Prolog

~When the sun is gone and dead – you won't remember what was going through your head when you left~

Den kyliga höstvinden fick de stora träden att darra till och fälla sina färgglada löv som i en virvlande dans sedan letade sig ner mot marken för att tillsammans bilda en tjock, färgsprakande matta över det vissnande gräset.
Hans fötter var nakna när han med ljudlösa kliv gick genom skogen, han tog det avsiktligt långsamt noterade hon med ett litet leende. Han hade ingen brådska.
Den unga mannen hon såg var mycket vacker, hans mörkblonda hår lockade sig lätt i nacken och det var någonting i hans hållning och sätt att gå som utstrålade stolthet.
De mörka molnen på himlen delade på sig som hastigast för att låta en ensam solstrimma falla på hans bleka hud som genast började glittra som om den bestod av tusen och åter tusen sammansvetsade diamanter, hon såg på honom med en värkande känsla i bröstet samtidigt som hon inte kunde låta bli att le än bredare.
Men det var någonting med hans nu trevande, lite osäkra steg som oroade henne, det var någonting som plötsligt kändes fel, hemskt fel.
Framför sig såg hon hur han känt doften av mänskligt blod, hon såg hur han hade spårat upp de försvarslösa människorna där de gick längs skogsstigen som ett par vilsna får redo för slakt. Hon kunde till och med se hur han hukade sig i ett sista språng medan de mörka ögonen antog en svag nyans av rött.
Men så vred han på huvudet, såg bakåt och hans ledsna, bronsfärgade ögon mötte hennes, hon slets brutalt ur sina fantasier och genast var det någonting inom henne som brast.
Som om alla pusselbitar äntligen fallit på plats såg hon hur bilden tog form, han var inte alls på väg hem, ledsen och besviken på sig själv för det han gjort mot människorna. Hans steg var inte så osäkra för att han var rädd för hur de där hemma skulle reagera på det hemska han gjort.
För han hade aldrig känt deras doft, han hade aldrig spårat upp dem och han hade aldrig druckit av deras varma, lockande blod.
Han var på väg bort, bort från henne och bort från deras familj, bort för att aldrig mer komma tillbaka.
"Jasper", viskade hon med förtvivlan i rösten och synen hon haft försvann lika fort som den kommit, hon var tillbaka i sitt rum och ett mörker hade lagt sig över hennes sinnen, "Jasper, nej".