Min älskade Elisabeta
När dagarna är kalla och mörkret ligger tungt som en sorgmantel över mina axlar. Går mina tankar till dig min älskade Elisabeta. Du värmer mina sinnen med ditt vackra leende.
Min kärlek för dig växer ständigt, din beröring stärker min kropp och ger mig kraft. Ljuset som rensar mörkret från mitt liv är du Elisabeta. Du gör mig till en bättre människa. Den kärlek som jag hyser för dig kommer aldrig att blekna bort.
Att säga att jag älskade dig av hela mitt hjärta skulle inte räcka. Under den tid som jag har haft förmånen att lära känna och växa dig nära har jag upptäckt en lycka som jag aldrig visste fanns. Från det ögonblick jag såg dig visste jag att jag ville att du skulle vara en del av mitt liv. Om du tittar in i mitt hjärta kommer du aldrig att förstå det mörker som finns där.
Om jag berättade för dig vad jag är, skulle du vända ryggen mot mig? Om jag verkar farlig, skulle du vara rädd? Jag är bara en man som behöver ett ljus som kan vägleda mig i mörkret. Jag tar ställning för att jag vill fly vad som finns inuti mig. Ett monster. Jag har förvandlats till ett monster, och det blir bara starkare för varje dag. Jag har aldrig sagt att jag ville bli detta. Denna börda kom till mig.
Jag vill dölja sanningen, jag vill skydda dig. Men med odjuret inom mig finns det ingenstans jag kan gömma mig. Oavsett hur mycket jag än försöker. Jag kan inte låta dig komma för nära mig för det mörker som lever inom mig vill skada dig. Jag vill inte göra dig besviken men jag är bunden av denna förbannelse. Den är vävd i min själ så jag måste låta dig gå.
Dina ögon, de lyser så ljust. Jag vill ta vara på det ljuset. Men jag kan inte undgå detta nu. Denna väg har aldrig sett så ensam ut, det brinner långsamt djupt inom mig. Jag skalar min hud, jag räknar mina synder och jag sluter ögonen. Jag tar in det och jag är för evigt dömd att inte kunna älska.
För evigt din,
Vlad Dracula