Hejsan!
Det här är en svensk fan-fiction på JK Rowlings Harry Potter, även om det kommer att handla om Marodörerna.
Karaktärerna tillhör JK, utom de som jag själv skapat. Titeln kommer från en låt av bandet Kent, som heter Kräm (så nära får ingen gå).
Ber om ursäkt för eventuella oklarheter: Lily Evans går i Ravenclaw i denna fiction.
Den här berättelsen handlar om Marodörernas 6:e år på Hogwarts, men även om det är en Marodörfiction så handlar den inte så mycket om just marodörerna, utan om en utav dem och en tjej vid namn Timandra (som kallas Tindra genom större delen av berättelsen).
I början så verkar det här vara som vilken annan Marodörstory som helst; Tindra blir charmad av casanovan Sirius Blacks italienska och det där supercolgateleendet som bara han kan le.
Men så småningom får läsaren veta att Sirius kanske inte mår riktigt så bra som alla tror och en hel del konstiga saker börjar hända runt ungdomarna.
Och sedan händer det där som absolut inte får hända…
Det är inte den gamla vanliga storyn om charmören Sirius som aldrig blivit kär på riktigt och inte vet hur man älskar och så träffar han en tjej som sätter honom på plats.
Nej, det handlar om två ungdomars olyckliga öde. Och kanske slutar det inte riktigt som vi alla har tänkt oss?
Visst är Sirius supercharmören på ytan, men under det finns en vilsen och olycklig själ som egentligen inte alls vill leva det här livet.
Och Tindra, inte är hon någon kaxig tjej som kommer ny från t.ex. Frankrike eller Sverige; nej hon har gått på Hogwarts sedan hon var elva och är inte den som använder stora ord i onödan.
Sätt igång och läs:)
Jag vill också påpeka att de första kapitlen inte alls är speciellt bra.
Kapitel 1
I Diagongränden
Tindra Welter suckade inom sig där hon gick längs kullerstensgatan i Diagongränden. Trollkarlar och häxor skyndade förbi henne och försvann i den färgglada massan av klädnader. Tindra hatade dagarna innan den 1:a september som pesten, alla elever från Hogwarts var där då och det var ytterst få av dem som hon verkligen tyckte om. Hon hade bara två riktigt nära vänner: Lily Evans och Maddy Smith och dem hade hon inte ens sett skymten av. De hade säkert redan handlat sina skolsaker för de var alltid ute i god tid, tillskillnad från henne själv. Tindra var alltid sent ute och det hatade hon, men hon hatade att gå ensam på stan ännu mer. I själva verket var det ganska mycket saker hon hade på sin hatlista.
"Du kan inte stanna mitt i gatan, fattar du väl!" fräste en äldre trollkarl med enorma glasögon som fick hans ögon att se ut som stora blå tunnlock.
Irriterat strök Tindra de mörkbruna lockarna ur sina bruna ögon, fäste dem i nacken med ett läderband och började gå längs gatan igen. Först skulle hon bli tvungen att fylla på sina trolldrycksingredienser som började ta slut.
Apotekarboden låg lite avsides, kanske var det den fruktansvärda stanken av härsket kött blandat med andra konstiga lukter som lämnade lokalerna bredvid affären tomma.
Inne i Apotekarboden var det också väldigt trångt, mestadels var där Hogwartselever som liksom hon ville fylla på sina lager. De höga hyllorna i mörkt trä var fulla av glasburkar och plåtburkar med innehåll som gjorde henne lätt illamående så fort hon fäste blicken på dem, så hon avstod från att titta någon annanstans än mot kassan där framme.
Tindra grav ifrån sig en djup och irriterad suck när hon ställde sig i den milslånga kön bakom en lång svarthårig kille. Han vände sig om just efter det att hon suckat och blängde surt på henne. Hon kände genast igen honom som Sirius Black sjätteårseleven i Gryffindors elevhem.
Som stolt Ravenclawelev avstod hon helst från att beblanda sig med värstingar som Black. Han och hans tre vänner kallade sig 'Marodörer', hade fåniga smeknamn på varandra och skapade alltid problem. Ryktet sade faktiskt att Blacks högra hand, James Potter, var förtjust i hennes egen vän Lily Evans. Visst hade han väl fånat sig ovanligt mycket föregående år och speciellt tycktes han spela över när Lily kom i närheten, men betydde det att han gillade henne? Tindra var i alla fall säker på en sak; Lily gillade INTE James. För hur många gånger hade hon inte klagat på hur fruktansvärt larvig han var? Säkert tio gånger per dag hade hon beklagat sig för Tindra, samtidigt hade hon ju inte gjort annat än erkänt att han var snygg. James Potter var alltså larvig men snygg och till gruppen: 'Larviga men Snygga' tillhörde också Sirius Black.
"Ursäkta, men står ni i kö?"
Tindra hoppade till och vände sig om, Peter Pettigrew, en annan av Marodörerna såg på henne bakom det ljusa håret och med röda kinder. Han var liten och rund och verkade inte alls den sortens människa som Black och Potter.
"Eh… va? Ja, jo det gör jag." Förvirrat såg hon framåt igen och rodnade när hon såg att kön var långt framför henne och hon hade bara frånvarande stått kvar på samma fläck hela tiden och inte märkt det. Hastigt gick hon framåt och ställde sig bakom Black igen.
Någon harklade sig bakom henne och knackade henne lätt på axeln, det var Peter Pettigrew igen.
"Ursäkta igen, är det okej om jag bara…?" Han pekade menande på Black framför henne med ett knubbigt litet finger.
"Åh… javisst." Hon nickade och steg åt sidan för att lämna plats åt lille Peter.
Han klev fram ett par steg och knackade den huvudet längre ynglingen Sirius Black i ryggen med en tjock liten näve.
Black vände sig irriterat om och verkade först tro att det var Tindra som knackat honom i ryggen då han blängde extra surt på just henne, sedan pep lille Peter till och Blacks ansikte sken genast upp när han fick syn på sin Marodörvän.
"Slingersvans! Inte visste jag att du var här, varför talade du inte om det för mig så hade jag inte behövt gå ensam." Hans röst lät förebrående och det märktes att Peter blev generad.
"Ehh… jag visste inte att du också var här Sirius", pep han och såg ner på sina fötter.
Tindra kunde inte låta bli att håna dem för det fåniga smeknamnet och att Peter faktiskt fick dåligt samvete för just en sådan liten småsak, de betedde sig som om de var tio och inte sexton år!
"Jag ska nog ställa mig i kön igen", sa Peter efter ha pratat en stund med sin vän.
Sirius nickade och blängde surt på Tindra som om det var hennes fel att Peter stod bakom henne i kön.
Hon hade fått vänta ytterligare en halvtimme i Apotekarboden innan hon kunnat få sina ingredienser påfyllda, det var en lättnad att komma ut från stanken igen och hon hoppades att den inte satt kvar i hennes kläder. Hon såg ner på sin handlarlista, böckerna hade mamma handlat flera veckor i förväg, men nu var det nya klädnader hon behövde för de hade blivit alldeles för korta under sommaren.
Madame Malkins klädnader för alla tillfällen var faktiskt näst intill folktom och hon behövde bara vänta i femton minuter på att få ställa sig på en pall och få nya klädnader uppnålade efter hennes längd. Tindra älskade att vara inne hos Madame Malkins, där fanns klädnader i alla färger från golv till tak och tyger hon aldrig sett maken till förut. Hon fastnade speciellt för ett ljust lila tyg som var så tunt att det verkade sväva och så lent att det kändes som en sval bris när hon rörde vid det.
"Tindra!" ropade någon och hon svängde genast runt.
Utanför affären stod Maddy och Lily, de vinkade frenetiskt åt henne genom skyltfönstret och pekade på sina stora godispåsar som gick i samma färg som Lilys blodröda hår, de kunde inte gå in med godispåsar i händerna. Hon nickade och slet sig motvilligt från det vackra tyget.
"Har du handlat nya skolklädnader?" Maddy ställde alltid onödiga frågor, det var en av hennes specialiteter. Den blonda Ravenclaweleven gnuggade sig med handen i ett av sina blå ögon och slätade sedan till sin svarta Hogwartsklädnad.
Tindra nickade och log, hennes vänner hade tydligen varit i Diagongränden hela morgonen och letat efter henne.
"Ska vi ta en glass?" frågade Lily och pekade på Florean Fortescues Glassbar som låg mitt emot Madame Malkins. Hennes ögon lyste som gröna smaragder vid tanken på glass, även fast hon redan hade en stor godispåse i handen, även hon bar en svart skolklädnad.
Maddy och Tindra nickade, glass skulle bli gott nu eftersom solen började gassa ovanför dem och de visste alla tre att den här dagen skulle bli varm även fast klockan bara var elva.
Florean Fortescues glassbar var som ett litet café, träpanelerna på väggarna gav en mysig känsla och trägolvet knarrade under deras fötter när de gick fram mot glasdisken i vilken hundratals glassorter fanns.
De beställde varsin glass, själv valde hon pumpasmak för det var det som lockade henne mest i värmen.
"Vi stötte på James Potter och Remus Lupin precis innan vi hittade dig", muttrade Lily samtidigt som de slog sig ner vid ett litet träbord vid ett stort fönster så att de kunde se på alla som gick förbi utanför. "Det är svårt att tro att Remus Lupin verkligen tillhör deras lilla klubb 'Marodörerna' eller hur?"
"Ja, han verkar alltid så ordentlig och trevlig." Maddy nickade instämmande. "Inte för att jag har pratat med honom alltså, men det verkar så."
Tindra skrattade till och smakade på den orangea glasskulan.
"Han är ju faktiskt Prefekt", tillade hon efter en stund och såg ut genom fönstret.
"Ja, men en Prefekt borde inte hänga ut med de där värstingarna." Lily grävde med fingertoppen i sin chokladglass.
"Jag känner dem inte så jag ska inte säga något, men jag tycker inte att de verkar speciellt trevliga mot den där lilla Peter Pettigrew även om han hänger ihop med dem", sa Maddy.
"Det stämmer, de verkar mest förolämpa honom så fort de får chansen." Lily suckade och slickade på sin glass.
"De är inte speciellt snälla mot Severus Snape heller." Tindra kom ihåg alla de otaliga gånger Slytherinpojken hade fått gå till sjukhusflygeln efter att ha mött Marodörerna i en korridor.
Lily rynkade irriterat näsan, de visste allihopa att hon flera gånger försökt rädda Snape från Potters gäng.
"När man talar om trollen", väste Maddy och nickade nästan omärkligt mot glassbarens ingång samtidigt som hon stint stirrade ut genom fönstret framför henne.
Tindra och Lily vred på huvudena i samma stund som de fyra Marodörerna klev in genom dörren högt skrattandes.