AN: Den här delen handlar om Regulus Black och hans sista timmar i livet innan han gav sig av för att förstöra horrucruxen.

Sång: No Way Out (den långa versionen) av Phil Collins

Regulus Arcturus Black satt på det slitna trägolvet i sitt gamla barndomrum I huset vid Grimmaldiplan nummer 12 och stirrade ner på fotografiet som han höll i sin ena hand.

Det föreställde två pojkar, som skrattande höll varandra om armarna och vinkade glatt upp mot Regulus.

Båda hade tjockt, glänsande, korpsvart hår och stålgrå ögon. Regulus lät nu en smal, pärlvit finger löpa över ansiktet på den längre och äldre av pojkarna.

"Sirius" viskade han.

Everywhere i turn, i hurt someone

But there's nothing I can say to change the things I've done

Plötsligt droppade en tår ner på fotografiet och Regulus torkade irriterat bort det våta som hade börjat bildas I ögonen. Han tittade ner på Sirius' ansikte igen som fortfarande log ett strålande leende mot honom. Hur gamla kunde dom ha varit när bilden togs? Regulus mindes inte, men av utseendet att döma kunde Sirus inte ha varit mer än sju år och han själv fem.

Dom hade varit så oskyldiga då, trodde att ingenting kunde skilja dom åt. Så fel dom hade haft…

"Jag är så ledsen Sirius" viskade Regulus till bilden och blundade hårt, för känslorna hotade ännu en gång att överväldiga honom när han mindes den där dagen då deras vänskap definitivt gick i spillror.

Flashback

Två pojkar stod i en av Hogwarts upplysta korridorer och grälade. Den äldre pojken grepp tag i den yngre och började skaka honom.

"Varför, Regulus? Varför?!"

Sirius höll hårt i sin yngre brors vänstra arm och Regulus såg att hans ögon, så lika hans egna, var fyllda av raseri och förtvivlan. Regulus ryckte åt sig armen.

"Därför att, käre bror" sa han sakta med en ihållig röst, "det är min plikt."

"Din plikt?!" skrek Sirius och stirrade på sin bror som om han helt hade mist förståndet. "Tänker du ta mörkrets mörke för att det är din plikt?!".

"Just precis" sa Regulus och stirrade trotsigt tillbaka på Sirius. "Det är min plikt mot min familj!"

"Regulus, hör du inte själv hur offatbart idiotiskt det låter?" sa Sirius. "Är du verkligen beredd att förstöra ditt liv för våra föräldrars galna åsikters skull?"

"Ja" svarade Regulus och såg hur Sirius ansikte fick ett chockat uttryck. "Det är ju det jag har uppfostrats till." Sen vände Regulus sig om för att gå men Sirus grep tag i hans arm igen.

"Jag tillåter det inte" sa han.

"Förlåt?" sa Regulus när han stod ansikte mot ansikte med Sirius igen.

"Jag tillåter det inte" upprepade Sirius medans han andades tungt. "Jag tänker inte låta dig göra det."

Regulus gav upp ett glädjelöst skratt.
"Hur kommer det sig att du helt plötsligt bryr dig så mycket om mig nu, när du låtsats om att jag inte existerat sen jag började på Hogwarts?" frågade han med illa dolt hånleende.

Sirius såg allvarligt in i Regulus ögon och sa sakta:

"För att du är min bror, och jag bryr mig väldigt mycket om dig, även om du uppenbarligen tror något annat."

Regulus stirrade ner på sina fötter. Han visste faktiskt inte vad han skulle svara på det.

"Snälla, gör det inte, Reggie" viskade Sirius, desperat och bedjande.

Regulus tittade då upp och mötte Sirius blick som vägrade släppa hans.

"Jag är ledsen, Sirius" sa Regulus till sist och drog åter till sig sin arm. "Men det här är mitt val, inte ditt. Farväl, käre bror."

Sen vände Regulus på klacken och började gå mot Hogwarts port. Han blev tvungen att kämpa mot impulsen att vända om och rusa in i sin brors famn när han hörde Sirius skrika:
"Regulus!"

Slut på flashback

Off all the things i hid from you

I cannot hide the shame

And I pray someone, something will come,

to take away the pain

Regulus torkade bort tårarna som nu hade börjat rinna nerför dom bleka, insjukna kindarna. Det hade varit det värsta ögonblicket i hela hans patetiska liv, när han lämnade Sirius bakom sig.

Han tittade ner på sin vänster arm och såg på märket som för alltid skulle påminna honom om vilket pris han har fått betala för sin envishet, blindhet och dumhet. Regulus reste sig från golvet och såg sig omkring. Det var sista gången han någonsin skulle sätta sin fot i det här rummet, så han ville ta en ordentligt titt på det.

Regulus såg ännu en gång ner på märket och en våg av skam och illamående sköljde över honom. Han skulle mer än gärna hugga av armen, bara för att bli av med den ruttnaste delen av hans kropp.

Regulus fick syn på sig själv I sin spegel och ryckte till så häftigt att han nästan tappade balansen. Var det verkligen han?

När han väl återfått fattningen såg han sakta sig själv i spegeln igen. Tänk vad dom två senaste, och hemska, åren hade gjort med honom.

Hans svarta hår var lika tjock och glänsande, men det var det enda hos honom som var intakt. Hans kinder var så djupt insjukna att han såg ut som en anorektiker och han hade mörka skuggor under ögonen och den pärlvita huden hade börjat bli gulblek. Det var svårt att tro att han bara var nitton år.

Det som skrämde Regulus mest var inte hur hans ansikte såg ut, utan hans ögon. Där fanns ingenting. Dom uttryckte ingen glädje, inget hopp, inget liv, bara bottendjup tomhet.

Regulus vände sig om, han ville aldrig mer se sina ögon i en spegel igen.

There's no way out of this dark place

No hope, no future

I know I can't be free

Well, I can't se another way

I can't face another day

Plötsligt kände Regulus en brinnande smärta och såg ner på sin arm. Mörkrets märke lös svart mot den vita huden. Men Regulus skulle inte dyka upp, för ikväll hade han något annat för sig. Något mycket viktigare.

Regulus gick ut från sitt gamla sovrum och ut i den lilla hallen utanför.

"Krake!" ropade han.

Inom några sekunder dök husalfen upp vid Regulus fötter och bugde djupt för honom.

"Husbonden kallde på Krake?" kraxade alfen. Regulus såg ner på Krake och kände hur hjärtat fylldes av tillgivelse för honom. Krake hade varit hans enda riktiga vän, och Regulus visste att han kunde lita på honom.

"Det börjar bli dags, Krake" sa han lugnt. "Det är bäst att du förbereder dig för färden."

Krake nickade, han förstod precis vad husbonden menade och försvann med ett poff.

Under tiden hade Regulus gått in i sovrummet igen och plockat upp fotot av honom och Sirius som barn.

Dagarna då dom bara behövde varandra kändes så avlägsna nu.

Tell me where, did i go wrong

Everyone I loved, they're all gone

Jag svek dig rejält Sirius, tänkte Regulus medans han varsamt stoppade fotografiet innanför sin rockficka. Jag hoppas att det jag tänker göra nu kan läka ditt sår en smula.

I'd do everything så differently, but i can't turn back the time

There's no shelter from the storm inside of me

Regulus slängde en blick på väggklockan. Det var dags att ge sig iväg.

Medans han gick nerför trappan tänkte han på alla gånger han och Sirius tagit varandra i försvar mot föräldrarna, hur Sirius hade lärt honom att flyga på sin kvast i all hemlighet och hur många nätter dom tillbringat i varandras rum och pratat om allt mellan himmel och jord.

Efter all denna tid kunde dessa minnen fortfarande fylla hela hans halvt nedbrutna kropp med värme, en värme som han trodde aldrig mer skulle känna.

När han hade kommit vid änden av trappan stod Krake redan där och väntade på honom.

"Är det dags nu?" frågade Krake med en sorgsen blick på Regulus.

Regulus nickade.

"Ja, det är dags, Krake" sa han sakta.

Krakes underläpp började darra. Regulus gick ner på knä framför husalfen.

"Va inte ledsen Krake" sa han allvarligt. "Vi vet båda två att jag inte kommer överleva natten, men jag är inte rädd, så det ska du inte heller vara. Kan du vara modig för mig, bara denna gång, Krake?"

Husalfen nickade tyst och såg sen ner i golvet.

Regulus log sitt innerligaste leende mot alfen.

"Dåså. Då ger vi oss av då" sa han och öppnade ytterdörren. Han kände hur vinden slog mot hans ansikte.

"There's no way out from this dark place,

No hope, no future

I know I can't be free

Well I can't see another way

I can't face another day

Regulus log för sig själv. Han var på väg mot sin undergång, men han kände att han kunde möta sitt öde med högtburet huvud.

Han hade gjort sitt val.

Och den här gången visste han att han hade valt rätt.

AN: Jag är väldigt nöjd med den här, det är nog det bästa jag har skrivit. Tala gärna om vad ni tycker!