different thoughts different love

chapter one

Det är helt tyst i skolan. Ingen elev är där ännu. Jag är som vanligt först till skolan av alla elever. Jag är mobbad av alla på skolan. Dom brukar säga att killarna är elakast men i mitt fall är det faktiskt tjejerna, dom verkar se mig som en konkurens, fasten jag aldrig haft en kille. Dom kallar mig plugghästen och säger att det ända jag gör är att plugga. Ingen i hela världen förstår hur ja känner. Ingen i min familj vet hur ja känner eller hur jag mår. Jag vill inte besvära dom med mina problem. Min mamma sköter en affär och sitter ofta i telefonen när jag är hemma, så henne går det inte att prata med, min pappa är pilot och är därför inte hemma så mycket. Min bror har rymt hemifrån för flera år sedan. Jag har inte hört någonting från honom sen han dess.

Förut hade jag min bästa kompis May som jag kunde prata med. Men henne har jag förlorat för hon flyttade till Frankrike med hennes familj. Vi har försökt hålla kontakten men vi har tappat varandra. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Jag önskar det fanns någon som kände som jag.

Jag har försökt skaffa nya kompisar, jag har försökt bli kompis med tjejerna i klassen men inte någon av dom verkade vilja bli vän med mig, och jag ville inte bli vän med någon av dom eftersom ingen av dom verkade vara äkta.

Nu sitter jag här på bänken längst fram som vanligt. Alla sitter bakom mig. Jag vågar aldrig titta bakåt och jag kan alltid svaren på Mrs. Clasky's frågor och jag känner att jag får konstiga blickar i ryggen av dom andra.

Louizy. Kan du säga mig vad svaret blir på det här talet blir?

Jag ställer mig upp och säger:

Svaret bli 178, svarar jag och när Mrs. Clasky har sagt att det är rätt, sätter jag mig ner på stolen igen och känner att jag får blickarna på mig som varje gång jag svarar rätt.

Jag önskar att skol-dagen kan vara slut så att jag får gå hem till mig, till mitt tysta rum och bara lägga mig på sängen o glömma allt.

Som tur är, är matematiken vår sista lektion för dagen. Klockan ringer ut och alla i klassen rusar ut till sina skåp, men jag sitter kvar och låtasar att jag lägger till alla papper i rätt ordning. När jag hör att det blir tyst i korridoren så går jag ut och går till mitt skåp. När jag låser upp skåpet och öppnar dörren flyger ett brev ut och landar upp-och-ner, och jag fruktar det värsta, att brevet är till mig.

Jag tar upp brevet och vänder på det och på framsidan står det: Louizy med stora, svarta bokstäver. Jag förmodar vad det skulle stå i brevet, så jag ville egentligen inte öppna det men jag var tvungen. I brevet står det:

Varför gör du så att vi ser dumma ut? Bara för att du är plugghäst så behöver du inte göra oss till åtlöje! Varför går du inte bara och dör! Om du inte gör det så kommer vi att döda dig. Vi vill inte ha dig här,

Jag tar på mig jackan, slänger ner matematikböckerna i väskan o stänger skåpet och går fort därifrån, bort från skolan, hem till det trygga hemmet, till tystheten.

Jag går och tänker på varför alla är så elaka mot mig, varför tjejerna känner sig konkurerade när jag inte ens tittat på killar på det sättet.

Hallå!, ropar någon bakom mig.

Jag hör lite fnitter och fotsteg som kommer närmare. Jag vågar inte vända mig om.

LOUIZY!! stanna då! Men för i helvete, STANNA!

Istället för att stanna ökar jag takten, men ju mer jag ökar takten desto fortare går dom.

Varför kan dom inte bara lämna mig ifred? Vad har jag gjort dom? Jag inte gjort dom något ont. Jag vill inte vara till besvär, vill inte göra dom till åtlöje.

Helt plötsligt har jag en hand på axeln som nyper åt hårt. Jag säger ingenting. Vill inte skrika.

Varför stannar du inte när vi ropade? Vi vill ju bara prata med dig.

Jag säger fortfarande ingenting, och greppet om min axel nyper hårdare.

Jag skriker inte fasten det gör väldigt ont, vill inte vara till besvär. Dom vill att jag ska vara tyst när jag svarar på frågor i skolan, men nu när jag är tyst vill dom att jag ska skrika.

Varför svarar du inte på våra frågor? Du svara ju alltid i skolan, så varför inte nu?

När jag inte svara på hans fråga börjar han knuffa mig, och dom andra hakade på. Det börjar med att dom knuffar mig, men sen börjar dom slå mig. En av dom får in ett slag mitt i magen, det gör så ont att ja ramlar ihop.

Dom andra står bara och skrattar.

Haha. Titta på henne, hon börjar snart att gråta.

Jag uppfattar en röst, jag tror att det är Yoji. Jag känner bara att jag har riktigt ont och att det små bloddroppar på asfalten, det kommer nog från min näsa.

Jag känner bara att det börjar bli kallt, och att dom har slutat att sparka mig. Jag börjar gråta när jag är riktigt säker på att dom gått.

Varför gör dom det här? Varför slår dom mig? Vill dom bara ha kul och vill att jag lider?

Hur är det?!, frågar, nästan skriker en röst.

Jag stönar bara, kan inte röra mig.

Vill du att jag ringer någon, dina föräldrar kanske eller ett sjukhus?

Nej, säger jag med en svag och osäker röst. Min mamma är för upptagen.

Vill du ha hjälp?, säger den främmande rösten.

Jag skakar på huvudet och tror att hon ska gå men inte det.
- Är du säker att du är okey?, frågar hon igen.

Jag vill inte vara till besvär, säger jag och lyckas sätta mig upp, men när jag ska ställa mig upp så faller jag ihop.

Du! Jag struntar i vad du säger, nu ringer jag en ambulans!

Tjejen tar fram sin mobil och ringer till sjukhuset, hon pratar länge. Jag hör inte riktigt vad hon säger, det börjar bli svart för ögonen. Det sista jag hör innan det blir helt tyst och svart för ögonen är: ...och skynda er, hon är väldigt skadad.