Mumindalen var alldeles tyst. Trots att snön inte hade kommit ännu hade mumintrollen gått i ide, för oktober hade varit mycket kall och muminfamiljen fann att det var bättre att sova i värmen än att stå ut med kylan. Alla små knytt och skrott överallt hade gått och lagt sig och väntade på våren.
Men det var en som inte sov, och det var Mårran. Ensam vankade hon igenom hela mumindalen utan att hitta någon. Inte ens Too-Ticki fanns någonstans. Hon hade väl gått för att fiska någonstans avsides. Då var det naturligt varför Mårran inte kunde hitta henne, för fiske är något som mårror inte förstod sig på.
Nu stod hon ensam och tittade på det varma muminhuset. Någonstans därinne, tänkte hon, någonstans därinne ligger de allihop och sover. De är varma och glada, och fast de sover behöver ingen av dem vara ensam.
Mårran ruskade på sitt stora huvud och tyckte att det inte lät så dumt. Kanske hon också borde gå i ide tills våren kom. Kanske kunde hon bli varm då.

På insidan av huset vaknade mumintrollet opp och stirrade genom fönstret. Han hade vaknat ur idet förut, så rädd blev han inte, men han blev nog allt lite förvånad. Trots allt hade han varit på gott humör när han gått och lagt sig, men nu var han melankolisk. Han kände något. Något vad därute och väntade.

Mumintrollet tassade försiktigt fram till fönstret och kikade ut, men där fanns ingenting.

Så konstigt, tänkte han. Det kanske bara var jag som drömde.
Sedan kände han att han var hungrig. Det händer ofta när man vaknat upp ur en lång sömn, och mumintrollet hade ju ändå sovit i några veckor redan. Att lägga sig i sängen igen med tom mage var inte det minsta lockande, alltså gick han ner till köket.
På väg ner mötte han till sin förvåning pappan, som var ute och spatserade. Han var i sin tur lika förvånad över att se sin son uppe.
Nämen, sa han. Vaknade du också.
Jo, sa mumintrollet, jag blev så hungrig. Men pappa, vet du vad, när jag vaknade så var det som att jag kände att det var något därute.

Vid min svans! sa pappan. Ta mig Mårran om jag inte kände mig precis likadan när jag vaknade!
Kände du också det? frågade hans son med stora ögon.
Ja. Pappan stoppade sin pipa och sög på den tankfullt. Saken är klar. Det måste finnas något därute. Om vi båda kände det, kan det ju knappast ha varit inbillning.
Nej, sa hans son och följde med ut muminpappan till hallen.
Där var tomt och ödsligt. Alla möbler var övertäckta med lakan som vanligt, och av någon anledning var det kallt i rummet. Det var besynnerligt, eftersom alla andra rum var lite varmare, åtminstone sådär att man kände det.
Nu, nu känner jag det lite närmare, sa pappan och gick mot ytterdörren. Det är något där...

Här kanske det passar att fylla i historien lite. Medan mumintrollet och hans pappa gått ner till hallen och ytterdörren, hade Mårran funderat och kommit fram till vad hon ville mest av allt. Hon ville ha en kram.
Men den kramen skulle inte komma från vem som helst. Den skulle komma från en mamma. Mårran hade själv en mamma, men hon hade försvunnit någon gång när Mårran var riktigt liten och sedan aldrig kommit tillbaka. Stackars Mårran lämnades till att klara sig själv alldeles för tidigt. Kanske det var därför som hon nu var så kall.
I alla fall, nu hade hon fått den idén, att kanske om mumintrollets mamma kramade henne och smekte henne på pannan som en mamma bör göra, kanske Mårran kunde bli varm. Hon frös så. Hon var så ensam. En mamma vore den perfekta lösningen på hennes dilemma. Eller så tänkte Mårran, och nu hade hon bestämt sig. Hon skulle bli kramad av mumintrollets mamma, om det så vore det sista hon skulle göra.
Men mamman var någonstans inne i muminhuset, och där sov hon djupt och drömde, och skulle inte alls komma ut förrän våren kom. Det kunde Mårran inte vänta på. Hon ville ha kramen nu. Hon måste ha den nu!
Alltså gick hon med bestämda steg fram mot ytterdörren och öppnade den.

Det var fasligt trångt för en mårra att komma igenom det muminstora dörrhålet, så hon fick klämma sig fram, men hon kom in. Och därinne möttes hon av mumintrollet och hans pappa, och båda hade stora, uppskrämda ögon.
Mårran! ropade mumintrollet. Hur, hur kom hon in?
Mårran svarade inte. Ljudlöst hasade hon mot mumintrollet och mot trappan bakom honom. Av någon anledning visste hon att mammans sovrum låg däruppe, och att hon inte hade vaknat ännu.
Ge dig av! skrek pappan och viftade med en stol, såsom en lejontämjare gör. Vi vill inte ha dig här!
Men Mårran struntade i dem. Hon gled rätt förbi dem och fortsatte upp mot trappan. Hon tog ett steg uppåt. Och ett steg till. Och ett till. Mårran hade aldrig gått i trappor förut, så det kändes lite underligt, men det gjorde ingenting. Bara hon kom fram till mumintrollets mamma, så skulle hon gå igenom de alldra mörkaste grottorna för sakens skull.
Mumintrollets pappa kastade stolen på Mårran. Den gick sönder mot hennes breda rygg, och det gjorde ont. Hon vände sig om. Förstod han inte att hon inte ville något illa?
Ge dig av! skrek han igen. Du har inget här att göra! Om du inte går nu, så blir det mest synd om dig själv!
Just det! skrek hans son.
Båda såg mycket arga ut. Mårran betraktade dem lugnt och lade märke till att bakom ilskan fanns också rädsla, en obeskrivlig rädsla för det främmande. För henne.
Kanske de också behöver en kram, tänkte hon, och hasade närmare dem med utsträckta armar.

Mumintrollet och hans pappa hann inte undan. Mårran kom emot dem och omfamnade dem i, vad hon själv tyckte var, en stor, hjärtlig kram som skulle bevisa att hon inte ville dem något ont. Men det gick alldeles fel. Istället för att bli glada och lugna av hennes omfamning, frös de istället genast till is och blev stillastående i skräckslagna positioner.
Vad har jag gjort nu, tänkte Mårran ledset. De blev ju inte alls glada. Tvärtom. Det som brukar hända hände istället. Hur kunde jag glömma bort det.
Hon kände sig dum och ångerfull en stund, men kom sedan fram till att det inte gjorde något. Hon skulle tina upp dem sedan när hon blivit varm och be om ursäkt. Men först skulle hon få den där kramen från muminmamman.
Och trots att mamman sov tyckte Mårran att det var en god idé att gå upp och vänta på att hon skulle vakna. Det gick ju alltid att sitta bredvid sängen och titta, så hon kunde vara säker på hur en mamma såg ut.
Försiktigt hasade sig Mårran uppför trappan och mot muminmammans sovrum, gled ljudlöst in och stängde dörren efter sig för att inte de andra skulle störas. Hon tittade på muminmamman, som lugnt låg och sov under sitt tjocka täcke. Mamman mumlade lite i sömnen och blev orolig i ansiktet när Mårran kom in. Men det förstod inte Mårran. Hon tänkte bara, att kanske mamman hade otrevliga drömmar. De skulle snart gå över. Hon skulle få sova lite till, så att hon kunde vara på gott humör när hon vaknade. Under tiden skulle Mårran se till att inget störde henne. Utan att ta blicken från muminmammans ansikte gled hon sakta mot sängen och stirrade på henne med sina kalla ögon.
Sedan satte hon sig ner framför mammans säng och väntade.