[Efter lite kommentarer om att det var korta kapittel så gjorde jag en liten ändring. Tack till er som sade det, för ni hade verkligen rätt! Fortsätt att ge konstruktiv kritik så att novellen kan bli så bra som möjligt!]

Besökaren.

Bakom några buskar i ett barnhems lilla trädgård satt en pojke som såg ut att vara i 10 års åldern. Han låg utsträckt i gräset med de mörka blicken fäst på den klarblå himlen. Trots det vackra vädret och fåglarnas kvitter och alla härliga dofter så såg pojken inte det minsta glad ut. Hans panna låg i djupa veck och han verkade grubbla över något inte alltför trevligt. Men ingen som såg honom hade lust att fråga. Hans namn var Tom Mervolo Gus Dolder.
Tom var verkligen inte alltför glad, men han var heller inte arg eller ledsen. Bara bekymrad. Han hade tidigare samma dag fått reda på att han om några minuter skulle få en besökare. Men de hade envisats med att inte tala om vem det var. Tom undrade verkligen vem det var. Mrs Cole hade sagt det med en sådan underlig ton...
Mrs Cole var föreståndarinnan på barhemmet där Tom bodde. Hon var en mager och trött kvinna, och hennes skarpskurna ansikte bar oftast ett ängsligt ansiktsuttryck. Tom tyckte inte så värst mycket om henne, och han höll sig ofta långt borta från henne. Men idag höll han sig inom hörhåll, och därför tog det inte lång tid för honom att uppfatta hennes rop.
"Tom?" Mrs Cole lät stressad. "Tom? TOM? Din besökare är här!"
Tom gav ifrån sig en flämtning och hoppade snabbt upp på fötter.
Besökaren.
Besökaren var här.
Han började gå i rask takt mot dörren, och inom knappt fem sekunder befann han sig framför Mrs Cole.
"Där har vi dig", sade hon och gav honom ett barsk blick. "Besökaren har inte riktigt kommit än-"
Tom stönade besviket.
"- men han ska vara här om en knapp minut", avslutade Mrs Cole meningen. "Så skynda dig. Upp på ditt rum!"
I vanliga fall skulle Tom ha bråkat, frågat varför han skulle upp till sitt rum varför han skulle göra si och så, men det här handlade om en besökare, något som Tom aldrig i sitt 10 åriga liv haft.
Han klampade beslutsamt upp för trappan och gick en liten bit genom en korridor. Dörren som ledde in till hans rum var målad i en grå, trist färg som matchade resten av barnhemmet. Tom lyssnade spänt efter ljud på nedervåningen när han långsamt sköt upp dörren. Gångjärnen gnisslade svagt trots att de var så väloljade. Det lilla rummet som Tom steg in i hade vitmålade väggar och mörkt trägolv. En smal säng stod i rummets högra hörn och en liten garderob i det vänstra. Snabbt men tyst marscherade Tom fram till sängen och sjönk ner på den hårda madrassen. Han spetsade öronen, väntade...
"Mrs Cole!
Han ryckte till vid det oväntade ropet. Tom kunde urskilja Mrs Coles svaga
"Jag kommer!"
Och sedan snabba fötter som kilade nerför trappan. Mrs Cole sade något och en djup stämma svarade.
Besökaren.
Han hörde han hur de två personerna rörde sig uppför trappan. Snabbt och tyst smög Tom fram till dörren och kikade ut genom en liten glipa. Mrs Cole och en lång man med långt rött hår och skägg kom gående uppför trappan. Mannen bar en mörklila kostym vilket gav honom ett ytterst besynnerligt utseende. Tom backade tillbaka till sin säng, men blev besviken när stegen fortsatte förbi hans dörr och upp ytterligare en våning, förmodligen till Mrs Coles kontor. Han kände ett styng av irritation. Det var faktiskt hans gäst, inte Mrs Coles.
Varför kunde han inte få prata med mannen på en gång? Varför envisades de med att låta honom vänta?
För att det är Mrs Cole, sade en liten röst i hans bakhuvud. Förargat ställde sig Tom upp och började gå fram och tillbaka i rummet. Han stannade när han såg sin spegelbild i den smutsiga spegeln på väggen mitt emot. Det mörka håret var prydligt kammat, något som Mrs Cole envisades med att göra varenda dag. Han suckade och rufsade till det lite med handen. Det kändes bra att göra det, som om han gav igen för att Mrs Cole hade tvingat honom till att vänta.