KAPITEL ETT: OCH DET SOM EN GÅNG SJÖNG TYSTNADE

Hennes skrik hade plötsligt tystnat. Istället hördes ett annat skrik, från ett barn som vrålade för att bevisa att det fanns. Praktikanthelaren Helen Miller visste genast att någonting var fel. Mrs Potter blev plötsligt alldeles slapp och ögonen rullade inåt när de andra helarna sprang iväg med det skrikande barnet.

Barnets öronbedövande skrik tystnade i hennes öron, det sjönk in i bakgrunden tillsammans med de andra helarnas glada småprat och de klirrande ljuden av metallinstrument som togs upp och lades ner. Hon snubblade framåt, efter en sekunds tvekan och tog tag i Mrs Potters handled och kände desperat efter pulsen. Den var borta.

"Hjälp!" Ropade hon förskräckt till dem.

Två stycken tittade upp från den fortfarande gallskrikande ungen och stirrade häpet på den rödhåriga kvinna som hade fallit i en fridfull sömn. De blinkade till, nästan simultant och sprang för att assistera henne. Tio minuter gick, och deras försök att få igång kroppen igen var utan resultat. Ingen ville vara den som gav upp, ingen ville säga 'det räcker'. I bakgrunden skrek fortfarande den lilla nyfödda flickan och Helen kunde inte hjälpa att hon kände sig irriterad över det.

De slutade försöka genom en tyst överenskommelse, ingen sa någonting.

"Vi har svikit…" Viskade Helen efter en stund.

Hon kunde höra Mr Potter som gick med oroliga steg utanför rummet och väntade på att få komma in i rummet. De andra helarna började dystert städa upp där inne, och hon visste att det var hennes uppgift att förklara situationen för mr Potter.

Helens ögon fylldes med tårar, som hon genast torkade bort. Det var ganska sällan som någon dog på St Mungos, men när det väl hände så brukade det inte vara av någonting så vanligt som födsel. Hon skulle vara professionell, Mr Potter behövde knappast hennes egna tårar att dras med, hans sorg skulle vara stor nog.

Hennes första dödsfall, hennes första liv som släcktes framför hennes ögon hade varit under en förlossning, och av en Weasley. Det var så ironiskt att hon gav ifrån sig ett glädjelöst skratt. Det hade nog aldrig hänt förut, att en Weasley dog av att föda ett barn.

Utan att fördröja det oundvikliga längre gick hon ut ur rummet, hon misslyckades med att behålla den uttryckslösa och beklagande minen i ansiktet, den blev snarare allvarlig och sorgsen. Mindre professionell, tänkte hon. Men Harry Potter såg på henne med ett aningslöst uttryck genom glädjetårarna, hon kunde inte hålla minen. Hans tårar torkade när han märkte hennes min som var så långt ifrån glad. Hennes tårar höll på att flöda över.

"Jag är så ledsen mr Potter, så ledsen…" Började hon i en hulkande röst. "Det fanns ingenting vi kunde göra… det hände så plötsligt. Jag beklagar, men er fru har avlidit." Viskade Marlene i ett försök att förklara sig själv. Förklara varför hon gett upp, något hon ångrade nu mer än någonsin.

Hon kunde inte hålla ute den vädjande tonen i rösten som bad innerligt att han skulle förstå, att hon skulle ha gjort vad som helst för att få mrs Potter tillbaka i livet. Harry Potter hade redan lidit mycket i unga år, Merlin, han kunde tydligen inte få någon ro i sitt liv.

"Ginny?" Viskade Harry bara och satte sig ned i väntestolen.

Hans hand letade sig upp till sina läppar där Ginny hade placerat en liten kyss innan han hade fått lämna henne. Hans hand som hade försökt hålla kvar i hennes när dörrarna stängdes och klämde nästan sönder bådas händer. Hans ögon som hade sett henne i livet för sista gången när hon halvt grät och halvt skrattade och försökte gå mellan de allt tätnande värkarna och med den stora bullen till mage.

Helen skakade på huvudet och en tår letade sig nerför hennes kind. Hon backade försiktigt bakåt, men hindrade sig och gick fram till Harry igen, hon hade plötsligt kommit på någonting.

"Erat barn, det är en flicka." Sa hon i en liten röst.

Harry tittade upp på henne med en minimal glans av hopp i de smaragdgröna ögonen.

"Lever min flicka?" Frågade han i en viskning.

Marlene nickade godkännande.

"Vill du hålla i henne?"

Marlene blev inte förvånad när hon hörde att hon själv viskade. Harry gömde ansiktet i händerna en sekund och nickade sedan efter ett litet tag. Marlene tog tag i hans arm och ledde in honom i rummet som nu var rent. I ett av hörnen stod en helare med ett litet rosa knyte i famnen. Och mitt i rummet låg Ginny kvar med slutna ögon och ett litet fridfullt leende på läpparna. De hade gjort henne ren från blod och svett.

Harry stelnade till och sedan gick han försiktigt fram till den onaturligt stillaliggande kroppen och stirrade på henne som om han förväntade sig att hon skulle sätta sig upp och krama om honom hårt igen.

Helen tog den lilla flickan som gnydde svagt i den rosa filten och gick fram till Harry. Han tog emot henne och det var inte förrän då som tårarna fälldes. Han tryckte den lilla kroppen mot sin egen och grät i hennes filt, en liten näve höjdes i luften och grep tag i Harrys näsa, som om hon visste vad han gick igenom, som om hon ville trösta honom.

Harry stirrade på flickan innan han tittade på Helen igen. Han verkade få brått och gick fram till Ginny en sista gång, tryckte sina egna läppar mot hennes som var smått blåa. Han stängde sina ögon smärtsamt.

"Jag ska ta hand om vår dotter Ginny, det lovar jag." Hörde Helen honom viska mot de döda läpparna. "Jag lovar."

Sedan tog han hennes hand och började gå mot utgången han släppte den precis som förut, när han var tvungen, höll kvar den så länge som möjligt. Sedan vände han sig till mig med flickan vilandes i vänstra armen.

"Kan du meddela hennes familj? Jag måste hämta mina söner." Frågade han.

Helen tyckte så synd om honom att hon stumt nickade och gav honom ett litet leende. Harry steg fram närmare och gav – till hennes förvåning – henne en kram.

"Tack för allt du har gjort!" Viskade han i hennes öra och backade sedan tillbaka.

Han kastade en sista blick mot Ginny och gick sedan ut ur rummet. Helen kikade ut genom dörren och stirrade efter honom tills han försvann nerför trappan.

Hon undrade vad han skulle göra nu, vad gör man när de man älskar dör?

Man kämpar…

Viskade en röst i hennes huvud.

-^HARRYPOTTER^-

Det var det första kapitlet klart det! Hoppas ni gillade det! :)

Den blir lite renoverad, både i text och layouten. Vad har man sommarlovet till om inte detta? :)

Kommentera gärna!

Fiia