När jag kollade mig i spegeln blev jag alltid lika ledsen. För då stod du alltid framför mig med samma ledsna ansiktsuttryck som jag hade. Jag förstod aldrig varför du inte log för jag hörde alltid din glada stämma ropa mitt namn bakom min rygg, men som alltid när jag vände mig om så såg jag bara ett tomt rum och du fanns ingenstans och än en gång påminns jag av dig . Jag kommer aldrig glömma alla bus och rackartyg vi gjorde tillsammans, alla drömmar vi delade och alla minnen vi skapade.
Du tog en väg dit jag inte kunde följa hur många gånger jag än försökte, jag hatade dig för det. Det tog en sekund för dig att lämna mig; en sekund som kändes som en evighet. Jag visste att jag måste försöka gå vidare med mitt liv. Jag visste att fem år var alldeles för lång tid. Jag visste att det någonstans finns ett ljus, en gnista, ett skratt och ett leende som bara är för mig.
Jag såg dig alltid i mina drömmar. Med ditt strålande leende som vi delade och jag var lycklig att ha dig hos mig. Men alltför fort vaknade jag och ditt strålande leende var endast ett minne och sorgen låg som en slöja över mitt sinne. Varför lämnade du denna värld innan mig? Vi hade ju lovat att dö vid samma tid, när vi var gamla och gråhåriga och inte orkade stå eller prata.
Jag vet att du aldrig skulle vilja se mig såhär; att du nu vid denna stund skulle försöka få mig att skratta på precis samma sätt jag försökte få dig att skratta när jag förlorade mitt öra. Så nu, fem år senare så måste väll ändå tiden vara inne. Tiden då det är dags att på nytt hitta styrkan att leva. Jag måste sluta gråta och se det ljusa med livet och tro på att allt ska bli bra igen och framförallt vara stark. Jag måste börja ta tag i min sorg och bearbeta den. Ja jag vet att det kommer ta tid men nu är det dags för mig att leva.
Eftersom du och jag var två delar av en helhet så finns nu bara ett litet fragment av den jag en gång var. Men det lilla fragmentet och att jag både natt och dag känner din närvaro får mig att vilja leva igen. Får mig att vilja hitta den lilla, lilla del som jag tappade bort för så många år sedan. Jag måste få andra att le igen. Få andra att skratta och göra dem glada. Jag är glad att du fanns vid min sida den korta tid vi hade tillsammans; att du alltid fick mig att le när jag var ledsen och inte såg det roliga i det vi gjorde.
Även fast jag lovade att bli en starkare människa så fanns det dagar då jag helt enkelt inte orkade. Då ordet viljestyrka inte fanns i min vokabulär. Då jag inte ifrågasatte varför alla gjorde som de gjorde. Första gången jag klarade av att leva var när jag för första gången accepterade smärtan som jag visste alltid skulle finnas . Då jag accepterade att min älskade bror inte längre fanns vid min sida. Då jag accepterade att jag aldrig mer skulle kunna vara den jag en gång var, och slutade förneka att du inte längre fanns hos mig. Fred Weasley du finns inte längre hos mig.