med den så stämplar jag "Utgallrad" på den, så kan du behålla den sedan."

"T — tack" sa Harry och letade fram den ur sin väska. Damen i biblioteket tittade på den och satte stämpeln på bokomslagets insida. "Nu — är boken din, men ska du använda uppgifter ur den så kolla med en senare utgåva för att få färska svar till dina uppgifter."

Harry tackade igen, och han tänkte på hur han så innerligt ville äga den boken, redan första dagen han hade tittat i den. Problemet var att han inte kunde ägna så mycken tid att läsa i den. Magi hos Dursley resulterade i, och det visste han, mer prygel. Det måste ha skett ett misstag på biblioteket förstod han, men så länge han kunde ha boken kvar skulle han läsa i den. Nu var han säker på att det var en förtrollad bok.

Han hade råkat ut för det flera gånger, för många gånger, för att det skulle vara slump. Han hade innerligt önskat något, och inom en överskådlig tid hade något hänt som låg i linje med hans önskan. Han hade förstått om sin läkningsförmåga, och inte minst hans förmåga att vara osynlig när det behövdes.

Dudleys gäng kunde jaga honom och han kunde vända runt ett staket och hålla sig tryckt mot det och önska att de inte ser honom. Det fungerade inte riktigt alla gånger men tillräckligt för att det inte skulle förklaras på annat sätt än att de helt enkelt inte såg honom. När han tänkte efter, de gånger de hade hittat honom trots det var när han försökt gå därifrån medan de ännu var inom synhåll.

Han hade byggt upp en önskan, att lära sig mer om MAGI. Det var efter det som han hade hittat just den boken. Alltså även det var ju som en funktion av hans önskan.

Efter att han hade läst igenom första avsnittet flera gånger förstod han att MAGI var en hel vetenskap. På samma sätt som fysisk energi kunde delas in i olika grupper, som värme, rörelse, läge, kemisk, elektrisk och magnetisk samt neuklär energi. Allt berodde på skillnader mellan olika förhållanden. Som exempelvis eld, ved och kol brinner, liksom gas. Men för det behövs syre från luften.

Elkraft kunde man få endera från ånga som kom av vatten som hettats upp med hjälp av eld eller från uppdämt vatten. Ett annat sätt var från motordrivna generatorer. Allt i ett komplicerat förhållande.

Magin var också lika komplicerad. Kanske ännu mer underlig, då den inte kunde mätas med vanliga instrument. På samma sätt som han kunde snurra på en generator och alstra fysisk energi till en liten generator och få elström, kunde ALLA levande varelser generera PSI—energi. En grundform av magisk energi.

En del individer hade förmåga att avge mer än andra, och kallades därför magiska. I en del raser var alla individer magiska, medan människosläktet var mer varierat. I tidernas början hade fler haft förmågan att styra sin magi men genom olika teologiska maktutövningar där en elitgrupp hade påtvingat andra att förtränga sina förmågor hade förmågan försvunnit från den stora massan.

Flera religioner gjorde samma sak och genom tiderna, därför hade de flesta människorna förlorat sin förmåga att radiera den mista tillstymmelse till magisk energi. En elitgrupp hade hållit sig undan från dessa maktutövare och behållit och inte minst utvecklat sina förmågor — allt i det fördolda.

Bland huvudgrupperna av magi—utövningen fanns förtrollning, vilket handlade om att ge fysiska saker en eller flera förhäxningar eller besvärjelser så att de kunde hjälpa användaren. Exempelvis att få kvastar att städa själva eller att kunna flyga på dem. Förhäxning kunde även utföras på personer, till nytta eller till förargelse.

En annan grupp var förvandlingskonst. Den gruppen handlade om att ge en sak en annan användningsform. Som att göra en stol av en träbit eller varför inte förvandla dåligt kött till en fin måltid. I extremfall tillfälligt förvandla sig själv till formen av ett djur.

Förmågan att administrera saker var en annan av förmågorna, som exempelvis att få en sak som finns någon annanstans att finnas där jag behöver den. En av de mest använda exemplen av det var penninghanteringen, att ha en börs i fickan och att den var knuten till bankvalvet gjorde det onödigt att gå omkring med reda pengar. Pengarna kom när jag begärde dem.

Vapen var en annan av de tidigare användningsformerna. Svärd var vanliga som tillbehör i äldre tider, men att gå omkring med ett otympligt svärd var opraktiskt, och de dyrare svärden kunde då ha förtrollning att komma på begäran. Det var en viss effekt att bara hålla ut en tom hand som ett ögonblick senare höll ett svärd.

Lathet var nästa sak det användes till. Istället för att resa sig och själv hämta något höll man bara ut handen och önskade att det man ville ha kom till handen.

En annan huvudgren av magin var av psykisk karaktär, den påverkade sinnet, tankeförmågan, minnet, kort sagt det mentala. En av de vanligare var att förhöja sin mentala kapacitet. Första steget var att organisera sina tankar och minnen/kunskaper.

En av hjälperna med det var ökad förståelse för det lästa eller upplevda. Efter god övning kunde utövaren tillgodogöra sig en hel bok genom att bara se sidan några sekunder och på så sätt bläddra igenom boken. Visserligen behövde utövaren sedan gå igenom det han hade sett, det kunde ta allt från några minuter till timmar beroende på volymens storlek, och utövarens förmåga. För de mest avancerade kunde det räcka med att hålla en bok i handen några minuter för att tillgodogöra sig dess innehåll.

En variant av psykisk magi var att "läsa av" andra, allt från det allra enklaste till att tränga djupt in i en annan individs inre. Likaså att skydda sig mot andras mentala attacker, var viktigt.

Sen fanns det undergrupper och specialförhållanden som gick utanför de enklare grundprinciperna.

Harry var nu helt säker på att han kunde styra sin egen kropp. Det var i första månaden på hans första år i grundskolan som skolsköterskan hade beordrat Dursley att skaffa glasögon till Harry.

Han hade då inte riktigt förstått det där med synen, han kunde ju se det han behövde, eller kanske NÄR han behövde. Men det hade oftast varit huvudvärk efteråt. Nu var det lättare, han hade övat så mycket på att ställa om synen att han kunde se riktigt bra, men oftast bara under en kort tid. Efter det var hans behov av glasögon stort.

Sättet han fick dem på förundrade honom, de hade tagit honom till Baptistkyrkans insamling till fattiga. Där fanns plats för allt möjligt, gamla kastruller, tallrinkar och sånt, men också kläder — och det de visade honom på lådan med skänkta gamla glasögon. Harry skulle prova olika tills han hittade ett par som han kunde använda. Vernon sade något om byte han lämnade en av Dudleys kasserade rockar — som bytesvara.

Han härledde sina synförsök till sin kroppsförändringsförmåga. Han hade sin naturliga form. Ett av kapitlen i boken handlade om självförändring. Ett mycket litet antal hade den förmågan medfödd, medan om det tränades kunde även andra uppnå en viss grad av förmågan. Problemet var att behålla förändringen en längre tid. Även det var beroende av övning.

I biologin hade Harry sett genomskärningsbilder av ögonen, även falkens ögon hade visats som jämförelse. Efter det hade han börjat förstå hur han skulle tänka när han försökte bearbeta sitt seende, därför kunde han nu se skarpt även på långa avstånd, när han behövde.

När Harry hade övat på det hade han märkt att han var tvungen att välja små detaljer långt bort eller omgivningen i stort. Fokuserade han synen på detaljer långt bort såg han enbart dem, och han var i det närmaste blind för vad som hände vid sidan av hans direkta synlinje.

Synträningen hade hjälpt honom, han kunde klara sig utan glasögonen i timmar nu, viket kunde behövas för att åter hitta dem när Dudley hade lyckats få dem av honom och ibland gömma dem.

Det blev så att han koncentrerade besvärjelseövningarna på glasögonen, de skulle vara repfria, och komma till honom när han begärde det. Det var också hans uppfinning som hjälpte honom när Dudley hade förstört dem. Glasögonreparationssats. En liten träask som det stod den texten på, och visade med bilder på både spruckna linser och trasiga bågar, Harry hade förstått att Dudley inte skulle förstå text så han gjorde förklarande bilder istället.

Att det i verkligheten var Harry själv som lagade glasögonen med magi genom att hålla det trasiga stället mellan hans tumme och pekfinger i det att han önskade och såg för sitt inre öga hur de blev hela igen, nämnde han aldrig för någon.

Det var först när han kom in på psykisk magi som det blev riktigt intressant. Dels kunde han känna ifall Vernon var på väg att misshandla honom igen, han hade tidigare skrivit det till kropps—språket men nu när han förstod magin bättre insåg han att han kunde se när Vernon jobbade upp sitt humör. Då såg Harry till att han fanns i sin skrubb under trappan med färdigt blodiga sår i ansiktet. Han visste inte om Vernon trodde att han redan hade gett Harry en omgång misshandel, men det verkade faktiskt så.

Det var först när Harry hade kommit igenom boken för, vilken gång i ordningen visste han inte, som han såg ett avsnitt han inte kunde minnas att han hade sett tidigare. Han hade misstänkt det redan tidigare, boken ändrade sig för var gång han läste i den. Partier som tidigare varit enkla översikter hade varit mer detaljerade vid senare läsningar.

Nu handlade det om dödsförbannelsen. Den beskrev ett sätt att humant avliva någon, djur eller människa, som inte gick att rädda och som var i svåra plågor. Den var så specifik i sin komposition att vanliga magisköldar inte förmådde att stoppa den. Det fanns dessutom bara ett enda känt fall där den inte hade fullföljt sitt uppdrag. HARRY POTTER. Barnet som överlevde dödsförbannelsen.

Flera sidor beskrev honom, och hans föräldrar, samt det krig som rådde då. Artikeln beskrev ingående hur Lord Voldemort hade försvunnit spårlöst och kvar fanns en skadad Harry Potter. Som i sin tur hade försvunnit även han spårlöst.

Det blev vändpunkten i Harry's liv.

—

Kapitel 2 Ett första försök

Harry förstod att någon hade interfererat i hans liv. Denne någon, hade sett till att han hade ett rent helvete där han fanns. Nu visste han att han var en trollkarl, och inte minst att han var berömd. Inte för något han hade gjort själv utan för en händelse han råkat ut för.

Förstod han rätt så var hans föräldrar inte fattiga, frågan var bara hur han kunde komma till rätta med sitt förhållande. Att han borde ha det bättre än han hade, började han förstå.

Alltmer som han läste gav det honom en inblick i en fördold magivärld. Så började han förstå sambandet med inledningen — den fördolda magivärlden var fortfarande fördold. Nu gällde det att hitta in i den — eller TILL den.

Som han läste fanns det ett antal sätt att transportera sig magiskt. Ett av sätten måste han redan ha använt då när han hamnade på skolans tak. Ett par sätt som liknade det han hade gjort var transferering och teleportering. Enligt bokens förklaring om magitransporten kunde det varit något av det han hade upplevt.

Ett annat transportsätt var att ha ett föremål som hjälpte till, då skulle kännas som om något tog tag i hans solarplexus, känslochartrat — och drog iväg honom. Vid transferering — den styrde man själv, med den öppnades en minitub till stället man skulle till, sen var det som om man trycktes ihop och transporterades genom den tuben. Inget av de sätten påminde om hans underliga förflyttning, teleportering beskrevs inte alls. Att skapa en gate skulle inte heller kunna vara det som hände då, det förstod Harry när han läste om den typen av portaler för att flytta sig längre sträckor på ett enkelt sätt.

Han hade gjort det förut — det var MÖJLIGT, alltså handlade det om att hitta sättet att göra det igen. Svårigheten låg i att dels hitta ett ställe att öva på för ifall han skulle lyckas, igen fick ju se det.

Det blev åter igen en av de tillfällena då han sprang ifrån sina förföljare. Han visste att bakom nästa hörn var det omöjligt att gömma sig han behövde komma ifrån dem, bygga upp avståndet, han hade inte krafter att hålla undan dem länge idag. Precis som han svängde runt hörnet — kände han behovet att vara långt fram på gatan — och han var det. I överraskningen fortsatte han att springa, och tur var det.

Han insåg att han återigen hade gjort ett hopp i den fysiska världen, på något sätt hade han förflyttat sig nästen femtio meter på mindre än en sekund. Snart var han i parken och sedan dröjde det inte länge förrän han var hemma, nej han hade slutat kalla det stället för hemma. Problemet var att han inte hade något hem alls.

Han hade också lärt sig att den lokala lunchrestaurangen brukade kassera bröd och annat som hade blivit för gammalt att servera. Det som såg ut att vara prima hade hjälpt honom från svält några gånger. Svårigheten var att komma åt det innan det blev förstört av andra saker i soptunnan, eller att någon såg honom.

En annan sak Harry började undra över var skrubben som var hans rum. Han hade vuxit flera fot och vad han mindes var rummet inte större än att han kunde ligga med huvud och fötter i vardera väggen för flera år sen, och han var alltså flera fot större nu, ändå var hans bädd lika stor i förhållande till honom. Egentligen borde han inte kunna ligga utan att ha knäna högt uppdragna nu, ändå var bädden tillräckligt stor för honom.

Han började även experimentera med att förstärka taket, trappan som Dudley älskade att hoppa i när han visste att Harry var i sitt rum. Det innebar att all sköns smuts letade sig ner genom springorna — rakt ner på honom. Efter en veckas arbete var det problemet ur världen. Inne i hans skrubb var det nu drägligt. Bäddplatsen kändes nu nästan som en riktig säng. Inget mer smuts föll heller ner på honom. Dessutom, det spelade ingen roll vad Dudley gjorde inget av det störde honom längre — så länge han var inne i skrubben.

Det finurliga var att så länge någon tittade in genom skrubbdörren syntes skrubben vara sitt gamla normala. Det var först när han själv var inne och dörren stängd som rummet blev beboeligt.

Boken hade beskrivit magiutövandets konst och hur de som inte kultiverade sin förmåga tidigt var tvungen att använda hjälpmedel. Likaså kunde de svårare besvärjelserna kräva fokuseringselement som förstärkte kanaliseringen av magin.

Kapitlet beskrev trollspön och trollstavar samt tillverkningsprincipen för dem. Allt Harry hade gjort hade han gjort utan hjälp av dem. Ett segment av beskrivningen nämnde att de hjälpmedlen även kunde kanalisera omgivande krafter till magiutövarens hjälp.

Det var på det sättet som en person med svag magi ändå kunde utöva fungerade magi. Det var i det skedet Harry började ana att han var lite starkare i sin kraft än medelmåttan. Hans teleporteringsförmåga, han hade inget bättre ord för det, hade bara blivit aningen mer användbar. Han hade lyckats flytta sig några hundra meter några gånger — men enbart till ställen han kunde se, men det sporrade honom att fortsätta.

Harry hade redan förstått att boken ändrade sig till det han ville eller behövde läsa om, den inledande delen var lika var gång men inne i boken var detaljerna mer utförliga i det han ville läsa, därför kom han att läsa om testamenten och därmed också Gringotts bank, som var mer av förvaring och administration än att sätta in pengar på konton.

Sannolikt borde det finnas ett förvaringsvalv för hans familj och där borde hans föräldrars testamente finnas, om det nu fanns något. Men med tanke på förhållandet som beskrevs när han hittade om sig själv vore det oansvarigt av hans föräldrar att inte ha skrivit det.

Nu återstod bara att komma dit och försöka få läsa testamentet, men framför allt, se om det fanns någon möjlighet för honom att komma bort från Dursleys — SANBBT.

Han hade börjat inse att någon av dem skulle vara DÖD inom något år om han var kvar. Vernon själv, Dudley eller möjligen någon i hans gäng. Och sen han själv efter det — så han var tvungen att komma därifrån — SNARAST. Därför läste han alla detaljer han hittade om Gringotts.

Dessutom behövde han kunna teleportera sig till platser han inte kunde se. Han försökte se sig själv vara i parken, men det hjälpte inte. Det var mer ett misstag än en planerad övning när han för sitt inre såg sig ligga på marken och titta upp på trädet i parken och han var där på ett ögonblick. Det var en av de gånger han var inlåst i skrubben och kände behovet att komma ut.

Det var början, han blev allt bättre på att försvinna i tomma intet, eller att enkelt komma dit han behövde. Det var också på det sättet han lärde sig att nalla mat i skolans kylskåp på nätterna, alltså ända tills han en natt såg att det fanns någon annan där. Han hade tur att han inte hade gjort något oväsen annars kunde den som satt där och läste en bok ha sett honom.

Ett tag funderade han på att transferera fett från valrossen Vernon och göra en måltid av det, men han avstod av två orsaker. Dels skulle han må dåligt av tanken på Vernon som mat, han ville inte ens ta i honom med tång än mindre det. Den egentliga orsaken var att det skulle det ju ha hjälpt Vernon mot övervikten, den hjälpen tänkte han inte bidra med. Istället kostade han på energi själv och duplicera en del mat i kylskåpet. På det sättet kunde han få tillräckligt med mat när han sattes i skrubben flera dagar i sträck utan varken mat eller dryck. Hinken som då var hans toalett luktade naturligtvis skunk men efter att han hade lärt sig om magin — var det ju inga problem längre. Skolans dusch och toa besökte han var natt.

Det var ställen han kände till, nu var det GRINGOTTS som var nästa mål. Hjälpen kom från ett oväntat ställe. Kärringen med alla katterna, hon som var barnvakt, eller rättare sagt, där han parkerades när Dursleys var någonstans han inte fick vara med dem på. Dursleys skulle vara iväg en hel vecka. Fru Figg skulle vattna blommorna, Harry skulle hålla gräsmattan och rabatterna fina. Men Harry skulle inte få vara ensam inne, och inte heller visa att han bodde i skrubben.

Det var när han pratade med henne och nämnde pengar i en neutral mening som hon tänkte Gringotts och banken, som han såg en bild av bankens framsida i hennes inre. Han hade inte ens tänkt tanken att HON kunde känna till nåt om det, men så kom han på. Den som placerade honom där — håller ett öga på honom. Men om hon rapporterar så har han ändå ett helvete, så hon får inte veta något om hans planer. Men han hade en mental bild att använda.

En eftermiddag efter att alla uppgifter Vernon hade skrivit ner som Harrys uppgift för dagen var avklarade sa han att han tänkte gå till parken en stund. Där stod han länge och formade bilden han hade sett i fru Figgs inre. Bära eller brista — det måste, bara måste gå.

—

Kapitel 3 Vändpunkten

Förändringen var total, den vita marmorbyggnaden framför honom var bländande. Ett par förströdda ögon såg honom men då han inte verkade bry sig om någon alls lämnade de honom i fred. Ingen såg det så välkända "Z"—formade ärret, det som gjorde honom så berömd.

Han hade aldrig lyckats få bort det, däremot kunde han flytta det, timmar framför spegeln hade hjälpt honom att få upp ärret i hårbottnen, där var det osynligt. Dessutom, hans svarta hår var en ljus nyans av brunt, ögonen blå. Ingen som hade en bild av honom genom kärringen Figg eller hennes uppdragsgivare skulle känna igen honom.

Försiktigt gick han in bakom en äldre dam som verkligen såg ut som en häxa, han såg till att vara tillräckligt nära för att kunna antas höra ihop med henne, utan att vara närgånget nära.

Efter att damen var färdig fortsatte Harry att visa den underliga varelsen uppmärksamhet. Harry tittade på honom utan att direkt stirra. I sitt inre förstod han att det var en form av respekt, inte för att han förstod hur, men det kändes rätt, att vänta.

Efter en stunds tystnad vände sig goblinen mot Harry och sa; "Vad önskas?"

"Åh — jag skulle vilja tala i enskildhet med någon som kan om arv och testamenten. Alltså — i enskildhet."

Harry kände hur varelsen framför honom läste honom, så han höll sina tankar i styr. Det tog nästan en minut innan Goblinen sa "Visst bästa herre, GRIPHOOK, för den här unga mannen till STRIKAL."

En goblin som Harry inpräntade i sitt sinne — Griphook, det skulle han komma håg, likaså den som skulle vara "Strikal" var en annan. Efter några korridorer och en mängd dörrar stannade Griphook framför en dörr — som han öppnade och sa "Här Sir."

Harry vände sig mot hans vägvisare och sa "Tack Griphook." När dörren hade stängts vände sig Harry mot Strikal och återställde sitt utseende.

"Jag är Harry Potter. Jag visste inget om magivärlden, förrän jag snubblade över en bok och började förstå att jag inte, har det som jag borde ha det. Men om det är mina föräldrars vilja att jag ska vara där jag är, så vet jag inte hur jag ska överleva.

"Mitt första behov är att få veta om mina föräldrar skrivit något om hur jag ska ha det i det fall de inte kunde ha mig själva. Allt annat kommer i andra hand."

Strikal tittade länge på Harry innan han sa; "Testamente finns, och det är, eller i vart fall var, min uppfattning att det följts. Säg mig var bor du nu?"

Harry berättade hur han hade det, om all misshandel och hur han tvingades leva som en slav. Allt medan minen på Strikal verkade mulna. När Harry var klar föll goblinen in med; "Inte för att jag är någon expert på förhållanden bland er men jag förstår att du inte har det som du förtjänar. Vänta ett ögonblick."

Efter en kort väntan kom en annan goblin in med ett dokument som han gav till Strikal. Efter att han tittat på dokumentet en stund sa han.

"Det är fullt klart att dina föräldrars vilja inte har följts. En hel del förhållanden och gamla lagar kan tillämpas men det finns också några saker som inte kan förbises.

"Först, jag tvivlar inte på vare sig ditt ord om vem du är, eller på det du sagt om hur du lever, men för formalitetens skull måste vi säkerställa identiteten, om det är ok med dig."

"Det är helt i sin ordning, hoppas jag har med mig det som behövs för att det ska fungera, jag har inga ID—handlingar."

"Du är här själv, och det är du inte utan att du har ditt blod med dig. Ett par droppar blod är det som behövs. En sak bara, innan du gör det. Du har sagt vem du är, vidhåller du det och gör ID—testet och du inte är den du sagt dig vara — så tappar du all magi för all framtid."

"Ok—ej, jag heter, enligt dem jag bor hos, Harry Potter mor ska ha varit Lily Evans och far ska ha varit James Potter om det är ljuget för mig — så må det vara dem det drabbar."

"Det var ju en variant att skydda dig mot det, men jag förstår dig. Du kan ju inte veta annat än det som är sagt till dig, jag är säker på att det inte är några problem. Låt oss göra det så ska du få veta mer efter det."

Med en liten silverskalpell gjorde Harry ett litet snitt i finger och lät ett par droppar blod falla på en sten som låg på ett dokument, det blev flera än ett par droppar innan såret slöt sig själv.

En hel mängd text trädde fram på dokumentet.

Först stod det Lord Harry James Potter 31 juli 1980

Fader James Potter (död 31 okt 1981):

Moder Lily Mary Evans—Potter (död 31 okt 1981)

Tillträde till:

Familjevalv 67, 82, — efter ianspråktagande

bruksvalv 1281,

—

Möjliga valv:

Familjevalv: 02, 03, 04, 76, 93, 96, 97.

Funktionsvalv: Hogwarts, Avalon.

— — —

"Så var det avklarat, kanske jag ska förklara lite Lord Potter. Som sista i familjegrenen av en familjelinje så kan du ta ditt lordskap i anspråk. Det innebär att du bemyndigar dig själv en hel del rättigheter, men det innebär också en del skyldigheter. Genom att du är så ung behöver du ha en anställd målsman, alltså en vuxen som du kan ta hjälp av.

"Den kan du ta råd av, du räknas då som vuxen, oavsett om du tagit och följt rådet. Gör du ett lagbrott så straffas du som vuxen. Rådgivaren går fri såvida du inte kan bevisa att rådgivaren rått dig AVSIKTLIGT fel. Rådgivarens okunskap hjälper dig inte. Du kan alltså förklara dig vuxen, men är skyldig att hålla dig med en rådgivare, eller flera om du vill. De ersätter på sätt och vis förmyndare, men de har inte bestämmande över dig.

"Nästa punkt, testamentet som du naturligtvis då får i original, poängterar att du INTE skulle placeras hos familjen Dursley. Orsaken är att Lily Evans inte har släktskap med dem utan blev av insatt i den familjen av säkerhetsskäl. Du har alltså inget släktskap med dem, den eller de som hävdar det gör det i okunskap eller som det verkar — av andra orsaker.

"Vi skulle behöva några dagar på oss att gå igenom främst valven 67, 82 och 1281, och se alla transaktioner som har skett sedan den dagen. Egentligen skulle du inte heller ha tillgång till 1281 förrän du fått ditt Hogwartsbrev, men som sista i familjelinjen så kan inget hålla dig från att kunna få leva."

"Sir. Skulle det gå att med magi göra så att jag är äldre ganska snabbt, helst även utbildad. Jag har förstått att Voldemort inte dog naturligt och därför kanske inte heller är borta för alltid. Jag misstänker att den som placerat mig där jag har varit kanske har fler fingrar med i spelet än vad jag uppskattar."

"Kan du beskriva vad du har tänkt dig?"

"Egentligen har jag inte tänkt nåt alls, en tanke slog mig, jag behövde tid att läsa förut, och det verkade som att när jag var i skrubben och behövde tid att läsa — så fick jag mer läst än om jag inte var i skrubben. Nästan som att tiden hade ett annat flöde där än omkring. Men i allt det så var jag ensam och i en liten skrubb."

"Det är inget jag kan lova nu, men för att kunna föra upp det så måste jag veta om du är intresserad av att göra det. Alltså, vi kan gå tillbaks med några i en tidsficka. Men det innebär alltså att alla som ska vara med går in i den — och blir borta tills de kommer ifatt nutiden. Då skulle du få mer tid, och där kunna utbilda dig och vara tillbaks som, om en minut — ett antal år äldre. — Men, alla som ska vara med — är med hela tiden, det kostar deras tid, det kostar mat, det kostar utrymmet. Hur mycket tid pratar vi om — och till vilken utbildningsnivå?"

"Oj — det kostar nog mer än jag har, och att bara sitta där och bli äldre — förklemar ju bara, det måste vara fyllt med aktivitet och utbildning för att vara någon idé."

"Du har naturligtvis rätt i att det ska vara aktiviteter, men att du inte har ekonomisk täckning är fel."

"Men det måste ju kosta enormt, säg att jag ska vara myndig av mig själv när jag kommer tillbaks det är ju många år."

"Sant — men du är alltså intresserad av det, och om vi då gör ett litet kontrakt där du är ambassadör för oss i magivärlden när du är klar då har vi också intresse i det. Som det är nu så är det inte bra, vi behöver någons hjälp, och du är ett gott val. Se här, här en påse femtio galleons, det räcker till en hel del, ta ett rum på något av värdshusen och kom tillbaks i morgon. Då ska vi ha sett över en hel del och så tittar vi på detaljer och gör mer planer då — okej?"

Påsen Harry fick var ordentlig. Han förstod att besökstiden var slut, men det fanns förhoppning att skulle bli en förändring, en riktig förändring. "Okej. Vilken tid i morgon?"

"Ungefär samma som idag, så har vi lite tid på oss."

"Tack, jag ska nog inte gå omkring med en massa pengar, så spar den tills i morgon. Är det okej om jag kommer direkt in hit så slipper jag att maskera mig?"

Strikal stirrade på honom — för första gången; "det är omöjligt för dig att komma in direkt, men försök om du känner för det, ser du drakarna så stå oerhört stilla, de är tränade att inte röra någon som är stilla. Så efter någon timma kommer någon och ser vad som är kvar av dig."

"Drakar? — Skulle vara kul och träffa några — jag har bara läst lite om dem."

"Okej då — försök så får vi se — lyckas du komma direkt in hit — så har vi mycket att tala om. Men som sagt — hamnar du hos drakarna — så är det ditt val."

"Tack — ses i morgon då." Sa Harry och tonade ut ur tillvaron. Harry han se förvåningen i Strikals min innan Harry var helt borta därifrån. Han hade tränat på att avbryta en teleportering, och då var han tvungen att göra den långsamt. Ett par gånger hade han varit hårsmånen från att materialiseras framför andra parkbesökare. Nu kunde han först se platsen och bestämma exakt var han ville materialisera sig. Det hade tagit mycket träning, men det var värt var all möda han hade lagt ned.

Sakta gick Harry tillbaks till kärringen Figg. Han såg sig om — kanske var det sista gången som barn han såg det, egentligen kunde han bestämma att han var vuxen men han hade ju inte gjort det alltså var han fortfarande omyndig — alltså barn. Men — förhoppningsvis — inte länge till — i den här tiden — sen skulle ingen känna till honom. Ops — han måste tänka framåt. Han hade tänkt skolka sysslorna i morgon — men nu kom han på en bättre lösning.

Om allt fungerade skulle han ju inte alls vara barn när han kom tillbaks efter i morgon, dessutom Dursleys skulle komma tillbaks två dagar senare. Dem ville han inte se på lång tid med hans egen tidsmätning. Det fanns inget han skulle sakna där.

På natten när fru Figg trodde att Harry sov förflyttade han sig till nr 4 Privet drive, magin flödade i mängd. I stora sovrummet placerade han inkontinens och impotens— besvärjelser, banne mig — tänkte han, det skulle vara kul å se dem. Vattenkranarna skulle alltid droppa lite, med betoning på lite. Det skulle vara flera minuter mellan var droppe men den skulle höras. Kylskåpsdörren skulle gnälla fast bara när någon försökte öppna den i smyg. Dessutom — allt som togs ut på nätterna skulle smaka unket.

Stolarna skulle nästan gå sönder när Vernon satte sig på dem — och nittonde gången han satte sig på samma stol skulle den gå sönder oavsett om det blev nyinköpta stabila möbler. Det skulle alltid rinna blod ut från skrubben varje natt tre nätter i följd efter Vernons avlöningsdag, det var då han vanligtvis tog ett par wiskey extra och det var då Harry hade fått de värsta skadorna.

Alla spårningsförsök efter Harry Potter skulle hänvisa till skrubben — ALLTID. Medan han var i sitt esse fortsatte han med trettioåtta illusioner av ett blodigt barn med Harrys utseende, det skulle synas där när någon annan än Vernon, Petunia eller Dudley tittade in i skrubben. Illusionen skulle synas tydligt men tona bort efter ungefär tio sekunder.

Så skrattade Harry när han trixade med trappan, den skulle känna igen Dudley, han funderade på en matematisk formel, men kom på att sekunder var nästan som ett slumptal, När Dudley gick ner för trappan så startade nedräkningen, var sekunderna på tre skulle trappan trixa på något av de övre trappstegen när han för tredje gången var på väg ner. Därefter skulle en ny sekvens starta. Dudley skulle omöjligen kunna hitta något system i det. Oj — så han skulle trilla. — Hämnden är ljuv.

Kärringen Figg — skulle inte heller få ana något, därför skulle en illusion av honom synas för henne, enbart för henne, men inte fler än någon enstaka gång — i månaden.

Så avslutningsvis — gräsmattan — den skulle inte vara sig lik sedan — och ogräset skulle verkligen frodas. Jo — och så skulle det finnas fåglar, samhällets alla svarta fåglar skulle söka nattkvarter så nära där som möjligt. Harry visste att Vernon avskydde svarta fåglar.

Det sista han gjorde innan han vände tillbaks till sin sovplats var att tacka magin och i sitt inre styrka att han verkligen ville att allt han hade gjort skulle fungera. Påföljande dags arbete tog han nu utan större allvar. Inte heller gjorde han rent den handdrivna gräsklipparen som han alltid skulle göra — det fick inte finnas ett strå kvar på den — nu var den extra gräsig.

Så kom han på — Dursleys skulle vara glada om han var borta, men om han var borta redan innan Dursleys kom hem — skulle larmet gå. Alltså, han skulle vara kvar så länge att Dursleys kom hem, däremot skulle han inte ge dem en chans att göra honom illa. Alltså — han skulle vara kvar dagarna tills de kom hem. Sen — sen skulle han in i skrubben så fort som möjligt och bara försvinna.

Om han inte fick tidsfickan tänkte han ändå göra sig vuxen och anställa någon rådgivare. De kunde sen åka med nån sån där kryssningsbåt eller kanske hyra in sig någon stans långt ifrån hela skiten.

Så snart han var klar med att gå omkring lite försynt och peta på ett å annat ogräs — eller om det var en fin blomma så sa han till fru Figg. "Nu går jag till parken jag blir där tills det blir kväll."

"Men vi ska ju ha lunch snart så vänta med parken till efter det."

"Du vet ju att jag sällan får mat, så det är inte värt att jag väger för mycket när de kommer hem, och de kommer om ett par dagar. Så ser jag inte ihålig ut då — då vet jag att jag blir inlåst i skrubben igen, flera veckor minst." Med det ilande Harry iväg från en förvånad, nä kanske inte förvånad men en fru Figg med bekymrad ansiktsmin.

Harry hade börjat planera ryktena om hans kommande försvinnande. Han fokuserade på Strikals kontor, tonade sakta ut ur tillvaron i parken — så såg han Strikal i sitt kontor flera andra gobliner fanns där också. Hade han inte fått tillstånd att försöka skulle han aldrig ha försökt. Nu gällde det att låsa fast så att han inte styrdes undan. Han kände att något försökte mota undan honom, men han såg också att han var igenom det skalet. Han materialiserade sig i rummet.

"Godag Srikal, godag övriga, hade hoppats få träffa drakarna — men kanske kan jag hälsa på dem en annan gång, höll jag tiden?"

Att säga Strikal var förbluffad var som att säga att Atlanten är en vattenpöl. Han var nu inte den enda som var tydligt förbluffad. Innan de hann säga något fortsatte Harry; "Du sa visserligen att det var omöjligt, men jag hoppas du ursäktar om jag tog det som ett skämt för att försöka skoja med mig."

"Lord Potter — det ska inte gå att transferera sig hit inte ens flyttnycklar ska kunna komma igenom våra sköldar för det."

"Ska inte, är inte detsamma som att det inte går. Nå — jag frågade ju om jag fick — och jag fick ju försöka. Så nu är jag här."

"Lord Potter, vi får prata om det när vi har kommit över chocken. Vi går över till det första ärendet först. Här är Regnot, Londonavdelningens chef, de andra tre är medhjälpare. Det finns en del saker att redovisa." Harry sa inget så han fortsatte.

"Först, vi svarar för att ta emot och förvara, samt läsa upp och expediera testamenten. Familjen Potters testamente följde aldrig den rutinen. Möjligen för att inga andra än du själv var i direkt beröring av det som mottagare av något.

"Ett antal personer var uppräknade som vårdnadshavare av dig. Där fanns det också stipulerat att du och vårdnadshavaren kunde bo på något av familjeegendomarna. I samband med det skulle ett antal namngivna personer beredas plats där.

"När nu en person förklarade att det var sörjt för dig och att med tanke på kvarvarande medlemmar av Voldemorts anhang det var tvunget att vara högsta sekretess på var du fanns — gjordes inga mer uppföljningar på det. Den som förde din talan då var den som hade bevittnat testamentet varför vi trodde personen handlade i ditt och familjens intresse.

"Så långt — frånsett att du placerades där du inte skulle vara var allt frid. Testamentet stipulerade även ett månatligt uttag för vårdnadshavaren om två hundra galleons. Så långt vi har kunnat följa så har det uttaget genomförts. Beloppet har tagits ut från familjevalvet och tillförts ett annat valv. Inga uttag som korresponderar till den transaktionen finns på mottagande valv, varför vår slutledning är att beloppet har stannat där.

"Våra beräkningar ger en summa av tjugoen tusen galleons till dags dato, det är då med en, visserligen blygsam men ändå, ränta påslaget. Det beloppet har säkrats i mottagande valv. Vi ser det som delvis vårt ansvar att testamentet inte blev tillfullo expedierat. Men med ett bedrägligt förfarande från den som styrde i det.

"Den som har bedyrat att det var väl sörjt för dig är, som jag sa, densamma som bevittnat testamentet. Dessutom finns det ett par detaljer ytterligare som är värda att ifrågasätta med tanke på testamentets innehåll och efterföljande fakta. Vi kan däremot inte agera i något fall utan din direkta anmodan eftersom det är utanför vårt ansvarsområde."

"Oj, det var en del att ta in — jag fick den uppfattningen att det var någon i maktposition som förgripit sig på mig, VEM?"

"Testamentet är bevittnat av Albus Dumbledore, rektor på Hogwarts. Det var han som bedyrade att allt var ordnat för dig. Det är också till hans valv det månatliga uttaget sker."

"Jag förstår, okej, jag har inte fått något eget från Dursleys, det lilla i matväg som jag har fått, alltid bara rester om det blivit något kvar, det har jag betalat med arbete många gånger om. Utrymme — att sova på — ja räknat på det så skulle jag kunnat bo i bästa rummet — och äta som en — nåja — äta mig mätt ett par gånger i månaden i vart fall — men aldrig. Han är inte värd pengarna. Vad menar ni med andra tveksamheter?"

"En del saker är alltså känsliga du har full rätt till testamentet och bruksvalvet när du fyller elva, eller när du gör dig själv myndig. Men bruksvalvet skulle du ändå ha haft tillgång till genom att du inte har någon som rätteligen är din förmyndare, annars skulle förmyndaren ha haft tillgång till den.

"Nästa sak, din gudfar, Sirius Black, sitter i Azkaban för något han inte gjort. Det framgår av testamentet, som Dumbledore bevittnat, och han sitter i högsta domstolen — som ledare."

"Oj — kan du förklara lite närmare — hur?"

"Det finns en besvärjelse som gör en egendom osynlig för alla som inte blivit delgivna hemligheten de kan helt enkelt inte vare sig se den eller komma in på den, intill dess att den som är hemlighållare talar om hemligheten.

"Alltså — det var allmänt känt att hemlighållaren var Sirius Balck, men testamentet beskriver att det var enbart för att skydda den verkliga hemlighållaren — Peter Pettigrew. Som antas vara mördad av just Sirius Black. Men om det nu var så att första delen av anklagelsen är felande, vad säger att den andra delen är sann. Det finns inga rättegångshandlingar mot Black, därför har vi inte heller öppnat Blacks familjevalv — eller Sirius Blacks privata för ministeriet. De vet det — och håller tyst. Dumbledore vet det och — har inte insisterat på en rättegång. Genom magin skulle Peter Pettigrew's död automatiskt ha markerats hos, men enligt våra register — så lever han. Vi — har inget med saken att göra — du däremot . . ."

"Och jag kan inget göra heller vad jag förstår — såvida jag inte gör mig myndig och skaffar mig en rådgivare. MEN — om vi kan ta tidsfickan — kan jag göra det utan att ha gjort mig myndig det är ju ändå ett stort steg? — Och om jag skulle vilja ha en rådgivare då skulle jag vilja ha en som är neutral och korrekt, men även kunnig. Något förslag?"

Nu var det Regnot som för första gången tog till orda.

"Lord Potter, det är egentligen en ordvrängning men ändå. Du är, som du nu är, inte i stånd att bestämma något alls utöver att göra dig myndig. Först därefter kan du göra det du försöker. Det har sagts mig att du funderar i termer av dels tid, dels utbildning, och inte minst tiden efter. Som vår ambassadör, kan vi ställa upp på vår sida, beloppet som nämndes förut, med tanke på vårt fel, att inte expediera testamentet sitter nu en person i Azkaban som sannolikt är oskyldig. Du har levt ett — helvete — så vi tar inte ut mer än det du redan är av med. Det är vad vi kan hjälpa med, utöver de utbildare som vi själva har.

"Men på din egen ras sida kan vi inget göra, de du tar med därifrån, är en uppgörelse som ligger utanför. Upp till nio personer kan du ta med utan extra kostnad för dem till oss. Bland din ras så är det få personer vi har förtroende för, eller uppskattning av. En av de få är den som är chef på avdelningen för Lag och ordning — nu. Det är inte samma som när Black blev fängslad, Amelia Bones. Det finns nog några ytterligare, men de är svårare att nå."

"Alltså, jag kan ta erbjudandet att komma tillbaks som vuxen och med utbildning och att hjälpa Sirius men först måste jag ta rådgivare, och bli myndig. Okej. Om ett par dagar kommer Dursleys tillbaks, när de har kommit hem så ska jag visa mig där — men sen försvinner jag därifrån — för gott. Tar det ytterligare några dagar så måste jag hålla mig undan tills jag kommer iväg. Jag vill göra vad jag kan för Sirius. Visserligen blir han inte längre där om vi väntar med att göra något tills jag kommer tillbaks, men kan vi få ut honom innan — kan han ju vara med in, kanske rekommendera någon annan dessutom. Så jag vill gärna tala med fru Bones — helst här."

—

Tre timmar senare och en hel massa förklaringar och Amelia som anställd rådgivare, kunde testamentet läsas upp i detalj. Bland de många detaljerna stod det klart att Dumbledore hade grovt våldfört sig på James och Lilys skrivna testamente. Harry skulle under inga omständigheter ha varit hos Dursley's. Den andra punkten som var markant var att Peter Pettigrew var den som hade varit hemlighållaren och inte Sirius Black som alla trodde. Men i testamentet förklarades det att Sirius var det naturliga valet och därför var han bara den alla skulle tro om det. Dessutom ianspråktog Harry de första familjevalven, där fanns några brev, signeringsringar, några avancerade förvaringskoffortar, och unika böcker i mängd. Harry hade bestämt sig för att göra tidsficksutbildningen. Amelia bestämde att Harry behövde vänner med sig. Efter lite funderingar kom de fram till att Harry var tvungen att några år framåt ha sin rådgivare tillgänglig, det innebar att Amelia var självskriven att vara med, eller att Harry skulle ha någon annan som rådgivare. Hon erbjöd sig att fråga sin egen brorsdotter som var jämnårig med Harry, och kanske några till. Det skulle ge henne tid att umgås med Susan, något hon hade tvingats inse att hon inte hade haft tid till.

Om Sirius var oskyldig, vilket hon tänkte ta reda på diskret, så tänkte hon föreslå att han följde med och hon skulle även erbjuda ett par aurorer som utbildare. Naturligtvis skulle de granskas ordentligt innan de ens fick veta om uppdraget.

I slutändan ett par dagar senare hade Amelia inte hittat någon annan än Susan som var intresserad av att försvinna. Susan var även hon tveksam, men det skulle ge henne tid med Amelia och dessutom hade hon också väldigt långsamt som hon hade det och hoppades på något bättre.

Förfrågningarna i övrigt hade varit extremt försiktiga och helt utan detaljer, därför visste ingen annan något om det som skulle göras.

Ett av problemen hade varit att hitta lämpliga kandidater, alla med misstanke om knytning till Voldeemort var ju direkt strukna. Nästa lojalitetsfråga blev Dumbledore, med tanke på hans agerande försvann även de. Dit hörde egentligen även Sirius — men när han fick reda på testamentet och att Dumbledore inte hade följt det, eller ens försökt hjälpa honom själv så bröt kan alla lojaliteter med Dumbledore till förmån för Harry.

Något som i både Harrys och Susans värld var långt bort var familjeplanering. Men de började inse att de skulle vara oerhört nära varandra de närmsta nio åren. Endera skulle de fatta tycke för varandra eller så kanske de bara förblev vänner, eller i värsta fall bli O—vänner.

Sirius förespråkade att de försökte få tag på Remus Lupin. Efter att de hade funderat lite om tidsfickans effekt med fullmåne avstod de från hans närvaro. Det var för riskabelt. För det var ju egentligen bara en förflyttning bakåt i tiden och sedan var ju alla fullmånar som vanligt.

Lite hastigt lyckades Sirius finna en av sina tidigare flickbekanta hon var änka nu, hon, hennes dotter och en föräldralös vän till dottern hon ansvarade för kunde dessutom komma med. Det blev inte två aurorer men en auror och hennes man, som var en av de onämnbara.

Efter en del resonemang först och sedan förslag till Harry om fysisk spänst, så blev det ännu en del resonemang och fler kontakter. En ickemagisk person anslöts till gruppen. Han var en av dem som jobbade för det omagiska ministeriet och hade kännedom om magivärlden.

Därmed var det Harry och tre unga, Amelia, Sirius med väninna samt två ur ministeriet och en ickemagisk som gjorde sig beredd på en underlig resa.

Kent, den omagiska, skulle utbilda i handgemäng som judo, karate, och en del andra strids – självförsvars — tekniker som Harry skulle de bli mycket kunnig i. I slutskedet av tiden skulle eldhandvapen också vara med i kursplanen.

Det var Amelia som kom att tänka på det de för många år sedan hade diskuterat. Det ickemagiska systemet hade haft en del synpunkter då det magiska kriget hade involverat det ickemagiska. De ickemagiska hade lämnat ett ultimatum, endera fullständigt samarbete eller så ett totalt krig. Ett krig mot allt och alla med magiskt ursprung. Strax efter det hade det förunderliga hänt, och hotet uteblev.

Kent som hade koppling till den ickemagiska myndigheten skulle skapa ett fungerande nätverk för framtiden. Amelia hade sett att det var ett utsökt tillfälle att bygga på det förtroendet nu.

De kom överens om att regelbundet lämna rapport om hur de hade det och vad de kom underfund att de behövde i alla avseenden. Rapporterna numrerades och saker de borde ha haft med sig, skulle de senare hämta i ett speciellt rum. Bara saker som var färskvara skulle de ta utifrån. Harry förstod att Strikals medhjälpare redan hade läst de rapporterna och gjort iordning de saker de skulle sända tillbaks. Det var alltså redan gjort, men tidsresenärerna kunde inte veta nu vad de skulle komma att sakna, för i så fall skulle de inte sakna dem — och inga rapporter det skulle komma. Naturligtvis var de förslutna tills de skulle användas. Men det som var naturligt att ta med var en mängd böcker, trolldrycksingredienser i mängd. Fyra uppsättninger examensprov i båda nivåerna — för alla ämnen. Och inte minst, en massa kontanter, både galleons och engelska pund, alla med tillverkningsdatum från tiden innan den tid de skulle vara i.

Amelia och Sirius hade diskuterat Harrys framtid. Då han skulle ha en ny identitet, fanns det också en möjlighet att bygga upp den genom att investera under den tid de var borta. Harry var tvungen att godkänna och aktivera ett uttag av tillräckligt med resurser, dels för att klara dem själva under tiden, men också för de planerade investeringarna, och han tog i ordentligt.

De skulle behöva köpa nya kläder genom åren, inte bara kläder utan en mängd saker som växande barn behöver. Men även de vuxna sliter en del under nio år. Inget av det skulle få synas i transaktioner som kunde avslöja deras aktivitet. Dessutom kunde det finnas oförutsedda saker att investera i.

Därtill var det några goblins som skulle dels serva dem och se till att allt fungerade, men även utbilda dem i goblins kultur. Stridsteknik med blanka vapen, skulle de även hjälpa till med.

Harry hade varit hos fru Figg var kväll till förmiddag, Dursleys hade kommit hem — och visst hade det blivit uppståndelse då en del felande saker syntes direkt. Men Harry hade skyndat sig in i skrubben, spärrat dörren från insidan och försvunnit.

De sista nätterna innan undantaget skedde bodde han hos Fru Bones. Stor vikt hade ägnats åt att allt skulle ske spårlöst, det viktigaste var att Dumbledore inte skulle få veta något — inte ännu på länge.

—

Kapitel 4 Multippelbesvärjelsen

Efter hand som alla samlades och började planeringen för tidsförflyttningen hände en del saker. Goblinsamhället skulle iordningställdes för deras räkning.

Det första Andrew gjorde var att kontrollera alla för besvärjelser och till allas förvåning fanns det två på Harry. De var flera år gamla. En av dem var för att lätt kunna hitta honom den andra var underlig i sin sammansättning. Varken Andrew eller Amelia kunde förstå vad den gjorde, men Harry anade att den skulle påverka Dursleys att vara elak med honom. Han kunde bara ana, tyvärr kunde de inte komma längre i dess betydelse. Båda besvärjelserna fördes över till en sten som de sedan skulle föra till skrubben under trappan på nummer 4 Privet drive.

Det finurliga med det hela var att allt utrymme de kulle använda var redan klara. De hade redan gjorts för många år sedan. Allt sköttes av de goblins som Strikal hade avdelat för uppgiften. Harry hade funderat på varför de inte hade presenterats med namn till dem, tills han förstod – det var Strikal – i den yngre upplagan, likaså med Regnot. Den tredje var också han en yngre variant av Griphook. Dem han tidigare hade talat med hade redan varit med om det han skulle göra. . . . Det började gå runt för den unge Harry för nu förstod han att även han fanns med i en äldre version någonstans.

När alla förberedelserna var avklarade tog de resande farväl av de övriga. Och stängde in sig i det förberedda rummet. Allt där skulle förflyttas nio år bakåt i tiden. De skulle komma till en tid som var i krig.

—

När de tre goblinerna hade sejdat en lång stund började det skimra av blåvioletta auror därefter blev allt vitt omkring Harry. Efter något som han uppfattade som mer än fem minuter klarnade det igen. Han kunde inte annat än spänna sig och krampaktigt hålla i stolskarmarna, han som de andra.

Första instruktionerna hade varit att absolut stillhet måste respekteras under hela transfereringen. Han hade varit på gränsen att inte klara det, men han stålsatte sig att vara stilla.

—

Ingen skulle lämna goblinområdet innan kriget var över. Ganska snart skapades rutiner för SKOLAN. Harry, Susan, Laura och Fredrik var ju tagna ur en grundskolning och behövde fortsätta den för att förkovra grunderna för den fortsatta utbildningen.

Ingen magiutbildning skulle ske förrän efter ett par år för att vara i samordning med den normala rutinen. Stor möda lades däremot på fysisk styrka, mobilitet och inte minst uthållighet.

Att kunna röra sig smidigt kunde rädda livet i flera avseenden, dels genom att undvika att undvika träffas av andras förbannelser och förhäxningar, men även för att själv kunna komma i läge för att träffa sin motståndare. Smidig rörelseförmåga gynnade också smygandets konst.

Styrka behövdes dels för att lyfta och bära saker, det var förståeligt, men även för att kunna smyga. Att stå stilla i timmar krävde också styrka. Ibland kunde absolut stillhet långa stunder vara skillnaden mellan att bli upptäckt och hamna i strid med total förlust eller en lyckad spaningsuppgift.

Att kunna röra sig smidigt i exempelvis en utdragen strid kräver uthållighet. Att nästan vinna en strid i en timma för att förlora sista minuten på grund av utmattning är ändå en förlust, så för att vinna krävs också att vara uthålligare än motståndaren.

Det var trögt i början, men efter hand blev det rutin. Med tiden kom den fysiska träningen också att innehålla alltmer fysisk strid. Dels med blanka vapen enligt goblins teknik och mål. En död fiende slåss inte. De inpräntade ett absolut krav på att aldrig lämna en fiende bakom sig för att strida mot nästa framför, förrän de var försäkrade att den de lämnade var DÖD. Under utbildning och övning markerades den saken utan att göra extra skada på den bekämpade.

Harry fortsatte att vidmakthålla sina färdigheter i sitt magiutövande, eftersom det inte fanns utrymme för enskildhet märkte de vuxna snabbt vad han gjorde. Naturligtvis ville de att han demonstrerade lite av det han redan kunde.

Han hade ju aldrig använt riktiga besvärjelser. Förhäxningar hade han bara läst om utan att kunna praktisera dem. Hans trollspölösa magi väckte förundran, bland Sirius, Amelia och henens auror och den onämnbara. Det blev Harry som fick lära ut hans sätt att använda magin.

Efter att även de övriga unga visade tendens till att kunna göra magi på Harrys sätt blev det snabbt diskussioner om framtida yrkesroll. Amelia, Sirius och Lisa var redan utbildade aurorer. Andrew hade utöver det flera års verksamhet i speciell inriktning, som han inte kunde nämna något om. Vrenda arbetade som sekreterare i en advokatfirma.

Andrew började förklara olika möjligheter i hans avdelning. Med Harrys sätt att använda magin skulle han definitivt ha den karriären i åtanke. En sak de också talade en hel del om var Voldemorts anhängare och hur involverade de var i olika delar av samhället och i ministeriets olika avdelningar.

Utöver skolningen kunde de möjligen samla bevis. Ett av kraven som ställdes på dem var att absolut inte göra något som på minsta vis påverkade händelseförloppet fram till den tid då de reste tillbaks i tiden. Minsta förändring skulle kunna ställa till kedjehändelser som kan leda till paradoxer med oanade följder. Harry var dock medveten om att Goblins inte var helt främmande för att nyttja möjligheten till goda affärer.

Att samla bevis skulle i sig inte påverka något i den tid de fanns, allt de kunde samla in kunde däremot återanvändas när de kom tillbaks till tiden de hade lämnat. Naturligtvis var det frestande att lägga sig i saker som hände utanför deras krets, men de visste att inte befatta sig med något som kunde förändra — det redan skedda.

Goblins hade tidigt märkt Harrys speciella form av magiutövning och började visa honom hur de själva gjorde. Harry och hans grupp blev väl förtrogna med goblins livsstil, språk, gester och i viss mån historia. Det var en av deras idéer att den grupp de hade skulle bli införlivade med dem i framtiden. Synen på exempelvis goblinsupproren genom tiderna var inte alls lika som de mänskliga utbildningarna gav uttryck åt. Om den mänskliga magigruppen inte var så blinda för andra livsformers existensbehov och behov att dominera så kunde det finnas möjlighet till samexistens.

Mer som en belöning för de ungas intresse att ta till sig goblins kultur och synsätt än något annat och till Harrys stora glädje fick de också besöka drakarna. Andrew förklarade att de drakar som samarbetade med goblins var av en mindre sort. Normalt var drakarna tre till fyra gånger större. Harry hade lärt sig att han inte skulle prata om allt. Andrew hade sina hemligheter och han själv tänkte behålla en del, framför allt det som han hade speciell nytta av. En av de förmågorna var att ana när någon försökte dölja saker i ett samtal eller rent ut ljuga för honom.

När de besökte drakarna tyckte Harry sig höra hur drakarna pratade med varandra, utan att göra hörbara ljud. Det påminde om när han såg in i någon annans inre, fast utan att han såg in i dem.

Tiden fram till november 1981, innan kriget var över, var påfrestande för hela gruppen. De kunde inte lämna den skyddade platsen. Efter det skapade de en rutin av att minst en gång i månaden vara ute, oftast i den omagiska delen av London, men även andra ställen fick besök. Vid de tillfällena visades de även en del av det som Kent jobbade med, i princip gick det ut på att bygga upp en form av antiterrorgrupp.

Det var också vid de tillfällena som magisk förflyttning övades. Hur Harry än försökte kunde han inte få de andra att teleportera sig som han själv gjorde, de vuxna kunde inte heller transferera sig inom området goblins hade. Det var först när han fick lära sig deras transfereringsbesvärjelse som han kunde förstå skillnaden.

Andrew visade varför han jobbade där han gjorde, för han förklarade att transfereringen använde luftmagi, alltså något som kunde hänföras till elementen. Egentligen hörde nästan all magi till något av elementen. Transfereringen skapade en kanal i luften. En av riskerna att använda den tekniken var om ens kraft var svag eller fokuseringen dålig var att kanalen kunde splittras och på så sätt transportera kroppsdelarna till olika ställen. Något som var både smärtsamt och om oturen var framme, livsfarligt.

Ett helt slutet rum, ett lufttätt rum var därför också omöjligt att komma ut ur — eller in i. Det var samma princip när man skapade en anti—transfereringsdom över något ställe. Eller som i Gringotts fall en homogen antitransfereringsatmosfär.

Den andra formen av magisk förflyttning var flyttnycklar, de använde elementet jord, mark, fast materia. De kunde förflytta genom solid materia på ett annat sätt än luftmagin kunde. Det kunde tyckas att stängda rum var slutna, men även ett rum med stängd dörr hade små spalter där luft kom igenom. För att inte tala om vanliga vädringskanaler.

Att tillverka flyttnyckel var belagt med licens, det hade med två olika saker att göra. Det ena var ett gammalt patent som krävde att var flyttnyckel skulle betalas. Den andra var användarens säkerhet. En flyttnyckel kunde bara bära en viss massa, huvudsakligen beroende av tillverkarens invävda kraft. En flyttnyckel för tre personer kunde resultera i förödelse för användarna om de överbelastade den med exempelvis fem personer. Därför var friheten att tillverka dem inskränkt. Licensen fanns i två grundkategorier, för sitt eget och nära anhörigas bruk. Utöver det fanns striktare krav för dem som tillverkade flyttnycklar som kunde köpas genom ministeriet.

Eldstadsnätverket använde eldens element, ganska naturligt egentligen. De mer kunniga kunde använda vilken eld som helst utan att de var uppknutna i något nätverk. Det privata sättet var föga känt bland vanliga magiutövare, men det var egentligen lika enkelt som lufttransferering. Exempel på det är fågeln Phoenix, Eldfågeln. Utöver det ministeriestyrda nätverket kunde privata nätverk skapas, visserligen illegalt om tillstånd för det inte erhölls från ministeriet.

Det sätt Harry använde stämde inte på något av de sätten och kunde därför inte förklaras med annat än att det fanns ännu fler oupptäckta sätt. Ingen hade hittills fått husalver att förklara sitt sätt, på sätt som passade trollkarlar och häxor.

I princip borde det finnas ett transporteringssätt med elementet vatten som media också, men ingen hade upptäckt hur det skulle gå till. Som Harry förklarade sitt sätt så hade hans sätt inget med vatten att göra. Inte heller hindrade fält mot transferering eller flyttnyckel Harry det minsta. Däremot fälten hos goblins, de hade en inverkan, visserligen bara svagt men, men ändå en påverkan.

Ett sätt som kunde jämföras var mer på existentiell nivå, alltså med olika plan. Det var redan känt att "skuggvärlden" fanns. "Skugg—tiger", och "skugg—panter" var ju två olika extremt skygga och sällsynta djur som sannolikt levde i skuggvärlden, men visade sig ibland i den normala världen. De ytterst få som hade blivit införstådda med den världen kunde skuggtransferera eller om det var skuggteleportering dock var det ingen man visste om som hade kunnat det de senaste seklerna.

Med det som ledning kunde Harrys teleportering mycket väl vara en dimensionsförflyttning som exemplvis genom den astrala tillvaron. Egentligen hörde också elementen till respektive dimension, som eldens element exempelvis, den hörde hemma i plane of fire. Steget mellan att använda elementen och att nyttja deras existensiella plan var skillnad som natt och dag. Inga kända fält skulle kunna stoppa en dimensions—teleportering. Om man inte tar med i beräkningen att stoppa bara en av dem — exempelvis skulle en spärr med hjälp av vattnets element kunna stoppa en transferering som nyttjar eldens element, men om den skulle stoppa en teleportering som sker över plane of fire är tveksamt.

De fick hjälpas åt att avbryta Andrew när han kommit igång med sin förklaring, själv ansåg han att han att han bara hunnit beröra grunderna av ämnet.

—

Harry började förstå hur rätt Amelia hade när hon bestämt hävdade att Harry inte skulle göra tidsresan utan att ha jämnåriga med på det. De var visserligen bara fyra unga, men med en killkomis och två tjejkompisar var livet ändå drägligare. Det tog ändå på tålamodet att inte ha en fri tillvaro, även på de vuxna kunde det märkas.

Eter de två första åren hade de kommit till att de skulle ha en paralelltillvaro, med Hogwarts. Andrew hade tidigt ordnat ett möte med sig själv. Den yngre skulle ordna så han kunde följa kursutvecklingen på Hogwarts, men snart visade det sig att gruppen var mycket mer avancerad än Hogwartseleverna, de låg mer än två år före Hogwarts kursplan, därtill var de avsevärt bredare i sina ämnen.

Problemet var att inte visa sig själva ute. Tidigare hade de fått låna trollspön av de äldre vid de övningar de behövde använda den formen av hjälpmedel. Nu skulle de göra mer likartat som alla andra, därför var det också dags för dem att skaffa egna trollspön, som alla andra i deras ålder.

Men ett besök hos Olivander skulle resultera i att han visste om dem. Han hade en underlig förmåga att veta vem som kom in i butiken. Och att se en Harry Potter som är elva år när han egentligen knappt är två år skulle väcka misstankar.

Lösningen blev en kompromiss, egentillverkning. Det skulle sannolikt ge sämre trollspön än Olivanders hantverk, men de skulle vara tillverkade av dem själva och för dem själva.

Det blev åter ett jobb för den yngre Andrew. Han skulle skaffa fram en mängd material, stommar, kärnor och inte minst beskrivning av tillverkningsprocessen.

För att hitta rätt stome skulle de med förbundna ögon känna de olika materialen. Stommarna låg i separata fack och för att göra det lite intressant hade man även lagt till en del som normalt inte var i trollspön. Från goblins var det en metall de använde på delar av sina vapen, en legering som inte var känd utanför deras krets.

Dessutom skulle trollspöna ha kärnor. Andrew hade utan att någon annan märkt det även lagt hår från Harry och de andra. De var så små att de knappt syntes i sina fack. Huvudsakligen var det fjädrar, hår och annat från en del magiska djur, även kristaller av kisel fanns med. Beroende av föroreningsgrad i materialet hade kiselkristallen olika färg, och därför olika namn. Bergkristall var den renaste och helt ofärgad.

Normalt skulle man ha bara en kärna, Harry kunde inte bestämma vilket fack som han kände starkast för när han sökte stomme var det två träslag, blodlönn och jungfruek han inte kunde välja mellan.

För kärnorna hade han fyra fack som alla gav stark känsla, alla jämförbara i styrka men ändå på olika sätt. Utöver att många andra också kändes intressanta. Han ville använda de fyra. En av dem var fjäder från en Phoenix, en var, till hans stora förvåning, ett hårstrå av honom själv, nästa var åter det ett hårstrå men av Susan, det sista var en bergkristall.

För Susan var det lättare när det gällde stommen, hon kände enbart för trollhassel. Men för kärnorna blev det problem, slutligen stannade hon vid hårstrå från Harry och ett manhår från en griffin.

Även Laura och Fredrik, hade hår från Harry ibland sina val för kärnan. När det var färdigt val, gjorde de lite förändring. Harry fick låta sitt hår växa ut just i avsikt att ge av sitt hår till sina vänner. När de gjorde om känslotestet och utan att veta var de nya håren från Harry fanns upptäckte de en lustig sak.

Harry hade lämnat hår speciellt till var och en av dem, dessutom lika hår utan att de var specifikt tilldelade, var och en av dem hittade sitt hårstrå från Harry. De hade kraftigare utstrålning än de som var utan tilldelning, de som var lämnade till någon annan var svagare för fel person än de som inte hade någon destination. Även Susan lämnade villigt hår av sig till Harry.

När de studerade kapitlet multipla kärnor upptäckte de till sin stora förvåning att det inte var helt främmande, men ändå räknades som extremt ovanligt. Lagstiftningen hade vissa synpunkter på det, endast av ministeriet ackrediterade fick anskaffa den typen av trollspön. Inget hindrade dock att de ägde den typen av eget hobbyarbete.

Bland teknikerna att skapa trollspö med multipla kärnor fans två varianter. I ena faller sammanfogades de olika ingredienserna till ett kombinat av dem. Den andra principen innebar väldigt mycket mer arbete då det i princip blev multipla trollspön sammanfogade till en enhet. Trots merarbetet verkade det senare alternativet vinna mest fördelar för dem.

Men, av orsaker som dels handlade om numerologi men framför allt geometri krävdes det att det var balans i trollspöt. Att ha fler än en kärna krävde udda tal. Varför 1, 3, 5 och 7 var de som var användbara, där en var den absolut lättaste att tillverka och följaktligen balansera.

Nio kärnor och fler var uteslutande för stavar och grövre redskap. Flygande mattor exempelvis borde ha minst ett dussin dussin av fjädrar eller hår av flygande individ, alltså över ett hundra stycken, alla likvärda och från samma individ.

Flygande kvastar hade också ett antal kärnor men de var inte konstruerade för att hjälpa vid besvärjelser utan enbart för att kanalisera energier ur PSI—fältet till fysisk rörelse. Käppar kunde fås att flyga utan kärna, men bara med besvärjelsepersonens invävda kraft, och de var aldrig uthålliga mer än någon timma som bäst.

Om man ökade antalet kärnor i ett trollspö var man tvungen att använda kärnor med så likvärdig fokuseringskraft som möjligt, för att minska riktningsavvikelserna vid användningen.

Ett normalt trollspö med en kärna kunde användas oavsett hur den hölls roterad i längdriktningen. Däremot en med fler kärnor måste absolut ha en uppsida detta för att under utprovningen balansera bort resterande obalans, då användarens hand var en del av det måste alla kärnor ligga på samma ställe i förhållande till handen var gång trollspöt användes.

Därav måste ett tre—känors trollspö ha den starkaste kärnan upptill, de två mindre starka på var sida under. Vid användning av ett trollspö med fem kärnor skapas nästan alltid vortexvirvlar i utrymmet mellan de fyra omkringliggande kärnorna, därför avråddes det bestämt att jobba med den typen, med ett undantagsfall.

Då samma källa används för de fyra omgivande kärnorna bildas det en homogen stråle som införlivar centrumkärnan. Kravet är dock att det är absolut balans mellan de fyra och att de har samma ursprung. Centrumkärnans styrka i förhållande till de fyra saknar betydelse. Härav kan den typen även räknas som ett enkärnes—trollspö, det är nämligen så gott som omöjligt att se annat än en signatur av den även om den är komplicerad.

Tungviktaren bland trollspöna är dock sju—kärne—trollspöt. Att balansera den är betydligt lättare än för de övriga multi—kärnevarianterna. Nästan uteslutande används en kristall som centrumkärna. Om möjligt är sedan tre av de omkringliggande av samma utgångsmaterial som i fallet med de fyra för fem—kärne—spöt, och placerade mellan vardera av de övriga tre kärnorna som bör vara så nära i balans mellan sig själva som möjligt.

Det hade blivit mer intressant nu, alla frågade Harry om han hade hår så det räcker till alla. Susan hade övervägt, fyra hår av Harry att omge hennes griffinhår. Hon hade inte hittat tre övriga med ungefär samma styrka för att ens överväga en sjua.

Utöver Harry som siktade på sjuan valde de övriga att följa Susans linje. Harry ställdes inför en förnyad genomsökning, men nu hade en av deras goblinvänner en del förslag. Harry hade bestämt att centrum—kärnan skulle vara kristallen, det var ju så gott som spikat enligt boken. Tre hår av sig själv till de tre, men sen var det ett hår av Susan, fjäder från en Phoenix. Men ingen av de övriga var i balans med Susans hår och fågelfjädern.

Att ha två hår från Susan skulle ge en disharmoni mot fjädern, endera tre hår från vardera han själv och Susan eller hans egna tre hår och tre olika därtill. Han ville ha kvar fjädern, hjälptexterna hade nämnt att en fjäder från Phoenix var bland de bättre för helande magi och han förstod att det kunde komma väl till pass längre fram.

Däremot passade en av de långa ögonhåren från den drake som hade ruggat sitt huvud mot Harrys bröst in i den gruppen. Harry tackade för goblinförslaget, och begärde att de framför hans tack till draken.

Sedan blev det hobbyverkstad. Verktygen de använde måste vara av silver och i en del fall brons. För att kunna hålla fler kärnor blev de egentillverkade en aning grövre än de jämförbara trollspön som de vuxna hade. Sirius hade inte hunnit bli officiellt frikänd innan de gick ur tiden och han hade fått ett neutralt trollspö av Amelia så även han valde också att göra sin egen samtidigt med ungdomarna. Det resulterade i att de övriga vuxna också bestämde sig för att vara med i slöjdverkstaden. Slutligen blev det så att ungdomarna gjorde två var, och de vuxna en var. Även Ameila gjorde, efter en del prov, en femkärnig med centralkanalen av Harrys hår och de fyra omkring, med hår av Susan. Den var, enligt henne själv, mer som kuriosa än som användbart redskap.

När all bearbetning av stommar var avklarade bestämde de sig för att göra lite överkurs när de ändå höll på, det skulle innebära en fördröjning på flera månader, men resultatet skulle definitivt vara värt det.

Därför blev det intensivstudier av runor. Att ingravera runor var och en kunde och förstod innebörden av skulle göra skillnaden enorm. Nästan som att den vore en pistol innan för att bli ett gevär efter. Kanske inte så drastisk, men inte långt ifrån — alltså om det blev rätt, fel utfört skulle ruinera allt tidigare arbete. Så det var lite av ett vågspel, men de bestämde att öva på det andrahandstrollspö de gjorde. Om resultatet blev ruinerat kunde de avstå runor på sitt första arbete.

När de ändå hade tiden för det gjorde de en blodritual för sina respektive trollspön. Blodritualer, eller blodmagi i sig räknades som svart magi och var bannlyst sedan länge, av brittiska människorna. Men nu fanns de utanför den mänskliga världen, det var, att göra, som var det kontroversiella.

Den rituella koppningen skulle inledas med reningsfasta i två dygn. Sedan ett rituellt bad, här blev det lite blygsel då var och en skulle tvagas av två andra som inte fick ha en åldersskillnad på mer än fem år. Så det blev så att pojkar tvagade flickor och flickor tvagade pojkar. Då blev det lika fördelning mellan vem som gjorde vad med vem.

Därefter kom den lite svårare delen. En het glaskupa skulle tryckas mot huden där ett snitt just hade gjorts. När den heta vattenångan i kupan kondenserade så behövde den förlorade volymen ersättas med något. På så sätt sögs blodet ur såret, kallades koppning. Det var även samma metod som de omagiska använde för att försöka bota vissa sjukdomar, så när som för reningsritualen före.

En koppa per trollspö behövdes, efter att koppningen var klar skulle det vara andaktig stillhet i fem minuter. Därefter var den delen avklarad. Nu skulle trollspöstommen ligga i respektive persons blod i en månad. Efter det skulle ingen annan kunna använde deras trollspön, det var lite av en säkerhetsåtgärd med tanke på att de skulle bli avsevärt kraftigare än normala trollspön.

Amelia poängterade åter att det, enligt gällande lag, inte fick göras på det sättet, finurligheten var att det inte fanns något förbud att använda dem. Och inte minst människolagar gällde inte inom goblinkontrollerat territorium därför var de i praktiken inte hindrade av den lagen. Ett litet problem var det för de vuxna med ålderslikheten, men de gjorde så nära de kunde.

En annan lag som också blev användbar, det var Sirius som förde det på tal animagus, lagen krävde att den som ville börja lära sig för att försöka måste registrera både sin start av träning samt resultatet av den. Därefter krävde lagen att en animagus skulle vara registrerad, hos ministeriet. Andrew förde åter igen upp att om de kunde bli antagna i hans deparement innan de kom ifatt tiden så var den typen av uppgifter om dem hemliga, då skulle registreringen av animagusdelen inte vara öppen för allmänheten, och inte heller för Voldemorts anhängare.

För att inte begränsas av frånvaron av trollspö hade ungdomarna i början fått låna trollspön av de vuxna för sina studier. Att de var helt oanpassade för dem var tydligt, men de hade lärt sig ändå att tvinga fram resultat ur dem. På så sätt hade de blivit kunniga i trollspöteknik, med vanliga trollspön.

Deras förmåga att utföra magi utan trollspö var de också tvungna att fortsätta träna på, största problemet på den punkten var sedan att dölja att de inte använde trollspö bland andra, deras egna trollspön var mer anpassade för strid, det var vanliga vardagsbesvärjelser som var problemet. Det blev åter den yngre varianten av Andrw som blev problemlösare. Han fick ta med hår Harry hade lämnat för uppgiften, utan att de var personbundna. Sen skulle Olivander tillverka fyra enkla trollspön, som de sedan skulle använda till vardags.

Amelia och alla tre aurorerna, alltså Sirius, Lisa och Andrew, var alla helt inne på att ungdomarna skulle lära sig att helt bemästra några enkla duelleringsbesvärjelser och förfina dem så att de blev en del av dem själva, innan de gav sig in på att ta med övriga besvärjelser eller förhäxningar.

Andra saker kunde komma senare. Det betydde dock ingen lättnad för dem, för de skulle ändå lära sig en så bred bas som möjligt men att använda det i en duell var lättare med de besvärjelser som var väl inövade. De skulle dessutom kunna motbesvärjelser mot ALLT, som de bara kunde komma på — och en hel del mer.

Dessutom skulle de bemästra inkallnings—, och nersövnings—besvärjelserna både ljudlöst och trollspölöst med båda händerna, och helst utan handrörelser alls. De till och med använde tårna som fingrar i deras övningar. Att kalla in något, de andras trollspön som exempel, kunde vara det som skiljde mellan liv och död.

De utvecklade en variant av duell — där det fanns dockor eller kanske mer rätt illusioner och mot dem kunde de använda skadande förhäxningar, de använde aldrig skadande besvärjelser mot varandra. Tids nog skulle de drabbas av dem ändå i träning efter att deras tempus var till ända. När de hade den typen av övning gällde det för den ena parten att skydda en värnlös. Det kunde röra sig om en utslagen vän eller en som höll på med första hjälpen.

Att skydda sig själv och andra sågs som viktig övning, när de kom så långt att de kunde skapa saker, egentligen låna materia från näraliggande saker, så infördes även dödsförbannelsen i de saker som en värnlös skulle skyddas från. De hade dock lite mer organisation när de blandade in direkt dödande förhäxningar.

Smärta var just smärta, och att skydda sig från att träffas av den förhäxningen ansågs vara viktig. Dödsätarnas älsklingsbesvärjelser var just den, och en drabbad blev direkt oförmögen att göra något annat än att vrida sig i smärtor. Att inte träffas, av den övades det flitigt på. Vilket också medförde att alla lärde sig vad det innebar att träffas. Trots att den som använde den i övningen inte koncentrerade sig på att ge smärta och släppte den så fort som möjligt så var upplevelsen ändå enorm för den drabbade. Naturligtvis undvek man att bli träffad, på så sätt övade man också att undkomma den värre av de oförlåtliga.

Efter lite prövning visade det sig att med rätt viljestyrning kunde ett trollspö med fler kärnor än en sända en besvärjelse per kärna. Eller att ladda upp enerigin och släppa iväg dem efter varandra. På så sätt syntes Harry vara beundransvärt snabb. När Harry var i sitt esse kunde han använda båda sina trollspön och sände iväg inte mindre än fjorton förhäxningar i så snabb följd att det såg ut som att de satt ihop som två långa serier, en från vardera hans trollspön.

Det visade sig dessutom att de hade olika styrka, men det var svårt att bestämma vilken kärna som gav vilken besvärjelse. Att bestämma vilken kärna som var bäst till att göra vad, kunde de inte avgöra, men det spelade ingen roll. Det krävdes en hel del övning för Harry att kontrollera sina trollspön. Just genom att vardera kärnan sände ut sin egen energi så behövde de styras eller fasas samman. För de övriga som hade femkärnespön fungerade det inte på då de fyra uppfattades som en, och den omslöt centrumkärnan helt.

Efter flera månaders intensiva övningar med olika varianter av viljestyrning hade han nått så långt att han kunde styra sina trollspön att använda en kärna i taget, eller kombinera dem till ett gemensamt energiknippe.

Han hade några alternativ, kristallen i centrum, de tre olika omkring eller de tre lika. På så sätt hade Harry flera valmöjligheter. Först en besvärjelse på var kärna, eller en för centrum och en på var och en av de olika samt en som kombinerades på de tre lika. Då blev det fem olika besvärjelser, där den som var på de lika var en trekärnors kombinat och därför mycket stark.

Men en riktig kanon var det då han omslöt centrumkärnan med de övriga sex genom att sammanfoga de tre lika, kombinera dem med de övriga tre omkring, och de tillsammans omslöt kristallen.

Det var en hel del misslyckanden i övningarna, men potentialen i ett förfinande var enorm. Harry var övertygad att de övriga borde kunna styra sina också men de gav upp tidigt, möjligen var att byggbeskrivningen hade sin egen uppfattning om femkärnespön. De var definitivt överlägsna i styrka jämfört med normala trollspön.

Harry hade märkt av riktningsavvikelsen då han sände sekvensiella besvärjelser från de omgivande kärnorna. Då de kom sekvensiellt var de ur fas med de övriga — därför avvek de från centrallinjen. Besvärjelser som var ett kombinat av de tre lika följde normala regler. Däremot var även de missriktade när han släppte alla besvärjelser efter varandra. Missriktningen var egentligen en positiv effekt då de täckte målområdet med en större yta. De som försökte undkomma genom att svänga undan hade plötsligt många fler besvärjelser att uppmärksamma.

—

En annan sak var det Susan som märkte först, när hon tänkte på Harry samtidigt som hon använde sitt trollspö så var den aningen vassare än när hon inte hade honom i tankarna, som om kärnan som var hans hår aktiverades mer då hon tänkte på honom. När hon hade nämnt om det så började de andra att experimentera med det och de fann samma förhållande för dem.

När deras jämnåriga på Hogwarts var en bit inne på sitt tredje år ordnades det OWL för Harrys grupp. Problemet tidigare hade varit deras sina nya identiteter, de hade börjat organisera dem direkt efter Voldemorts fall. De var nu etablerade som invandrade familjer.

Trolldryckstillverkning var enkel, den krävde ju bara en lokal samt ingredienser — utöver kunskapen. Förvandlingskonst och besvärjelser var ju bara tomma lokaler så till det var det inga svårigheter. Örtlära och magiska djur och deras skötsel, krävde ju växthus och menageri, därför hade de ämnena fått en lägre status i deras utbildning och provresultaten blev därefter sämre i de ämnena. Trots den låga prioriteten lyckades de få ihop "A" för accept på de två ämnena också. Duellering och skydd mot svartkonst däremot var de så framgångsrika i att de fick dubbla betyg i dem. Hade de varit på Hogvarts så skulle nya rekord behöva skrivas in i böckerna.

I förvandlingskonst avstod de från att visa sina färdigheter som animagus och i Harrys fall sin förmåga att göra om sig själv, de hemligheterna skulle de hålla för sig själva, OLW—resultaten skulle ju vara offentliga, det gällde även för dem.

Runlära och aritmetik var ju mest pappersjobb, att presentera. Astronomi, var en annan av problemenämnena för dem då de så sällan var uppe om nätterna. Men med ett nödrop fick de ihop till "A" där också. Eftersom alla hade läst tillsamman så blev också resultaten väldigt jämna. Historia var ett annat ämne som var enbart teori, tråkigt ämne men med Sirius och Andrews inlevelser och lite avbrott för berättelser så hade de fått ämnet tillräckligt intressant för att de skulle få godkänt.

Harry avstod att ge sitt yttersta i hans ämnen. Det hade snabbt visat sig att han hade fallenhet för just försvar mot svartkonst och duell. Egentligen var det nästan samma ämne, duell utan det som kallades svart magi, svartkonst, i ena fallet och duell där det ingick, ja även där reglerna var till svarkonstutövarens absoluta fördel i den andra.

Susans fallenhet var på helandets konst, Laura och Fredrik var båda bättre på besvärjelser än förvandling.

I de fysiska aktiviteterna var de nu väl meriterade i självförsvarets ädla konst. Varannan vecka hade de tre timmar på ett mugglargym, och ett besök på en skjutbana för eldhandvapen varje vecka.

Det fanns visserligen ett tabu mot mugglarvapen bland de magiska. Att de var effektiva kunde de inte bortse ifrån. Svärd och knivar liksom kaststjärnor och spetsiga pilar var ju egentligen bara varianter av de omagiskas redskap.

—

Kapitel 5 Äntligen ett —HEMMA—.

Efter att provveckan var avklarad hade de en lugnare period. De gjorde även en semesterresa, de tyckte att de var värda det. Två veckor på en magisk del av Haiti. Officiellt var de på besök i hemtrakterna, i USA. De hade nu även en öppen adress och kunde visa sig ute i samhället, visserligen i den förklädnad de hade anlagt, och utan att göra något som kunde inverka på framtiden.

Susan hade börjat färga sitt hår svart på mugglarsätt och skaffat glasögon, hon behövde dem inte för synens skull, de ingick i hennes nya utseende och var neutralslipade, de hade besvärjelser så att hon med deras hjälp kunde se i totalt mörker och kunde skönja osynliggjorda saker. Laura och Fredrik var så okända att de endast tonade håret lite.

Harry hade sitt bruna hår, ärret var uppdraget in i hårbottnen och han hade sina ögon blåa. Dessutom hade han skaffat kontaktlinser, de magiska, som Andrew hade hjälpt honom med. De hade lite extra möjligheter utöver att de hjälpte honom från huvudvärken som fortfarande kom när han inte använde glasögon för synens skull.

Efter att OLW—resultaten var färdiga så började nästa fas i utbildningen, och kontakterna med DoM, Department of Mysteri intensifierades.

Även andra saker började tina fram — tonårshormoner. Ingen hade anat hur det hände men i den gruppering de hade sammanfösts hade de utvecklat band mellan varandra i en par—relation, men även en grupprelation.

Till förskräckelse för de vuxna hade ungdomarna direkt efter koppningsritualen fortsatt kroppstvaga sig i grupp, nästan rituellt, en gång i månaden. Det var faktiskt Susan och Laura som hade kommit med förslaget, rent insisterat på det, och pojkarna hade inga hållbara argument emot det. Det gav dem fördelen av att kunna se varandra utan att blygas eller att bli konstiga på annat sätt.

Nu när hormonerna började göra sig gällande reagerade kropparna när de gjorde sina ritualer. Det kunde ha urartat snabbt men istället talade med varandra om det, och inte minst jobbade på det. På så sätt kom de över även den osäkerheten efter några månader. Visserligen reagerade de men de visste alla vad det handlade om. Visst hände det att de ibland hjälpte varandra, fast endast i utforskningssyfte, sa de. Just genom att de kunde vara så öppna med varandra så var det inga problem med samvaron, även om det ibland kom att bli pusskalas.

I duellering hade Harry kommit upp i nivån att så länge de höll sig till Hogwarts kursprogram var det ingen ur hela den vuxna gruppen som kunde besegra honom. Han hade även vunnit ett antal dueller där han var ensam mot två, ibland tre där Amelia, Sirius, Andrew och Lisa växlade att vara mot honom samtidigt. Främst tack vare att förhäxningar på den nivån var enkla att hålla stånd mot och hans sköld från ena trollspöt tillät att han sände sina egna förhäxningar genom den med den andra.

En sak han hade börjat träna på var att medan en sköld var aktiv med någon eller några av kärnorna, skulle en eller fler kunna sända offensiv magi. Men han hade inte lyckats med det ännu. Att ladda upp för att senare släppa iväg flera olika var inte detsamma som att hålla en magiform och samtidigt bygga upp en annan. Att sända genom sin egen sköld var däremot nytt för de vuxna.

Efter en del försök visade det sig att när det var samma konfiguration på trollspöna som höll skölden och sände de offensiva besvärjelserna fungerade det. När Harry försökte använda olika konfiguration på sina trollspön så gick det inte. De kom fram till att när magin hade samma freqvens, de kom inte på något annat ord för det, så samarbetade de.

Att simultant bygga upp tre olika sköldar som Harry kunde göra gav ett mycket stabilare skydd mot magi, men då var det samtidigt olika freqvens i dem alla tre varför han inte kunde sända genom dem. Så för att kunna vara offensiv själv var han tvungen att använda samma konfiguration på båda sina trollspön.

Allt detta var naturligtvis möjligt endast med hans trollspön med multipla kärnor. Med den enkla, den med endast ett hår av honom själv, den som Ollivander hade tillverkat på uppdrag för Andrew, kände Harry sig handikapad.

Ett av hans mästerverk var att med ett trollspö nästan simultant göra tre olika offensiva och två deffensiva besvärjelser. Det hade blivit som en egen besvärjelse som innehöll hela hans begäran. Tillfällen då dödsförbannelsen riktades mot honom, eller egentligen en punkt nära honom, kunde han rikta in sig mot den angripande och försvara sig.

Dödsförbannelsen är sällan snabb, det hemska är att många blir så förvånade att de paralyseras och därför inte ens väjer undan från den, vilket de tjugofyra gånger av tjugofem skulle kunna göra. Därför sände Harry först tre olika typer av stunner sedan skapades en tegelvägg framför honom, och slutligen ett skydd mot eventuellt splitter från den fysiska väggen.

De tre stunnrarna var extremt varierade. En magisk sköld har en svag punkt — utöver dess styrka. Den påminner om ögats botten, som har en blind fläck. Där trollspöt matar ut magin, där ligger magin rakt ut och har inte byggt upp skölden genom att plana ut vinkelrätt och fogat ihop sig för att motverka inkommande energier.

I flödet från trollspöt ut till skölden är kanalen så gott som försvarslös. Man kan jämföra det med att sticka in en nål mot en bunt med nålar — spets mot spets. Den kommer så gott som alltid att komma in parallellt med de mötande energierna. Harrys problem att komma igenom aurorernas sköldar hade motiverat honom till grundforskningen han hade vidareutvecklat sina stunnrar ordentligt.

Att hitta utmatningspunkten eller sköldens blinda fläck var nästa del i problemet. Men principen för omvänd poliritet, gav lösningen. Problemet hade varit att förstå sköldarnas detaljer. Men genom att han hade börjat se auror och magi i samband med att han använde astrala dimensionen långsamt så nyttjade han det för att i detalj titta på alla typer av magiskt hållna sköldar.

De hade alla en liten form av spill av magistrålning, det var så svagt så det var försumbart för allt utom det Harry sökte, något att sikta på. Hans stunners väg mot målet sökte sig själv till den punkt som hade magisk utstrålning. Sett med magi syntes skölden som en mörk skiva, medan blinda fläcken såg ut som en lysande lampa. Mot den punkten accelererades Harrys tre besvärjelser. Efter det var det bara trollspöhanden kvar, när den träffades spreds förlamningen upp i personen, och sömnen kom direkt. En av de bättre effekterna med just den var att de inte kunde återuppväckas de tre första dygnen med annan symmetri på den magiska signaturen än den som hade sövt dem.

De andra var också de en form av stoppare. En stoppade från att använda flyttnycklar, den tredje från att kunna transfereras med någon genom parallelltransferering. Även de besvärjelserna hade tillägget att söka sig till den blinda fläcken för att komma igenom en sköld.

Om en sköld inte var aktiverad så är ju utmatningspunkten ofta rakt framför en kombattant och det är ju dit som Harry ändå siktade varför den då träffar på normalt sätt.

Efter de tre stopprarna utlöstes materialiserngen av tegelmuren, den kom från de tre. Avslutningsvis restes den inre skölden med kristallkärnan. Det var egentligen den mest avancerade formen av magi som alla av de vuxna hade sett. Hans sköldpenetrerande formler var dupliceringsbara även för de övriga, men av naturliga skäl, bara en besvärjelse i taget.

—

När de växlade in på sitt sjätte år hade identiteterna etableradts så bra att de började använda dem även i kontakter utanför den skyddade tillvaron hos goblins och DoM. Genom den yngre Andrew hade de tidigare blivit uppmärksammade av DoM, och på så sätt kom de snabbt att få sina identiteter bättre förankrade. På den avdelningen fanns det olika säkerhetsnivåer och genom att gruppen var tidresenärer var allt som hade med tempus extrem sekretess, allt som berörde just tempus skulle även efteråt vara fördolt.

Hela gruppens förmågor hade väckt intresse bland de onämnbara. Fyra unga animagus, varav en fullständig metamorfagus och de övriga med viss förmåga i det. De var värdefulla för framtida tjänst. Därför kompletterades deras utbildning med en hel del minesteriekunskap, samt olika sätt att infiltrera platser för att skaffa information eller att lyfta ut en eftersökt individ.

Även nästa examen var schemalagd, inför den hyrde gruppen in sig på Hogwarts för några lektioner om magiska djur och lite studier i växthuset. De kom efter frukost, hade egen lunch med sig och återvände före middagen. De hade inget utbyte med övriga elever där, allt för att minska risken för oönskat igenkännande.

Den som kunde vara lättast att känna igen var Susan som några av lärarna där hade sett tillsammans med Amelia. De andra var främmande för alla lärare. Dessutom var ingen av deras vuxna med dem, om man inte räknar den yngre Andrew som en av de vuxna. Det var enbart han samt chefen för den operativa avdelningen som kände deras kompletta historia. För alla andra var de Harold Josef Panter, och hans trolovade Sandra Evelina Bond samt Fred Lampert och hans trolovade Linda Jonson.

Det hade varit många funderingar omkring parbildningarna men de visste att egentligen hade de inte något val om de ville vara uppriktiga med sina partners. Ingen av dem hade egentligen någon bredd i sitt umgänge. Kriget hade satt sina lojalitetsgrupper där främst Amelia var öppet neutral och omutlig i sitt jobb, en som alla grupper hade respekt för. Det hade minimerat umgänget radikalt för henne och därmed även för Susan. Den Susan saknade mest av sina tidigare vänner var Hanna som inte visade intresse när de hade talat om extra utbildning i en speciell grupp. Inget hade nämnts om deltagare, varken om Susan eller Harry till någon av de tillfrågade.

Amelia hade ofta djupa samtal om just relationsförhållandet med alla fyra unga. Tidigt skulle de se varandra som syskon, den tiden de var syskon var nu förbi.

Relationsförhållandet hade växt fram men de skulle vara försiktiga med att utveckla det för snabbt. De var ju påtvingade en isolering med ytterst få inblandade omkring. Just den frågan lättades en del tack vare den yngre Andrew. Han kunde presentera invandrarna för jämnåriga under besöken ute på sommarmånaderna. Det gav dem en viss bekantskapskrets som skulle vara bra att grunda innan de som unga försvann.

Det gav också en viss bredd för deras egna relationsfunderingar. De besökte Londons o—magiska nöjesetablimang just för att se andra i samma ålder. Gruppen hade just genom sina rituella bad grundat en sammanhållning som stärkte deras gemenskap, de löften de hade gett varandra var på sätt och vis en form av bindning. De visste att de var en för alla — alla för en. Skulle någon av dem falla ifrån av någon orsak skulle de övriga ändå hålla ihop, ingen skulle behöva bli ensam.

De hade redan börjat fundera i banor av dubbelfamilj. Inte så att de skiftade partner men just det att om någon av dem föll ifrån skulle den som blev kvar fångas upp av de övriga och fortsätta, även om det skulle vara en tjej med två killar — eller en kille och två tjejer. Barnen de skulle komma att få skulle också veta att båda familjerna var hem för dem alla — men allt det låg i framtiden.

De vuxna var försiktiga med framtidsplaner och liknande, avsikten var ju att de skulle växla in till sina ordinarie identiteter så snabbt de kunde efter att de hunnit ifatt tiden. Det var ju också då som en del olyckor skulle inträffa. Harry hade bestämt att han skulle "bara saknas", han hade ju en del historia att ta hand om trots allt. Men för att Harry som Harold inte skulle vara utfattig hade de gjort överföringar från Familjevalvet som de förde med sig tillbaks i tiden till Harrys nyöppnade valv i Harold's namn.

Det Harry inte visste från början var att Goblins hade funnit så stort värde i Harrys idé att de köpte egendomar, när priset var lågt för både sig själva som en investering men att de delade med Harry, alltså med Harold. Han var nu en av de som ägde större delen av Diagongränden, Svartalvsgränden och en del andra områden i London men också ansenliga egendomar vid Hogsmeade och flera mindre ställen.

Med Amelias hjälp hade Harry sett till att hans tre vänner hade ett ordentligt startkapital i egna valv. Harrys valv skulle vara spärrade för alla utom honom själv. Han som Harold skulle ha tillgång till dem utan att andra visste något om det. Ägandet av familje—valven 67 och 82 ändrades också till Harold Josef Panter. Därför kunde den som sökte efter familjevalvet till Harry Potter inte finna annat än ett tomt valv som öppnats i det namnet.

Tills vidare skulle titlarna inte tas i bruk, det vill säga, när de kom i fatt med tidsfasen. De skulle då vara försiktiga med att röra upp gamla rätter just därför att de var tvungna att vänta ut saker som definitivt skulle hända.

Men de hade ännu en del år kvar, först skulle NEWT — testen klaras av. De var redan planerade i tid, dem skulle de klara av vid vad som motsvarade deras femte läsår även den två år tidigare än de på Hogwarts. Efter det skulle de ha tre veckor semester. Två av de veckorna skulle de vara på en ranch i Texas, den tredje veckan skulle de göra utflykter i Australien. Det skulle hjälpa dem med lite lokalkännedom för deras identiteters tidigare liv och hemtrakter.

Det var när de var i Texas som de också besökte Druidhill i Atalnta. Del av samhället som hade uteslutande magiska invånare. En förbipasserande o—magisk kunde inte märka att det var en hel del underligheter där, men det var ett magiskt samhälle med över två tusen invånare. En av fastigheterna var till salu och Harry bestämde sig direkt — han bara skulle ha den. Det var åtta hus i en gruppering, fyra av husen var uthyrda men det gjorde egentligen inget.

Det hade varit lite funderingar omkring just ekonomi tidigare. Susan hade en liten fond från hennes föräldrar, men det var inget hon skulle kunna leva många år på. Vrenda hade mat för dagen, men knappt mer vilket innebar att Laura och Fredrik blivit van att inte ha någon lyx. Varken Harry eller Amelia hade nämnt något om deras nya ekonomiska situation, den kunde dessutom inte effektueras förrän de kom i tidsfas.

Harry hade aldrig tidigare haft något nytt, eller några kläder som passade honom, han hade plötsligt fått valven som var fulla med pengar, pengar som han tidigare inte haft en aning om. Ingen av de övriga kunde tänka sig att på minsta sätt göra av med hans pengar, eller ta allmosor. Redan tidigt hade det gått så långt att Harry hade hotat att bryta helt med dem om de inte kunde tänka sig att hela gruppen skulle använda det hela gruppen hade. Efter det hade det stabiliserat sig med att de använde Harrys pengar.

Harry visste att totala mängden i de två familjevalven var häpnadsväckande över två hundra miljoner galleons. Det var bara i pengar, till det fanns ägandeandelar i en mängd företag. De gav hela tiden en nettoinkomst som översteg Amelias inkomst mångfalt.

Det var ännu tre år kvar innan de var ifatt sin tid och de skulle vara hans, men med brevet från Regnot, kunde han ändå få access till den mängd pengar som behövdes för att köpa husgruppen. Det var åtta bostadshus och en mängd gemensamma servicedelar, som exempelvis en stor simbassäng med grönområden och ordentligt tilltagen sauna. På vardera sidan om poolen fanns de tre målen för Quidditch. Det var det som var det fina — istället för gräs eller sandbotten var det en simbassäng under Quidditch—planen, ingen av dem störde den andra delen.

Det hade tagit största delen av deras USA—tid i anspråk att ordna köpet och en viss möblering. Efter en del pappersexercis var de nu alla medborgare i den amerikanska magibefolkningen, det skulle vara betydligt enklare att hantera eventuella funderingar längre fram förstod de. Behövde de dra sig tillbaks — så fanns det redan möjlighet till det. Harry resonerade en del med Susan, err… Harold resonerade med Sandra och de kom fram till att de definitivt skulle ha sin del som hemma på det nya stället.

Det fina med hela området var att det gick att ha sina fastigheter anslutna till en gemensam skötsel. På så sätt behövde inte ägarna själva hela tiden se till att allt underhåll fungerade.

Efter att resultaten av de senaste proven var bokförda var det öppet för yrkesrollen att börja formas. Att Harold var som gjuten för operativ verksamhet var det ingen tvekan om. Hans förmåga i duellering och att försvara sig mot svartkonst var högre än någon på Hogwarts någonsin hade haft efter det att registren börjat föras. I transformeringskonst var han bland de tio bästa. Besvärjelser och trolldryckstillverkning var bara lite över medel. Men hans förmåga att smälta in i tillvaron och kamoufleringsteknik var han överlägsen i, ett ämne som inte fanns med på proven.

Hogwarts.

Sandra hade notering bland de bästa fem i helandets konst. Utöver att alla i gruppen var bland de fem bästa jämfört mot Hogwarts i både duellering och försvar mot svartkonst var det inga märkvärdiga resultat, men fullt tillräckliga för att få en första tjänst inom DoM. Harrys kodnamn blev Orion. Det var egentligen Sirius andranamn men det var det första Harry kom på och då det var ledigt blev det så. Sandra tilldelades Blacky. Fred blev Isac och slutligen Linda blev Borax.

Sandra skulle ingå bland de operativa, men i bakre stödjande led. Medan Fred passade bäst på analysavdelningen, Linda, skulle börja på forskning och utveckling. Hennes idéer hade under åren varit helt huvudlösa, men hade visat sig gå att genomföra, ofta till allas glädje, eller förargelse när det drabbade dem själva. Det var en av hennes idéer som Harry hade vidareutvecklat för sin speciella sköldpenetrerande besvärjelse.

Harold kunde, om han ville, utbilda sig vidare till elimineringsagent, vilket egentligen var en tilläggsdel. Ibland tillämpades hemliga lagar och hemliga domstolar. Det hade visat sig i senaste försöket till upprensning efter Voldemort att alltför många hade mutat sig fria. Det fanns ibland en vilja att tillämpa just elimineringsmöjligheten. Det var egentligen en domstol som dömde en känd förbrytare till att elimineras.

Konsten var att A. Fånga in personen utan att någon märkte något. B. Förhöra individen så att sanningen inte kunde undanhållas. C. Var han då skyldig till brott enligt domstolens dom, skulle han elimineras. Ingen skulle tvingas utföra uppgift C. För att kunna utföra punkt A, behövdes innästlingsmöjlighet. Till den uppgiften skulle Harold utbildas först.

I en del tveksamma fall kunde punkt A tas i anspråk för att uppnå punkt B. Även om tillräckliga bevis saknades, i de fallen skulle nödig hänsyn tas.

Den resterande tiden i tempus som de kallade den, levde de unga mer ute i det som skulle vara deras fortsatta identitet. De hade jobb på ministeriet nu, två intill—liggande lägenheter hyrde de i Merlins sqare som var ett par minuters promenad från Diagongränden. Det var fortfarande några månader kvar tills dagen då de skulle försvinna.

I sista minuten hade de själva bestämt sig för att de inte skulle dö. Alltså inga lik som motsvarade dem skulle hittas, så som det var tänkt från början. De tre, skulle var för sig officiellt lämna allt bakom sig och gömma sig utomlands. De skulle till och med skaffa flyttnycklar genom ministeriet, eller rättare — låta skaffa. Så att det vid efterforskning kom fram till att de hade skaffat dem via ombud som inte var så noga med löften om sekretess. Då skulle ryktet spridas att de hade lämnat landet.

Harry däremot tänkte gäcka dem på sitt sätt. Så snart Dumbledore började ana att guldgossen var ute ur boet skulle han kanske märka det för sent. Inom sig hade han redan börjat planera alla platser han skulle synas på. Illusioner hade han jobbet extra hårt med under sin tid med utbildningen. Han hade gjort en del redan innan tempus, så det hade bara varit att förfina tekniken och konsten att få dem att röra sig. Tekniken att få dem att interferera med sin omgivning var en helt ny dimension som han hade fått lära sig först efter att han blev antagen i operativ tjänst.

Det absolut senaste i den vägen var att skapa en solid kopia, den delen skulle egentligen komma längre fram i hans utbildning, men med lite framförhållning hade Harr. .errr… Harold hittat beskrivning om det. Nu kunde han morfa till ett utseende, skapa en solid kopia av den form han hade varefter han återställde sitt utseende. Kopian, som behöll det utseende den hade när den skapades, utförde det han önskade.

Han kunde till och med uppleva genom kopian som att se och höra vad den såg och hörde, han kunde även styra den att göra det han bestämde just då trots att den var långt borta. Efter att ha övat på kopians färdigheter hade han upptäckt att han även kunde hantera den som bärare av besvärjelse.

Det var han ensam om på avdelningen, det var visserligen inga stordåd men enkel magi som att avväpna eller slå ut en tänkt motståndare kunde den göra, men bara redan förberedda besvärjelser, och i den ordning de var lagda. Han var tvungen att göra besvärjelsen, och att lagra den i kopian. Att skapa en kopia och lagra besvärjelser i den tog några minuter. Att bara göra en kopia gick snabbt.

Vid en av stridsövningarna hade han först skapat tolv kopior alla med exakt samma utseende och med en besvärjelse i vardera. När alla tretton stormade in på övningsarenan och utförde lika magi hade det tagit alla med häpnad. Det krävde initialt rätt mycket energi att skapa dem, men att även ge dem magisk kraft tog ännu mer. De var inte uthålliga, de kunde vara aktiva i högst tre veckor utan extra magi. Fick de magi för exempelvis avväpningsbesvärjelser, kunde de leva i en vecka mer per lagrad besvärjelse — om de inte utförde någon magi.

Däremot var de ömtåliga, träffades de av en avväpningsbesvärjelse eller liknande så dog de, de förblev solida kroppar där de låg för att några minuter senare börja upplösas. Harry hade tagit för vana att ge dem en avslutande magisk uppgift, när de upplöstes såg det ut som att de försvann med en flyttnyckles hjälp.

Han kunde också låta dem upplösas så det såg ut som att de transfererade bort från där de fanns. De avslutningarna var inte krävande av magi, faktiskt det omvända. Kropparna var sammansatta av magi, och när de upplöstes kunde resterande magi återanvändas, egentligen krävdes det att göra av med lite av den energin för att inte skapa en bombkrater, där en kopia upplöstes för snabbt.

—