En kort berättelse on Cynthia, Alices lillasyster. Inspiration av Direwolfys berättelse 10 things you never knew about Twilight characters, första kapitlet.

R&R

OoOoOoOo

Den gamla kvinnans ansikte var fårat av ålder och hennes knän värkte när hon knäböjde på den fuktiga marken. Gravstenen framför henne var liten och så överväxt med ogräs att man knappt kunde se vad som stod på den.

…ice…arry…B…ndon… 1901-19…

Cynthia behövde inte se de suddiga bokstäverna, hon visste allt för väl vad som stod där. Varje år kom hon hit, åttiotvå gånger hade hon varigt här hittills. Samma dag varje år. Tårar strömmade ner för hennes kinder när hon försiktigt strök med handen över den skrovliga graniten.

Hon mindes hur det hade varigt när de var små, de hade varigt oskiljaktiga. Hon hade struntat i att mamma sa åt henne att hålla sig borta från sin syster, att de andra barnen hade tittat konstigt på dem. För Alice var inte ovanlig eller farlig, hon var unik, världens bästa storasyster. Cynthia blev alltid ompysslad av Alice. Alice tröttnade aldrig på att kamma hennes långa hår, eller med stor omsorg välja ut vackra klänningar åt henne.

Men sen hände det, Cynthia fick bo hos kusinerna i staden under några sommarveckor. Veronica och Maria var roliga att leka med. De berättade många spännande och roliga historior. Och allt de sa var sant! Sen började de berätta om Alice. Cynthia hade trott på dem. Såklart hon hade, de ljög aldrig!

"Missfoster", det var det hon sa till Alice när hon kom hem. Hon hade sett sin älskade syster rycka till, som av ett slag och hur hennes ögon fylldes av smärta. Nästa dag vägrade Cynthia gå upp ur sängen. Vägrade säga adjö till missfostret.

Alice kom aldrig tillbaka, när Cynthia frågade sa de bara att hon var borta och att Cynthia inte behövde oroa sig om det nu. Hon skrek åt dem, krävde att få komma till Alice. Få be henne om förlåtelse, säga åt henne att hon var världens bästa syster, att hon inte var ett missfoster. Flera år senare fick hon reda på sanningen. Vart de hade skickat Alice, att Alice nu var död, att hon skulle gå vidare och glömma Alice. Men hon skulle aldrig kunna glömma sin systers sårade blick, och avskedet som aldrig blivigt av. Att hennes mörkerrädda syster hade fått sitta instängd, ensam, i det kalla mörkret. Hon kunde inte glömma sitt förräderi.

"Förlåt", viskade hon lågt. "Förlåt Alice. Snälla förlåt mig."

Men det var för sent. Tystnaden brusade i hennes öron.

Alice var borta för alltid.