Inte som han ville.
"Krångla inte nu, Bella."
Jag tittade ut genom fönstret och såg att vi redan var halvvägs till skolan. "Varför gör du så här mot mig?" frågade jag upprört.
"Ärligt talat, Bella, vad trodde du vi skulle göra?" Han gjorde en gest mot sin smoking.
Jag var förödmjukad och kränkt. Hur kunde han missa det uppenbara? Kände han mig inte mer än så? Och sen kunde jag inte förneka att innerst inne hade jag börjat hoppas, anat, att det här var kvällen då jag skulle bli en av dem.
Ilskna tårar trillade ner för mina kinder. Jag hade aldrig kunnat tro att Edward skulle lura mig till att gå på skolbalen.
"Varför gråter du?" frågade han irriterat.
"För att jag är arg!"
"Bella." Han spände sina skimmrande ögon i mig.
Så fort jag mötte hans blick så kände jag något som mjuknade inom mig. Jag kunde inte tänka klart när jag såg på honom så jag tittade åter ut genom fönstret. Jag kände hur mina käkar spände sig och tårarna ville inte sluta rinna. En skolbal, det var ju så långt ifrån den jag var som man kunde komma.
"Bella?" Edwards bevekande röst skar i mina öron.
"Kör hem mig." sa jag tyst mot fönsterrutan.
"Men vi är ju snart framme. Alice, Jasper , Emmet och Rosalie väntar på oss."
"Kör hem mig!" Kraften i mina ord förvånade mig. Jag såg rakt in i Edwards topasfärgade ögon.
"Men Bella, var inte löjlig. Det är bara en dans, du behöver inte vara rädd. Jag har ju sagt att jag kan dansa, du behöver bara luta dig mot mig så leder jag dig."
"Det handlar inte om att jag är rädd. Jag vill inte gå på någon skolbal, har aldrig velat och kommer aldrig att vilja. Om du vill gå på balen får du göra det själv. Men kör hem mig först."
Edwards grepp om ratten hårdnade och i nästa korsning gjorde han en tvär sväng och vände bilen helt om. "Som du vill." väste han mellan sina sammanpressade tänder.
Tystnaden mellan oss var kompakt och Edward körde allt fortare. Jag koncentrerade mig på ljusen från de omkringliggande husen som susade förbi och snart var vi hemma vid Charlies hus. Edward bromsade framför huset och jag öppnade bildörren. På ett ögonblick stod han vid min sida och hjälpte mig ut. Under samma bedövande tystnad linkade vi fram till huset där han släppte mig.
"Edward…" jag tvekade, det var så svårt att prata med honom när han var arg.
"Min familj väntar." Hans blick var mörk. Och innan jag hann säga något mer hade han försvunnit. Och med ens kände jag mig väldigt ensam. Var det så här det skulle sluta? Efter allt vi hade gått igenom? Ingen hade kommit mig närmare än Edward, ingen hade fått mig att känna mig så levande och ingen hade kunnat få mig att sätta mitt liv på spel såsom han hade gjort. Och nu stod jag där, ensam, med kinder randiga av våt mascara.
Men jag ville inte åka dit. Skolbalen, stora klänningar, höga klackar och lätta fötter. Inget jag kände igen mig i och inget jag ville försöka passa in i.
När jag satt där på min säng förvirrad över vad som hade hänt och undrade hur allt blev så ensamt och tomt hörde jag fönstret öppnas. Edward var tillbaka. Medan hans kropp kämpade för att inte ryckas med kysste hans kalla läppar mina varma.
"Förlåt. Jag trodde du skulle bli glad över att åka till balen. Men jag är hellre här och ser dig sova än att vara ensam på skolbalen."
"Kom så ska jag visa dig en plats där jag vill vara med dig." sa jag, tog hans hand och drog honom till mig.