Tom gick av och an i det lilla rummet. Han ville tillbaka till Hogwarts. Dagen därpå var det den första september och han skulle dit igen och börja sitt sjätte år på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Han var en trollkarl, det visste han. Han kunde prata parsel också. Han var skolans smartaste elev. Han var prefekt. Vad var han mer. Väldigt mäktig och självklart inte lika god som alla trodde.
Hans vänner i Slytherin beundrade honom. De var rädda för honom. De lydde honom, gjorde allt han sa till dem att göra. Det fanns fyra stycken som stod honom närmast. Abraxas Malfoy som följde honom nästan överallt. Cygnus Black följde honom då Abraxas inte var närvarnade. Han hade alltid någon vid sin sida. Sen fanns ju Melinda Rocko också. Hon var lite egen. Försökte hela tiden imponera på honom för att få honom att gilla henne. Han tyckte det var irriterande, men så länge hon gjorde som han sa så var han nöjd. Sist men inte minst var Rose Movo. Gruppens egna rebell. Tom hade glömt bort hur många gånger han hade fått straffa henne för olydnad. Mest med slag. Han hade aldrig använt magi mot henne. Det skulle vara förnedrande.
Han ville inte tänka på dem nu. Allt han ville var att få komma tillbaka till Hogwarts.
Plötsligt ringde matklockan. Tom suckade och gick sakta ner till matsalen.
''Flytta på dig,'' sa en pojke och försökte tränga sig förbi honom.
''Tala inte till mig i den tonen,'' viskade han i pojkens öra, vilket fick honom att hoppa till.
''Förlåt,'' sa han och följde snällt efter Tom hela vägen till matsalen.
Efter middagen gick han tillbaka upp till sitt rum och slängde sig på sängen. Han stannade hela dagen där, där ingen kunde störa honom. Packade ner det som fanns kvar i kofferten innan han låste den. Sen la han sig på sängen och försökte sova och inom ett par minuter så kunde man para höra ett par djupa andetag.
Nästa morgon väcktes han av solen och fågelkvitter. Han hade glömt dra ner persiennen kvällen innan och solljuset flödade in i rummet. Han reste sig snabbt och drog ner gardinen. Han avskydde dagar som denna. I alla fall så borde han göra det. Sen kom han på vad det var för dag och kollade på klockan.
Inte mer än åtta, tänkte han och började klä på sig men slutade sedan och gick mot badrummet i stället.
Han ville i alla fall vara ren den första skoldagen.
Han ville vara i tid. Han skulle åka klockan tio och då var det bäst att vara klar. Så när han var färdig och hade duschat så var klockan redan nio. Vilket råkade vara tiden då frukosten öppnade. Han drog fram ett par rena byxor och slängde på sig en tröja innan han gick ner.
Kvart i elva var han på stationen. Han såg Abraxas på håll och började gå däråt.
''Tom!'' hördes en röst och han vände sig om och fick synd på Melinda och Rose. Han nickade och de följde efter honom bort till Abraxas.
''Hej'' började Tom och när Abraxas vände sig om så tittade tjejerna bort.
I ansikten fanns ett långt ärr över kinden ner till hakan.
''Hej,'' svarade Abraxas lågt.
''Vad har hänt?'' undrade Rose. ''Jag vet inte vad du ser ut som, men snyggt är det då inte.''
''En lång historia. Jag berättar på tåget som vi borde kliva på nu. Kommer ni?'' han började gå i riktning mot tåget.
Ett par minuter senare satt de alla fyra i kupén och väntade på Cygnus. Klockan blev fem över elva men han kom inte. Klockan blev tio över och han var fortfarande inte där.
Efter en kvart reste sig Tom och gick för att kolla. Han hittade honom. I en kupé längst bak. Fylld med sjundeårselever från Slytherin.
Tom öppnade dörren och alla tystnade ögonblickligen. Han gjorde ett tecken till Cygnus att följa med honom. Som vanligt gjorde han som han blev tillsagd.
''Vad?'' frågade han surt när han stängt dörren.
''Vad jag vill är ett par saker. Ett: Du talar inte till mig i den tonen. Två: Jag bryr mig inte om vart du är, bara jag får veta det. Okej?''
''Visst,'' svarade han i samma ton.
Tom smällde till honom och han stönade av smärta.
Gjorde det ont?'' frågade han och log.
Cygnus kunde inte göra annat än att nicka.
''Bra, för jag tolererar inte olydnad, vilket jag trodde du visste. Följ nu med mig till min kupé så jag vet vart jag har dig.''
Cygnus nickade igen och följde efter Tom.
''Vad har hänt?'' frågade Melinda när hon såg Cygnus kind som började bli blå.
''Fråga din mästare,'' var svaret innan han satte sig ner mittemot Tom.
''Vad har du gjort?'' frågade hon Tom.
''Vad jag brukar göra när folk inte lyder mina order. Jag straffar dem.''
Ett par timmar senare verkade allt ha gått tillbaka till det normala och alla pratade och hade trevligt. Alla utom Tom.
''Hur har er sommar varit?'' frågade Cygnus efter ett tag.
''Mina föräldrar jag köpt ett hus i Frankrike. Franska Rivieran faktiskt. Det är väldigt fint. Vi var där hela sommaren,'' svarade Abraxas.
''Vad har du och dina föräldrar gjort i sommar Tom?'' frågade Rose och flinade. ''Nej visst ja, du har ju inga färäldrar.''
''Tyst,'' var allt Tom sa. Han visste att det inte skulle hjälpa men han sa det i alla fall.
''Men snälla Tom, hur ska jag kunna hjälpa att dina föräldrar var så värdelösa att de inte ens ville ha kvar dig,'' fortsatte hon även om hon visste vad han skulle göra med henne.
- Jag sa TYST! skrek han och Rose hoppade till, men tydligen inte tillrДckligt fЖr att fЕ tyst pЕ henne.
Han visste vad han var tvungen att göra. Det var både förbjudet och oförlåtligt, men han var tvungen att göra det. Rose satt och hånade honom, vilket han inte tolererade.
Han viskade något till Cygnus som genast reste sig och gick ut.
På vägen ut drog han ner persiennen och Tom la en tystnadsformel över Rose som såg mycket förvånad ut. Nästa ögonblick slog det henne vad han tänkte göra. Hon skakade våldsamt på huvudet och hela hennes ansikte lyste av rädsla.
''Crucio,'' viskade Tom och riktade sin stav mot Rose som föll ner från sätet och vred sig i plågor.
Tom kunde se att hon försökte skrika men det kom inget ljud ur hennes mun.
Tom satte sig igen och lät förbannelsen vara i ytterligare ett par minuter. Melinda och Abraxas satt på sina säten och såg totalt skräckslagna ut. Han såg på dem och de böjde huvudet i respekt.
Efter ett tag var han så illa tvungen att släppa på förbannelsen. Han tyckte det räckte när han såg Rose ligga medvetslös på golvet. Han sparkade till henne för att få henne att vakna och satte sig på huk framför henne. Rose såg upp på honom och ryggade tillbaka när hon såg honom. Hon kurade ihop under fönstret skakandes. Han satt kvar där han var och började prata lugnt med henne.
''Du vet att det är ditt egna fel Rose,'' började han och log tillfredställt när hon nickade. ''Jag vill inte att du nämner mina föräldrar igen. Okej?'' Fortsatte han och Rose nickade igen. ''Berätta inte det här för någon,'' sa han lågt och såg på Melinda och Abraxas som nickade.
Han tvivlade på att Rose skulle våga berätta för någon. Hon visste vad som skulle hända då och den gången skulle han inte sluta.
Han reste sig upp och efter ett par minuters övertalning så försökte Rose resa på sig. Det gick inget bra. Hon lyckades ta sig upp på knä, sedan var hon så andfådd att hon aldrig skulle klarat av mer. Tom visste att det inte ens var lönt att försöka.
Melinda reste sig för att hjälpa henne, men en sträng blick från Tom fick henne att genast att sätta sig igen.
Ett tag senare kom Cygnus in igen. Till skillnad från Abraxas och Melinda verkade han inte ett dugg chockad. Snarare lättad. Förmodligen för att det var över. Rose låg fortfarande på golvet. Hon hade börjat snyfta igen och Tom suckade, men en sak fick honom att le. Rose förnuft verkade vara borta och hon behövde verkligen vila. Hon la sig på knä framför honom och bad honom om hjälp. Cygnus följde hennes exempel och sjönk ner på knä bredvid henne. Tom log när han såg Abraxas och Melinda göra likadant. Han gav dem tillstånd att resa på sig. Han hade till och med fått nog av Rose snyftande och gav Melinda order om att hjälpa henne. Vilket hon gärna gjorde.
Tom kollade på klockan. De borde vara framme snart. Som svar på hans tanke så saktade tåget in och stannade. Rose som verkade må lite bättre kunde gå vanligt igen. Det var tur att de inte behövde ta sina grejer till vagnen för det hade hon inte orkat. Tom såg på de stora bevingade djuren som drog vagnarna och suckade. Det hade tydligen blivit en vana att sucka. Något som hav var tvungen att vänja sig av med. Han klev snabbt upp i vagnen och de andra följde honom.
Det kunde inte ha tagit mer än ett par minuter att komma till slottet. ändå tyckte Tom det kåndes som en evighet och kollade på klockan varenda sekund.
Väl inne i Stora salen satte han sig i mitten av bordet. Han drog ner Rose på sin vänstra sida medan Cygnus satte sig på den högra.
Ett par minuter senare började sorteringen och Tom suckade igen. Han var hungrig och hoppades att sorteringen skulle vara slut snart. För en gångs skull så tyckte han att det var ganska trevligt.
När festmåltiden var över gick han långsamt till sovsalen. Efter att ha sagt till Abraxas och Cygnus att hålla ett öga pЕ Rose och se till så att hon inte pratade med någon om vad han hade gjort. När han var framme stannade han och såg sig omkring. Sju sängar stod på rad bredvid varandra. De gick i grönt och silver. Slytherins färger.
Plötsligt öppnades dörren och Abraxas och Cygnus kom in tillsammans men ytterligare en kille. Tom trodde att han gick andra året men var inte riktigt säker.
Abraxas och Cygnus tystnade omedelbart när de upptäckte Tom, men den andra killen pratade på som om inget hade hänt. Vilket han inte trodde det hade heller.
''Vad är det?'' frågade han när han märkte att de andra hade tystnat.
''Ingenting. Du borde gå och lägga dig,'' svarade Abraxas lugnt.
''Men jag...''
''NU!'' vrålade Tom och log då pojken omedelbart gick till sin sovsal. ''Vi måste prata,'' fortsatte han och Cygnus och Abraxas nickade.
''Vad har Rose sagt?'' frågade han otåligt.
''Jag förstår inte vad du menar?'' svarade Abraxas osäkert.
''Vad sa hon om mig när jag hade gått?'' frågade han igen. Han började bli irriterad. ''Cygnus?''
''Vi lyssnade inte. Borde vi gjort det?'' var svaret.
''Inkompetenta dårar. Gå och lägg er.''
Tom gick snabbt till tjejernas sovsal, kastade en förtrollning som tillät honom att vara där inne. Väl inne kastade han tystnadsformeln igen på henne innan han drog med henne ner till uppehållsrummet där han släppte henne. Han släppte tystnadsformeln och hon såg skräckslaget pЕ honom.
''Vad vill du?'' frågade hon och drog sig bakåt.
''Tyst,'' sa han och smällde till henne så att hon for i golvet. ''Vad har du sagt om mig?''
''Inget, jag svär,'' svarade hon lite för snabbt.
''Ljug inte för mig,'' sa han tyst och satte sig på golvet bredvid henne. Hon försökte resa sig, men han pressade ner henne i golvet. ''Vad har du sagt?''
''Jag berättade för Dippet vad du gjorde på tåget, men han trodde mig inte.''
''Berättade du för någon mer?''
''Nej, jag skulle al...''
''Tyst,'' sa han igen och avbröt henne.
Han försökte ta reda på vad hon egentligen sagt. Till slut fick han ge sig. Hon sa sanningen. Han var lättad. Han var glad över att hon inte gått till Dumbledore. Han litade inte på honom. Av goda skäl visserligen, men ändå. Det var inte meningen att han skulle veta om honom än. Han skulle få veta tids nog. Om han levde då.
''Du kan gå,'' sa han och släppte henne.
Hon reste sig och gick sakta bort till sin sovsal igen. Tom gjorde samma sak och la sig i sin säng. Han låg länge och stirrade upp i taket innan han slutligen somnade.