Under sommaren innan den gyllene trions sjätte år är det mycket som händer. Inte bara för gryffindorarna, utan även för slytherins egen trio. Så När Dumbledore meddelar att man vill få bättre stämning mellan elevhemmen genom att be varje elev uppfylla sin fiendes högsta önskan (Om så är möjligt) är det många som blir sura. Men när de får veta priset man får för snyggast utförda uppfyllning av önskningen är det många som anmäler sig. Så även de båda triorna. Men vad händer när kärlek, död och svek blandar sig in i önskningarna? HP/DM RW/HG PP BZ

Kapitel 1: Det börjar alltid med en dörr

Knack, Knack, Knack.

Draco Malfoy ryckte upp dörren. Hans till en början arga min byttes långsamt ut mot en förvånad då han såg vem det var.

"Blaise? Vad gör-"

Personen utanför hade bryskt knuffat undan Draco och gått in i huset. Draco stirrade chockat efter Blaise. Han gick snabbt mot vardagsrummet där Dracos mor, Narcissa Malfoy, satt och läste.

"Mister Zabini?" Frågade hon förvånat. Men Blaise sa inte ett ord. Istället svängde han och gick upp för trapporna.

Draco skyndade snabbt efter Blaise och ryckte på axlarna åt sin mor. Det här är inte likt honom… Draco sprang uppför trapporna. Han vågade inte ropa efter honom. Allt högljut var förbjudet i huset. Även om hans far satt i fängelse just nu så fanns det husalfer som gladeligen skulle skvallra på honom för minsta regel han bröt mot.

Draco stannade utanför sitt rum. Blaise stod med ryggen mot honom, vänd mot fönstren. Draco gick snabbt in och stängde försiktigt dörren bakom sig. Han vände sig mot Blaise.

"Vad i helvete var det där bra för?" väste han argt. "Storma genom huset sådär?"

Blaise vände sig långsamt mot honom. Draco tappade tråden direkt.

Blaise grät.

"Va- Vad har hänt?"

"Mor-Morsan har t-tagit livet av s-sig" Blaise tittade ned i golvet och stora tårar rullade ned över hans kinder.

Draco reflekterade snabbt över vad Blaise hade sagt. Han visst vad han borde göra nu. Men tänk om hans mor….. Han tvekade innan han långsamt gick fram till Blaise.

Det som till en början var tänkt att bli en lös och snabb kram blev snabbt till något annat. Blaise slog armarna om Dracos midja och kramade om honom. Hårt. Draco stelnade till. Okej. Tänk över situationen. Blaise förväntar sig att jag ska krama tillbaka. Men tänk om mor kommer. Vad ska hon tro?

Draco kände hur hans skjorta långsamt blev blöt vid hans axel. Äh, va fan. Draco kramade slutligen tillbaka och Blaise drog efter andan innan tårarna började spruta på allvar.

Så hon har gjort det nu. Blaise mor, Carrol, hade länge hotat med att ta livet av sig. Mest för att få uppmärksamhet från sin man, Blaises far. Men aldrig att hon skulle ha gjort det på riktigt. Hon älskade Blaise. Det var nog han som fått henne att avstå tidigare. Vad var det som hade ändrat det?

Draco stelnade plötsligt till. Tänk om det var Blaise som hade hittat henne? Hans far var på någon "affärsresa" och Blaises syster, Louise, bodde på Beauxbatons året om.

"Blaise" viskade Draco tyst, "var det du som hittade henne?" Han fasade över svaret.

Blaise svalde hårt.

"Hon hä-hä-hängde bara där" Helvete. Draco kramade om Blaise igen.

Knack, Knack, Knack.

Hermione Granger tittade förväntansfullt på den stängda dörren framför henne. Kråkboet hade inte förändrats mycket. Inte på ytan i alla fall. Dörren rycktes upp.

"Hermione!" Ron Weasley tornade upp sig framför henne. Han spärrade upp ögonen då han såg henne. Hermione log försiktigt mot honom. Ron tvekade i någon sekund innan han klev fram och gav henne en snabb kram.

"Hej Ron!"

"Hej!"

Hon skulle tillbringa de sista veckorna på sommarlovet hemma hos Ron. Harry skulle komma följande dag. Det skulle bli härligt. Veckorna hos sina föräldrar hade också varit rolig. Dom hade berättat att funderade på att adoptera ett till barn. Helt okej för henne. Familjen hade tillbringat större delen av lovet i Skottland. Men Hermione hade längtat något hemskt efter sina vänner. De hade knappt haft någon tid att prata ut om Sirius innan de skildes åt. Och att skriva brev var det inte tal om, breven kunde bli uppsnappade. Och de ville inte att fienden skulle få reda på Sirius bortgång.

"Kom in! Jag tar din väska!" Ron tog tag i hennes lilla resväska och höll upp dörren för henne. Hermione höjde på ögonbrynet och tittade förvånat på honom.

"Värst vad du har blivit artig då?" Ron rodnade lätt och Fred och George dök upp bakom honom.

"Hej Herm-" Tvillingarna avbröt sig. De stirrade på henne innan George tog till orda.

"Ser ut som att våra lilla flicka har vuxit upp." Fred och George flinade mot varandra. Hermione tittade på dem med en blick som antydde "Var det verkligen det bästa ni kunde komma på?"

Freds leende blev bredare då han såg Ron som höll Hermiones väska i ett fast grepp.

"Du har läst boken som vi gav dig väl ser jag." Fred vände sig till George, "Vad var det den hette? 1001 sätt-"

"TYST!" Ron blängde argt på sina flinande bröder. "Kom Hermione, så visar jag var du ska sova."

"Okej" De gick in i den överfulla hallen.

"Ja, alltså, i vanliga fall brukar det inte vara så mycket saker här" Ron gjorde en svepande rörelse över de 20 tal vantar, skor, mössor, jackor och halsdukar som låg utspridda i hallen. "Men både Bill, Charlie och Percy är hemma."

"Hej Hermione!" Percy Weasley hade uppenbarat sig i dörröppningen till köket tillsammans med sin flickvän Penelope. De bodde i vanliga fall i en liten lägenhet i London.

"Hej!"

"Hur har sommaren varit?"

"Bra! Jag har varit i Skottland och besökt mängder av olika borgar och slott. Det har varit väldigt intressant. Vad har ni gjort då?"

"Så trevligt. Vi åker tillbaka till vår lägenhet imorgon, vi har bara varit här för att få vara ute på landet. Frisk luft och så. Åh, just det, Molly hälsar att maten är klar."

"Bra, vi ska bara gå upp och lämna Hermiones väska." Ron pekade på en bit fri golvyta. "Du kan lägga dina skor där."

Hermione tog av sig skorna och följde efter Ron uppför trappan. Ron stannade på tredje våningen och ropade "Ginny? Hermione är här!" till den närmaste dörren. Dörren flög upp och Ginny kom utrusande.

"Hermione! Vad roligt att ha dig här!" Hermione gav Ginny en snabb kram.

"Det ska bli jätteroligt att va-" "GINNY! Maten är klar!" Ginny himlade med ögonen innan hon rusade ned för trapporna.

"Ska jag sova här inne?" Hermione tittade mot Ginnys dörr.

"Ehh, alltså vill du ligga med henn- Vill du sova med hen- Sova där inne. Så kan du göra det." Ron tittade besvärat på hennes väska.

"Hur hade du tänkt då? Vi gör som du har planerat. "

"Neeee, men du kan sova där inne…, om du vill."

"Okej. Bra."

Ron bar in Hermiones väska och lade den på golvet.

"Vad var det för bok Fred pratade om förut?" Hermione betraktade nyfiket Ron. Han harklade besvärat och rodnade djupt.

"Jaaa, jag vet inte riktigt…" "Ron! Hermione! Mat!" __

Knack, Knack, Knack.

"Gå härifrån!"

"Pansy, du måste förs-"

"Jag sa GÅ HÄRIFRÅN! Lämna mig ifred!"

"Ja, men-"

"GÅ. Bara gå."

Jane Parkinson lämnade sin dottersdotter på sitt rum. Flickan hade det inte lätt. Hennes far hade varit otrogen igen. Och hennes mor hade förlåtigt honom, igen. Allt hade slutat med att Pansy som nu var rejält förbannad på hela världen bodde hos sin mormor. Hon hade kommit samma kväll. Jane var informerad, hennes dotter, Pansys mor, hade ringt tidigare.

Det brukar bli så. När Pansys föräldrar har stora gräl så flyr hon till sin mormor. Det var inte så att de hade en "Gråta ut mot axeln"- relation. Tvärtom. De avskydde varandra. Men Pansy hade ingen annan stans att ta vägen. Så Jane lät henne bo i gästrummet under de jobbiga perioderna. Ofta varade de bara i några dagar. Sen kom hon ut ur rummet med sin resväska och åkte hem. Det var det.

Det var inte så att Pansy var rädd för sina föräldrar och bråken de hade. Hon var helt enkelt så förbannad att hon inte klarade av att se dem på några dagar. Och Jane förstod henne.

Hennes far var en riktig skitstövel. Hennes mor lika illa. Visst hade Jane pratat med sin dotter. Hon trodde faktiskt att hon lyckats tala henne till rätta en gång. Att hon inte skulle förlåta honom. Men nej…

Jane gick ner i köket. Hon öppnade kylskåpet och baxade in brickan hon bar på i det. Fisksoppa. Flickan måste ju få mat. Hon tänkte först lämna brickan utanför då Pansy inte öppnade. Men det var bättre att hon kom ned när hon var hungrig. Så att de fick prata.

De avskydde som sagt varandra, men det kunde inte fortsätta såhär.

Plötsliga steg på övervåningen fick Jane att titta upp i taket. Det var för tidigt. Hon skulle först gå om max 4,5 dagar. Aldrig att hon lugnat ned sig tillräckligt för att åka hem på bara någon timme. Men, så stod hon där.

Högst upp i trappan. Med sitt numera långa svarta hår uppsatt i en hög tofs. Med stolt hållning och resväskan i ena handen. En äkta Parkinson.

Dom stirrade på varandra i några sekunder innan Pansy började gå nedför trappan. Hon gick långsamt in i köket och ställde sig framför Jane. Jane öppnade munnen för att fråga men Pansy hann före.

"Det kan inte fortsätta såhär. Jag kan inte fly hit så fort det händer något. Jag har lagt undan pengar på Gringotts och jag har beslutat mig för att flytta hemifrån. Jag tänker bo hos Draco under de närmsta dagarna innan jag har hittat något." Jane tittade storögt på sitt barnbarn.

"Tack för allt. Hejdå… Mormor."

Pansy tittade lite osäkert på Jane innan hon gav sin mormor en försiktig kram. Och mormodern kramade efter en stund tillbaka.

Knack, Knack, Knack.

"VAKNA!" Petunia Dursley bankade hårt på Harry Potters sovrumsdörr. "Din tvätt står här utanför, har du inte hämtat den inom 5 minuter!..."

Harry satte sig upp i sängen och kvävde en gäspning. Samma visa som för 5 år sedan. Men det här hade varit den sista natten han skulle spendera i huset på Privet Drive. Idag skulle han åka till Ron och efter det skulle han se till att aldrig behöva se huset igen. Han längtade.

Sommaren hade varit hemsk. Harry hade knappt haft någon kontakt med Ron, Hermione eller Siriu- Harry svalde. Sirius är DÖD. Fatta det! Sommaren hade hur som helst varit hemsk.

Dagen släpade sig långsamt fram. Den hade börjat med att Dudley klippt sönder kläderna som låg utanför Harrys rum. Efter det vägrade Vernon låsa upp källaren där hans kvast låg. Och slutligen gav Petunia honom ingen mat. Såvida han inte storstädade huset en sista gång innan han åkte. Alltså blev han utan mat.

Till sist blev klockan 5 och Harry kunde åka iväg. Han skulle åka på mugglar vis. Buss, tåg, buss och ben. Ron och Hermione skulle möta honom vid sista busstoppet och så skulle de gå till Kråkboet tillsammans. Merlin vad han längtade efter sina vänner. Efter sommaren hos Dursleys skulle familjen Weasleys bli himmelriket.

När han klockan 16:56 kom ned för trappan stod hela familjen Dursley i hallen. Harry hade informerat familjen om hans plan om att inte återkomma. Vernon tog honom i handen och Dudley nickade lätt. Av Petunia fick han förvånande nog en present. En smutsig gammal halsduk. Han tackade så mycket och gick sedan till buss stationen utan att titta bakåt.

Tåg och bussresorna gick bra. Även om en man av misstag gick in i kvasten Harry hade gömt under osynlighetsmanteln. Harry hade låtsats som ingenting. Till slut var han framme vid Rons station. Han klev av den näst intill tomma bussen. Dammet yrde då bussen åkte iväg. Harry tittade sig omkring. Han var ute på landet. Bredvid honom låg en grönskande åker. Flera gröna ekar kantade vägen. Hans blick sökte efter Ron.

"Harry!" Ron och Hermione kom springande över åkern. Dom såg ut som barnen i Sound of music. Harry vinkande leende åt dem.

Efter några sekunder var Hermione och Ron framme vid honom. De kramade om varandra.

"Merlin Harry, hur mycket har du med dig egentligen?" Ron tittade storögt på Harrys packning. "Hermione, som är tjej, hade mindre packning än du."

"Vad skulle det betyda?" Hermione tittade uppfodrande på Ron.

"Vilket?"

"Skulle alla tjejer ha flera lass med väskor eller? Vad tror du att tjejer har i packningen som inte du har?" Ron kliade sig på armen.

"Smink kanske….?"

"Ron? Eh, ser du att jag har smink på mig?"

"Nej men-"

Harry log för sig själv. Äntligen var framme. Den gyllene trion var fulländad.

Knack, Knack, Knack.

Pansy lade ned sin väska på den torra marken. Malfoy Manor låg öde. Hon visste att Draco var hemma. Men han visste inte om att hon skulle komma. Hon knackade igen.

Dörren öppnades trögt och en sömnig Draco Malfoy uppenbarades. Han stirrade dumt på henne en stund innan han spärrade upp ögonen.

"Pansy? Du också?"

"Va? Vad pratar du om? Får jag komma in?" Hon lyfte upp sin väska och tittade på Draco. Han var klädd i en grå sidenpyjamas och det i vanliga fall mycket stajlade håret var rufsigt. Han gjorde en svepande rörelse och gick in i huset. Pansy följde efter.

Hon häpnades alltid av Dracos hem. All marmor, kristallkronorna, sidengardinerna, all silver. Det fanns hur mycket som helst. Och det var stort också. Pansy kom själv från en fin och renblodig släkt. Men inte lika fin som Malfoy. Och hennes far minst sagt lösaktiga liv hade gjort att hennes familj inte längre låg i socialiteten. Fan vad hon hatade sin familj.

Draco stannade plötsligt i vardagsrummet och vände sig mot henne.

"Det är en sak du bör veta."

Pansy tittade på honom.

"Eh, Okej? Det är en sak du också behöver veta. Men säg din sak först om du vill."

"Det är så att… Blaise… bor här." Draco tittade uppför trapporna. "Jag tror att han själv vill berätta varför."

Pansy väntade inte på något klartecken från Draco. Blaise, hon och Draco mot världen. Det var de 3. Pansy rusade upp för trapporna mot Dracos rum. Hon var säker på att Blaise var där.

Draco tittade efter Pansy när hon sprang mot hans rum. Blaise var tvungen att berätta det själv. Och Pansy var tvungen att få veta. Han väntade i någon minut innan han långsamt gick efter.

Så fort Draco hade känt sig säker över att lämna Blaise hade han gått ner och berättat för sin mor. Narcissa och Carrol, Blaises nu avlidna mor, hade varit nära väninnor. Hans mor hade velat träffa Blaise, men Draco tillät det inte. Hon skulle enbart ha gjort saken värre. Istället åkte hon över till Blaises far tillsammans med några andra vänner. Hon skulle stanna där tills begravningen om 5 dagar. De hade till en början försökt att tala med Blaise, men det var lönlöst. Blaise skulle bo hemma hos Draco. Punkt.

Han hade nu bott där i 3 dagar. Under de tre dagarna hade Draco försökt att vara till så mycket stöd som möjligt. Men det var ett stort ansvar för någon som honom. Draco var faktiskt glad över att Pansy hade kommit. Hon skulle kunna prata med Blaise på ett sätt som han själv aldrig skulle kunna göra.

Han stannade utanför dörren. Blaise och Pansy stod och kramade om varandra. Blaise snyftade och Pansy viskade något i hans öra. Blaise nickade och tittade plötsligt upp på Draco. Blaise log.

Draco tackade Pansy av hela sitt hjärta. Hon hade gjort det han inte kunde. Han gick långsamt fram och klappade henne lätt på ryggen. Hon tittade upp mot honom. De skulle klara det här. Dom var ju trots allt Slytherins gyllene trio.

Yay! Första kapitlet! :) Har skrivit två till och ett fjärde är på gång! :) R&R allihopa!