Detta har hänt

Ni som läst trilogin om Härskarringen känner redan till sagan om den lilla hoben från Flyke som fick ärva en ring av sin farbror Bilbo. Ni vet också att trollkarlen Gandalf grå upptäckte att just denna ring var den Enda ringen, den Stora ringen, härskaren över alla maktens ringar. Vidare berättas i denna saga om Frodos och hans kamraters flykt från deras hem i det stilla Flyke, förföljda av Mordors svarta ryttare och deras terror. Resenärerna får tillslut hjälp av Aragorn, utbyggdsjägaren från Eriador, genom förtvivlade faror och eländen nådde fram till Mäster Elronds hus i Vattnadal.

Där hölls nu Elronds stora råd, vid vilket beslöts att man skulle göra ett försök att förstöra ringen och Frodo utsågs till ringbärare. Så utvaldes Ringesbrödraskap, som hade till uppgift att hjälpa honom med hans svåra uppdrag; att om möjligt ta sig fram till Eldens berg i Mordors land. Fiendens eget mörka rike, de enda plats i världen där ringen kunde förstöras. Med i brödraskapet var Aragorn och Boromir, som till regenten av Gondor, och de båda representerade människornas släkte. Legolas, son av Thranduil, alvkonungen av Mörkmården, företrädde alverna; Gimli Glóins son av Ensliga bergen dvärgarna; Frodo med sin tjänare Sam Gamgi och sina två unga släktingar Meriadoc och Peregrin hoberna. Och så var där Gandalf grå, brödraskapets kloke ledare och rådgivare. I hemlighet tog sig sällskapet från det fjärran Vattnadal högt uppe i norr, misslyckades i sitt försök att övergå Caradhras höga pass mitt i vintern och fördes i stället av Gandalf genom Dolda porten och kom ner i Morias vidsträckta gruvschakt, där de letade sig en väg under bergens rötter. Där råkade Gandalf i strid med en fruktansvärd, eldsprutande underjordsande och störtade i mörkrets avgrund. Men Aragorn, som nu avslöjade sig som den fördolde arvingen till de forntida konungarna av Västern, ledde brödraskapet från Morias sydport genom Lóriens alvrike och sedan nedför den stora floden Anduin, tills de nådde fallen vid Rauros. Det blev nu nödvändigt för dem att bestämma huruvida de skulle ta vägen österut till Mordor eller följa Boromir att hjälpa Minas Tirith, Gondors huvudstad, i det stundande kriget. Eller skulle rentav sällskapet delas i två grupper? När det blev klart att Frodo själv var fast besluten om att fortsätta sin hopplösa färd till fiendens land, försökte Boromir med våld ta ringen från Frodo. Boromir föll för ringens frestelse, Frodo flydde och försvann tillsammans med sin tjänare Sam. Ringbärarens uppdrag verkade nu dömt att misslyckas och katastrofen oundviklig.

Sedan berättas om Boromirs ånger och hjältedöd och hur han bisattes i en båt som sköts ut i strömmen och överlämnades år Raurosfallens virvlar. Det berättas också hur Meriadoc och Peregrin togs till fånga av orchkrigare, som släpade dem i riktning mot Isengård, Saroman den vites bostad, över de östra slätterna i riket Rohan. Aragorn, Legolas och Gilmi förföljde och jagade dessa orcher, fast beslutna att frita sina vänner. Då uppenbarar sig Rohans ryttare. En beriden krigartrupp under ledning av Eomer, marskalken av Rohan, inringade orcherna i brynet till Fangorns skog och nedgjorde dem till siste man. Med de båda hoberna lyckades undkomma in i skogen, där de mötte enten Lavskägge, Fangorns okände herre. I hans sällskap blev de vittne till hur Enternas vrede väcktes och hur de gav sig på marsch mot Isengård.

Medan detta pågick träffade Aragorn och hans kamrater den från orchslaget återvände Eomer. Han lånade dem hästar och de red in i skogen. Men medan de förgäves letade efter hoberna, mötte de åter Gandalf, som återvänt från döden och nu var den Vite ryttaren, men han bar fortfarande sin slitna grå trollkarlsmantel över den snövita dräkten. Samman med honom red de genom Rohans stäppland till kung Théodens av Marks hallar, där Gandalf helade den gamle konungen och räddade honom från den onda trolldom som lagts över honom av hans lömska rådgivare Ormtunga, Saromans hemliga redskap. Här möter Aragorn Eowyn, Eomers syster hon ser en stor ledare i den slitne utbyggdsjägaren och fattar genast tycke för honom.

Så red de samman med kungen och hans ryttarhär till strids mot Isengårds styrkor och deltog i det förtvivlade slaget vid den belägrade Hornborgen, som räddades genom en mirakulös seger. Här tar vår historia sin egentliga början. Ty det Tolkien i sin saga valde att inte berätta, var att en arme av alver sändes ut från Vattnadal och Lórien för att bistå människorna i detta hopplösa slag, deras ledare var Haldir, högste befälhavare för vakttrupperna i Lórien. Med dem fanns även en utbygdsjägare vid namn Cira. Efter slaget förde Gandalf sina vänner vidare till Isengård, där de fann det väldiga fästet lagt i ruiner av trädfolket och där Saruman och Ormtunga belägrats i Isengårds ointagliga kärntorn. I parlamenteringen framför hans portar vägrade Saruman att ångra och göra bot så Gandalf bröt Sarumans trollstav och utlämnade honom åt enternas vaksamma fångvaktstjänst.

Vad som sedan händer är lite diffust, ty efter att våra vänner tagit strid mot Sauron, besegrat honom och Herrskarringen förstörts, så kröntes Aragorn till konung av Gondor. Men den här sagan har inte fullt så lyckligt slut som Tolkien berättar. Arwen, Mäster Elronds dotter, som Aragorn älskat sedan deras första möte, bland de vita trädstammarna i björkskogen runt Vattnadal, reste med sin far till alvernas odödliga stränder och landet Valinor i väst. Aragorns hjärta brast för att han var tvungen att lämna sin älskade, men det var på hans order hon reste. Hon hade annars förtvinat av sorg den dag hans tid når sitt slut. Ty hon hade fått vandra Midgårds gröna kullar ensam i sorg och mörker, ty inget annat folk känner glädje, kärlek och sorg så intensivt som alverna...

Asar och alfer delade makten

Asarna red över regnbågsbron med frostvita vapen

Skymtade fjärran i Järnskogsmörkret drypande odjursgapen

Svärden klang och lyste, när jättarnas namn hördes.

Rösternas genljud, hovarnas dån långt i rymden fördes.

Alfer gick i spirande gräs, mjukt på smidiga fötter.

Träd sprang i blom, när alferna steg lätt över knotiga rötter.

Jordriket gladde sig, groende vår drog in,

majnatten lyste vit av alfers vita skinn.

Asar och alfer drog till ting och delade jordens makt.

Asarna satt som huggna stoder, tunga av urtidsprakt.

Alferna gled som skuggor, de vankar var de vill,

skuggor av allt som inte finns, men en gång ska bli till.

Asar och alfer rådslog och delade jorden så:

Åt asar allt som en hand kan ta, och allt ett ord kan nå.

Åt asar allt som är talat, och all den tid som flytt.

Åt alfer det som sedan är kvar: allt namnlöst nytt.

Asar och alfer rådslog och delade människors ätt:

Åt asar dem som håller fast vid fädernas ärvda rätt,

hövdingar och krigare och alla offerpräster,

alla som ber i tempel, från öster till väster.

Asar och alfer rådslog och delade människors släkt:

Åt alfer dem som lyder blint en dag som än ej är bräckt,

alla som blotar i skogen och fädernas lag ej stöder.

Alla som växer som vilda träd, alla från norr till söder.

Så de rådde, och så det blev. Så styrde de jordens ring.

Asarna rår över lösen i strid, synliga tecken och ting.

Men alfer styr de tingen, som aldrig ett namn har haft,

och allt vad de har och allt vad de ger är fruktbarhetens kraft.

Karin Boye 1924

Första Boken

En ny begynnelse

Kap 1: Legolas och Elimin

Gandalf satt försjunken i tankar, hans vita hår rörde sig lätt i vinden. Röken steg i en fin strimma från hans pipa. Nedanför hans fötter, lätt lutade mot murkanten, var män och kvinnor från Rohan i full färd med att ta hand om sina döda och skadade efter nattens strid. Segern var vunnen men den hade haft ett högt pris i människoliv, alver och orcher. Utanför murarna i Helms klyfta staplades fienden på hög och kadavren brändes. Äkta män, bröder och söner av Rohan var ärofyllt registrerade och lades till sin sista vila.

"Gandalf, har du en minut för mina ord?" Det var Legolas som kom vandrande längs muren. Han såg ut över slagfältet och hans ögon fylldes av sorg."Så många liv som måste offras innan detta är över." Sade han sorgset.

"Ändå är det bara begynnelsen av det stora kriget." Svara de Gandalf och såg upp från sin pipa.

"Gandalf, vem var kvinnan som kom ridande med alverna? Under striden verkade hon besitta minst tre mans styrka och ändå smidighet som en alv? Hon räddade mitt liv ett par gånger och jag kände hennes ögon på mig nästan hela tiden."

Gandalf satt tyst med ett litet leende på läpparna.

"Hon är utbygdsjägare." Hördes en röst svara det var Aragorn som närmade sig sällskapet på muren."Hon vaktar skogarna runt de grå hamnarna och ska säkra alvernas väg vid flykt. Hennes ätt har gjort detta länge. Nordens folk kallar henne Vinda, eftersom hon är snabb som vinden och stark nog att välta fullvuxna träd. Var det henne jag såg dig spionera på?"

Legolas log ett skamset leende."Jag vet att det inte var passande. Men jag kunde inte hjälpa det. Det var som om andra makter än min egen vilja styrde mina steg. Efter slaget såg jag henne falla på knä vid Haldirs döda kropp. Hon grät och kramade honom som om hon ville krama fram en sista gnutta liv. Jag ville tala med henne, men min kropp var för trött för att röras. När hon tillsist släppte honom och vandrade in mot borgen drog hon bak huvan på sin grå kappa och jag såg ett mycket speciellt ansikte. Det var rundare än mitt folk men ändå välsnidat. Ögonen var mörka.... Jag har aldrig sett så mörka ögon, håret var rött som en eld, tjockt och lockigt. Jag är nog mer än väl huvudet längre än henne. Min sovplats ligger i närheten av hennes och det hände sig att vi nästa krockade i trappan till gästsalarna. Hon gick före mig upp och jag kunde inte ta ögonen från henne. När hon gick in på sitt rum såg jag att dörren till hennes gemak måste ha krympt lite, för en pelare av ljus slog ut mot den dunkla korridorväggen. Jag märkte inte själv att jag stannat och såg in förrän du kom gående, Aragorn."

"Jag vågade nästan inte tala med dig. Du såg ut att vara i en annan värld, långt bort."Tillade Aragorn retsamt och puffade lite på sin vän.

"Ett föga ädelt beteende, det måste jag hålla med om", sade Gandalf. "Att iaktta kvinnor i lönndom är ej värdigt en alv av din status, det vet du."

Legolas rynkade panna och såg skamset ner i marken "Hon förbryllar och förtrollar mig..."

Aragorn log och tände även han sin pipa."Ibland blir man förvånad över vad livet har i baktanke, Det kan vara svårt att välja vem ens hjärta ska tillhöra."

"Det är omöjligt..." Legolas reste sig och såg ut över borggården. Vinda, nu klädd i mer feminina kläder än de slitna utbyggarplagg, i vinrött och grått hon anlänt i, hjälpte till att plåstra om de sårade. Solen blänkte i hennes röda hår. Legolas suckade djupt och slöt ögonen." Om hon inte hade varit människa... ingen av vårt folk har det utseendet. Rött hår är mycket ovanligt och vi alver har inte behov av så muskulösa kroppar. Du vet kanske bäst vad jag talar om Aragorn. Jag kan inte ge henne mitt hjärta även om jag verkligen önskade det. Hon är människa och jag är alv. Det måste sluta illa för någon av oss."

"Ditt hjärta är ditt att ge till den du önskar. Det kan ingen ta ifrån dig." Sa Aragorn, och strök det halsband han fått av Arwen innan de lämnade Vattnadal.

"Även om jag försakade odödligheten hos mitt folk skulle hon avlida före mig...vi skulle få en så kort tid tillsammans..." Han tystnade och satte sig uppgivet bredvid sina vänner. De tre satt stilla, försjunkna i tankar.

"Jag har känt henne en lång tid." sa Gandalf plötsligt. "Hon är utbygdsjägare precis som du säger Aragorn, men inte riktigt som du tror. Hon föddes i Gondor av en kvinna som hette Sara Stålhammare. Om jag får säga det själv, är hon en spegelbild av sin mor. Hennes far fanns aldrig vid hennes sida, moderns släktingar ville inte veta av det. Sara avled strax efter att hon givit liv till Cira, vilket är hennes födelsenamn."

"Cira," sade Legolas. Tyst för sig själv, "ett vackert namn."

"Jag minns ingen Sara Stålhammare i Gondors vita stad." Sade Aragorn till Gandalf.

Den gamle trollkarlen bara log. "Hon dog för mycket länge sedan. Ett par år efter det stora kriget, då Sauron förlorade ringen." Legolas vände sig mot Gandalf. Hans ögon såg ut att bli stora som månens skiva."Sara och andra från Gondor hjälpte till att ta hand om sårade efter slaget. Hon fann en man så illa skadad att ingen trodde han skulle överleva. Men hon förde honom till sitt hem och vårdade honom tills han nästan var sitt vanliga jag igen. De blev mycket goda vänner och deras vänskap utvecklades till kärlek. Ur deras sista möte är hon sprungen."

Legolas skruvade på sig."Vi alver har inte samma yttringar för kärlek som människorna..."

Aragorn skrattade "Du får det att låta så enkelt och banalt min vän. Jag skulle aldrig närma mig en kvinna på det sättet om vi inte är lovade till varandra."

"I alla fall..." fortsatte Gandalf. "Saras släktingar beskyllde Ciras far för att ha dödat Sara, och gömde Cira för honom. Saras mor tog hand om barnet, de lämnade Gondor och vandrade till skogarna vid de grå hamnarna. Där levde de till sin död."

"Träffade hon någonsin sin far igen?" Undrade Aragorn

"Ja," svarade Gandalf. "Han fick bud om att Sara dött i barnasäng och att barnet följt sin mor i graven. Han tynade nästan bort av sorg. Men de möttes när hon var i vuxen ålder och har haft bra kontakt sedan dess."

"Varför är hon här? Det är långt från de grå hamnarna", mumlade Legolas tyst. Nästan som om han för sin inre syn kunde se hennes levnadsöde.

"Jag mötte henne när jag red efter förstärkningar", sade Gandalf . "Våra hästar behövde vila och jag frågade vad hon gjorde i dessa trakter. Hon berättade att hennes far kallat henne till sig. Hon var mycket upprymd. Det var nästan etthundra år sedan de senast sågs." Gandalf log mot Legolas som stumt stirrade framför sig. "Hon är ett halvblod Legolas, människans yttre kombinerat med alvernas inre krafter. Underliga varelser ser dagens ljus när människor och alver förenas. De blir mäktiga och visa. Hon bär även ett annat arv efter sin far...hon är ungefär tretusen år gammal...en lämplig ålder..."

"Haldir!!" sade Legolas plötsligt, "jag såg dem tala älskvärt före striden. Haldir var hennes far!"

"Hon är alv?!" utbrast Aragorn.

"Nej inte riktigt...eftersom hon gömdes för sin far och han ej hade någon vetskap om henne, kunde han inte bära hennes själ inför Iluvartar så den fick välja att vara odödlig eller människa. Det måste göras medan själen ännu är ung. Hon är således både människa och alv. Svår att artbestämma..." mumlade Gandalf och puffade på sin pipa.

Legolas skakade på huvudet."Det kan inte vara möjligt. Här går jag och tror att jag förälskat mig i en människa och så visar det sig att hon trots sitt utseende är av mitt folk." Han reste sig och gick, solen lekte i hans gyllene hår och glädje strålade från hans ögon.

"Ibland avundas jag honom," sa Aragorn tyst och suckade. Han såg på halsbandet han fått av Arwen och kramade det i sin hand.

"Din tid av lycka ska komma", log Gandalf och klappade honom på axeln.

Legolas stod på borggården och såg på henne. Hennes ljusa klänning rörde sig lätt i vinden. Så beslutade han sig och gick fram. "Cira, dotter av Haldir, jag beklagar din sorg."

Hon såg upp från sitt arbete och log mot honom. "Det var länge sedan jag hörde det namnet...ditt namn är?"

"Jag är Legolas Grönlöv son av Thranduil."

"Det lät bättre än "prinsen av mörkmården"" svarade hon med ett leende

"Vem kallade mig det?" Undrade Legolas

"Min far..." svarade hon tyst. "Han sa: "vakta honom med ditt liv, han är prins av mörkmården och får inte skadas". Det var Galadriels order, jag har betalat ett högt pris för det skyddet. Jag kunde ha täckt min faders rygg i stället..."

"Låt inte denna sorg tynga dig för mycket. Haldir har vandrat till Mandos salar och kommer att möta dig igen den dag du färdas till Valinor."

Hon gav upp en djup suck och såg på honom igen. "Jag är uppvuxen bland människor, lord Legolas. Det är svårt för mig att tänka så. Men jag ska försöka." Hon log försiktigt, en tår gled över hennes kind och fläckade lätt hennes ljusgröna klänning.

"Kom, låt oss lämna denna sorgen plats en stund. Kom och berätta för mig om ditt liv." Han sträckte fram sin hand mot henne. Hon tvekade ett ögonblick men lade sedan sin hand i hans och de vandrade ut genom portarna. Gandalf betraktade dem med rynkad panna när de lämnade borgården.

"De är vackra ihop" sade Aragorn stilla.

"Förvisso..." mumlade Gandalf. " Men det är något jag inte förstår. Varför har Galadriel lagt ner så mycket arbete på det här?"

"Hur menar du?" Frågade Aragorn.

"Klänningen och bältet hon bär är belagda med mycket fina runor. Jag misstänker att det är bara jag som kan se dem. Tyget är vävt på ett speciellt sätt och runorna dolda i det. Linningen är broderad med blommor och träd från mörkmårdens bildkonst. Men stenarna på axlarna, i hennes halsband och armband vet jag ingenting om. Bältet är helt klart ett fruktbarhetsbälte i renaste silver med vackra grå alvstenar. Dessa plagg var en gåva från Galadriel som Haldir bar med sig till henne."

"Det låter som om Galadriel vill planera ett bröllop så småningom" Aragorn hånlog

"Det är det som gör mig så fundersam. När jag fick min upphöjda status samtalade jag mycket med gudarna över både människor och alver. Bland annat kom hon på tal, eftersom de ej viste vem som hade ansvaret för henne. Jag fick se det öde som var menat från början. Hon föddes som din brud, Aragorn."

Aragorn hostade till och höll på att sätta pipan i halsen. Sedan såg han mycket frågande på den gamle trollkarlen.

"Hon skulle möta dig, bli förälskad och ge dig många söner. Hon skulle avsäga sig sin odödlighet och bli anmoder till din konungaätt. När du sen är borta skulle hennes mänskliga sidor göra att hon ej förtvinar av sorg utan kan leva vidare. Hon skulle bli den sista alvättlingen i midgård, visare än alla andra varelser. Hennes styrka och visdom skulle gå i arv längs dina släktled och hon skulle finnas där att ge dem råd. En borg av vitaste sten skulle resas i hennes namn. Hon skulle vaka över din ätt så de aldrig viker av mot mörkret igen. "Konunga modern" skulle hon kallas, när hennes långa liv tillslut ebbar ut skulle hon möta dig igen hos de döda. Men ditt hjärta tillhör Arwen, det räknade gudarna inte med. Legolas plötsliga tycke för henne är inte heller direkt planerat"

Aragorn var stum av förundran,"Om hon fattar tycke för Legolas kommer hon att vandra till Valinor med honom..." sade han tillslut.

"Varför vill inte Galadriel att Cira blir mänsklig? Legolas tyckte om henne före hon bar Galadriels utstyrsel. Men nu dras han till henne som en mal till ljuset. Runorna på klänningen kan ge honom känslan av att de redan är gifta. Det finns risk att hon blir havande med hans barn redan före nästa soluppgång. Kan Galadriel känna till Ciras alternativa öde....?" Mumlade trollkarlen och blåste fundersamt en rökring. Med pannan i djupa veck såg han den lösas upp i den lätta brisen.

"Vi måste dra vidare i morgon..."sade Aragorn, hans hand rörde försiktigt vid halsbandet han fått av Arwen. "Min aftonstjärna vad vore jag utan dig?"

Legolas och Cira slog sig ner vid en trädunge inte långt från murarna. Cira talade om sin uppväxt bland människor, hur hon dolt sin odödlighet genom att låtsas vara dotter i rättnedstigande led från Sara stålhammare. Legenden hade fötts om ätten som vaktade skogarna runt alvernas hamnar. Hon berättade om första mötet med sin far och hur de hade känt varandras närvaro. Hon visste inte att hon hade en alvisk far före de möttes. Hon hade fått berättat att en alv mördat hennes mor, att Sara lyckats såra honom och att det blod han utgöt stänkt på Cira. Det var från den stund hennes liv hade förlängts. Men det ögonblick hon mötte Haldir insåg hon sanningen som legat dold för henne sedan många hundra år.

"Han trodde att jag var en vålnad av min mor och ropade ut hennes namn. Jag var på väg mot Lórien eftersom jag fått veta att alven som mördade min mor kom från de trakterna. Men jag fann ingen mördare utan min älskade far som jag trott var död sedan hundratals år. Han förde mig till Galadriel som välsignade mig och gav mig mitt alviska namn, Elimin."

"Eldsflamman... "sa Legolas tyst förundrad över hennes berättelse.

"Ni är ett så vackert folk..." sa hon förläget. "När jag såg skönheten hos min far förstod jag varför min mor gick emot sina släktingar för att få vara med honom." Vinden blåste till en lätt bris som lyfte hennes hår från hennes axlar ett kort ögonblick. När Legolas såg de gröna alvstenarna belägna på klänningens linning kunde han inte tro sina ögon.

"Varifrån kommer dessa stenar?" Frågade han försiktigt.

"Åh, de är länkar från ett armband jag fick som gåva av en alv. Jag hjälpte honom försvara sig och sitt följe från ett pack med orcher, det är länge sedan." Hon drog upp sin ärm och visade sin armlänk "Den var för stor så jag bad Galadriels smedjor att ta av tre länkar."

Legolas tystnade, han kände igen armbandet. Silverinfattningarnas speciella mönster och de gröna stenarnas lätt grå lyster hade han sett tidigare. Stenarna härstammade från mörkmården och de snirkliga silverinfattningarna tydde på kungligt ursprung, rättare sagt var det hans faders träd de var formade som. Han mindes hur hans far för länge sedan givit sig av för att handla med alverna i Vattnadal och Lórien. Stenar och trähantverk skulle bytas mot silver och andra metaller. På hemvägen blev de överfallna. När de kom hem hade fadern sagt: "Min son du blir inte yngre. Ge dig ut i världen och sök din brud. Jag har under min resa märkt mitt förslag med vår ätts tecken. Har jag inte helt fel om hennes ursprung och mitt val inte varit helt galet kommer ni att mötas en dag. Finner ni varandra behöver ni ej min välsignelse, den bär hon redan. Det är det minsta jag kan ge henne" han hade vägrat att berätta något om vem hon var och var de mötts. Men han hade påpekat att det slutgiltiga valet låg på sonen. Legolas visste inte vad han skulle säga, att det var hans faders armlänk var det ingen tvekan om. De satt tysta och såg ut över markerna.

"Jag slutar aldrig förundras över alverna." Sade hon sakta. "Allt ni rör vid verkar bli vackert och levande, jag var tärna vid Galadriels hov en tid medan jag vistades hos min far. Hon lärde mig mycket. När våren kommit trehundra gånger i Lórien visade hon mig sin spegel och spådde min framtid. Hon talade om en kraftfull mörk man som människornas gud valt till min, men också om en annan som Valinors herre önskar att jag valde... lord Aragorns auktoritet och stiliga yttre är inte att förneka..." Legolas huvud föll och han kände hur det stack till i hans hjärta."Men," fortsatte hon. "Jag har aldrig mött en alv fagrare än ni...."

Hon rörde försiktigt vid hans gyllene hår. Han såg upp och hans blå ögon mötte hennes mörkt brungröna. Blott ett kort ögonblick vågade hon hålla kvar blicken innan hon mycket förläget slog den i marken." Förlåt min framfusighet, lord Legolas. Min far har lärt mig att alltid tala från mitt hjärta, men detta var kanske opassande." Hon reste sig skamset och promenerade i rask takt tillbaka mot borgen.

Legolas log, han tog ett djupt andetag och vände sitt ansikte mot himmelen. Han kände värmen från solen mot sitt ansikte, sedan betraktade han henne medan hon gick och sade tyst för sig själv: "Elimin, dotter av Haldir och Sara, utvald av Valinors herre och lady Galadriel. Välsignad av min far och alla goda andar, jag kommer att äkta dig en dag, om du vill dela ditt liv med mig."

"Eowyn! Eowyn! Var är du min vän? Jag måste tala med dig!" Cira sökte efter sin vän på borggården. Eowyn såg upp från sitt arbete.

"Vinda, min vän varför denna brådska?"

"Åh, Eowyn." Cira sjönk ner på marken bredvid sin vän. "Jag är förälskad men öppnade mitt hjärta för tidigt, han gav mig inget gensvar och nu är jag för förlägen att möta honom." Hon suckade djupt, plockade upp en linda från Eowyns korg och började plåstra om en äldre man vars hand blivit lätt skadad under nattens strid.

"Alver är på det sätet Vinda, tysta och melankoliska." Svarade Eowyn.

Den gamle kramade sin nylindade hand och sa: "Jag tror inte ni behöver oroa er, fagra dam. Skulle ni förklara mig er kärlek skulle jag inte tveka. Det tror jag inte alvpojken gör heller. Han kom nyss in genom portarna. Det såg ut som om han lagt ögonen på en Silmarill när han såg på er, han gick mot trollkarlens säte." Cira såg sig om och han precis se Legolas rygg försvinna i borgens dunkel.

"Tack min vän", sa hon till den gamle.

"Tack själv halvalv", svarade han och tog av lindan från sin hand. Till Ciras egen och andras förvåning var skadan redan läkt. "Bara ert sällsamma släkte kan åstadkomma detta, tack min åldriga fröken." Så vandrade han iväg.

Eowyn gick fram till sin vän "Halvalv? Vinda, varför sade han så?"

Vinda såg på Eowyn och log lite försiktigt. "Det är en lång historia. Någon gång ska jag berätta den för dig."

"Är du den legenden talar om? Halvalven som ska bli anmoder till Gondors konungaätt, lord Aragorns tillkommande?" frågade Eowyn

"Jag vet inte vilken legend ni talar om. Jag har ej avgivit något löfte och mitt hjärta tillhör någon annan än lord Aragorn."

Eowyn log. " Kanske jag kan få tävla om hans intresse då?"

Vinda skrattade "Min vän, han kommer att dyrka dina steg..."

Skymningen började falla över nejden. Ryktet om Vindas härkomst spred sig snabbt och männen kom till henne för att helas. Hon förstod inte sin helande förmåga, men ifrågasatte den inte heller. Legolas och Gandalf hade talat länge om alvernas och människornas gudars vilja och mening. När Aragorn gjorde dem sällskap bytte samtalet karaktär och kom nu att handla om deras framtida resa och dess slutliga mål. När det blev dags för middagsmål gick de ner till matsalen. Gandalf, Aragorn och Legolas var placerade vid konungens bord med Eowyn, Eomer och kungens generaler. När Eowyn och Vinda kom in i salen iförda middagskläder var det ingen som kunde frångå att se Vindas härkomst. Det röda håret låg utkammat över axlarna, hon bar ett hårnät som en hätta av silverspets med vita pärlor och en lite större droppformad ljusgrå sten hängande mot hennes panna. Hennes klänning var skinande vit med ljusgrå brodyrer och vita pärlor. Hennes ärmar hade vida slut och runt midjan bar hon sitt silverbälte med grå stenar. Flickorna hade hjälpt varandra att komma i ordning efter dagens arbete och de var mycket vackra. Eowyn bar även hon en klänning som såg ut att vara av alviskt ursprung. Den var ljust blå med ljusare brodyrer, vida ärmslut med vackra grå stenar. Hennes blonda hår var även det utkammat över axlarna. Det kröntes med ett tunt gulddiadem som visade hennes kunglighet. Legolas såg för första gången Ciras alviska auraa. Han tyckte den var så stark att den också lyste upp Eowyn, båda tycktes lysa av himmelsk glöd. Eowyn gick mot sin fars bord medan Cira vek av mot alvernas.

"Vinda, my lady!" Ropade kungen. "Din far är en av de vi ärar i kväll, det vore min glädje om ni ville ta hans plats vid mitt bord."

"Tack min kung, det vore en ära att få sitta på min faders plats i kväll", svarade hon och bugade djupt.

"Det gläder mig. Hade inte er far kommit med sina män hade slaget kanske inte haft en så lyckad avslutning."

Vinda log och gick mot honnörsbordet. Kung Théoden av Rohan satt högst upp, vid hans högra och vänstra sida satt Aragorn och Gandalf. Nedan dem satt Eomer och Legolas. Vid Legolas sida satt redan Eowyn, så Eomer reste sig och drog ut stolen för Vinda. Legolas kände hur hans hjärta bultade allt hårdare när han såg på henne. Hennes alviska auraa brann i hans ögon. Legolas och Aragorn hade fått lite bättre kläder för ändamålet. Aragorn bar en mörk tunika med en oxblodsfärgad långväst över. Legolas bar liknande plagg fast i mörk, grön sammet. Middagen fortskred mycket trevligt, alla samtalade och skrattade, de fallna krigarna ärades i tur och ordning. Eomer och Vinda talade mycket och berättade om sina förfaranden. Legolas hade svårt att ta ögonen från henne men talade artigt med sina bordsgrannar.

"Gandalf är hon verkligen till hälften alv?" Frågade kungen.

Gandalf såg på honom och svarade." Lika säkert som att solen tänds imorgon också."

Kungen vände sig nu till Aragorn." Det finns en gammal legend bland vårt folk som berättar att en halvalv ska komma att bli anmoder till en stor konungaätt. Finns det någon sanning i det?"

" Hon måste välja sina egna vägar, svarade Aragorn, men hon skulle passa utmärkt för en kung. En kung bland människor..." Legolas vände sig mot honom, Aragorn log "... eller en kung bland alver." Det sista sa han så tyst att troligen bara Legolas och Gandalf uppfattade det. Legolas log förläget.

Efter middagen flyttade gästerna och folket ut på borgens stora stenbalkong. Natten var stjärnklar och ljus. Vinda stod vid balkongens mur och såg ut över fälten, en tår rann sakta över hennes kind. "Farväl min far, du gick allt för tidigt, jag har så mycket kvar att lära." Sade hon tyst.

"Gråt inte mer, my lady. Det är inte klädsamt för ert vackra ansikte." Aragorn närmade sig henne.

"Jag saknar min far så mycket", svarade hon.

"Han väntar dig i Valinor. Kanske är han till och med på det skepp som för er dit."

"Ni förstår hur jag känner mig..."

"Jag förstår mycket väl", suckade Aragorn.

Hon satte sig på murkanten och han slog sig ner bredvid. "De talar om er här som om ni vore en profetia som infunnits", sade han sen.

"Ja, jag hörde det. Även nu är det många som stirrar på oss."

"Mitt hjärta finns hos en alvmö med mänskligt blod i sina ådror. Så mycket är sant, hennes namn är Arwen, Elrond halvalvens dotter."

"Jag minns alvprinsessans svarta hår och klara stämma. Jag träffade henne när hon besökte Galadriel i Lórien."

"Gandalf berättade att ni är den enda av alvernas släkte som kan stanna i denna värld utan att förtvina. Mitt hjärta är brustet för att jag måste lämna min älskade. Jag vill att hon reser med sitt folk till Valinor."

"Hjärtan kan vara sanna plågor, lord Aragorn. men utan dem vore vi kalla och grå..."

Aragorns ögon plirade mot henne"Men ert hjärta kan inte vara brustet, my lady."

"Jag är inte ung längre, lord Aragorn, men er vän lättar mitt hjärta en aning. Alverna är så vackra, men jag tror inte att han känner samma sak för mig. Jag öppnade mitt hjärta för tidigt och för kraftfullt. Han fick mig att känna mig ung igen, att le i min sorg. Men han gav mig inget gensvar." Hennes stämma sjönk. Hon betraktade Legolas där han stod, talandes med de alver Haldir fört med sig.

"Ni behöver ej oroa er, my lady, sade Aragorn lugnt. Sedan Legolas lagt sina alviska ögon på er är ni allt han talat om. Han övervägde för ett ögonblick att ge upp sin odödlighet för att han trodde ni var dödlig." Vinda såg på honom och rodnade. "Vi reser i morgon, tag väl hand om tiden, my lady." Aragorn log mot den skamset rodnande Vinda och gick för att tala med kungen och Gandalf. Vinda suckade och vände blicken mot himmelen, stjärnorna tindrade som juveler. Hon tänkte på sin mor som hon aldrig hade träffat. Om hon blev Legolas brud skulle hon aldrig få träffa henne heller. Men sa hon upp sin odödlighet och ingick ett brustna hjärtans förbund med Aragorn så skulle hon aldrig få se sin far igen. Hon blundade, valet var för svårt att göra just nu. Det skulle kräva noggrann överläggning. Åker Arwen till Valinor blir Aragorn ensam, då kanske han väljer Eowyn till sin brud. Skulle Legolas resa med sitt folk till Valinor och inte besvara hennes känslor skulle hon bli ensam. Skulle då Aragorn välja henne eller Eowyn, eller ingen av dem. Legenden säger att Lord Aragorn ska äkta en halvalv, och åker Arwen finns bara hon själv kvar... Tankarna tumlade om varandra i hennes huvud, tyngd av dem reste hon sig och återvände till sitt gemak. Hon behövde rensa huvudet och byta kläder. Legolas såg henne vandra in mot borgen.

"Vad kan vara fagrare?... "sade han för sig själv.

"Er kärlek kanske? Den är så utsmyckad från båda sidor." Legolas märkte inte att Eowyn hört vad han sagt. "Lord Aragorn!!" ropade hon. Aragorn steg fram till dem. "Nu är det hög tid att våra vänner gör slag i saken, eller hur? Tala lite vett i din vän så ska jag tala med min." Så lämnade hon dem och gick in mot borgen.

"Legolas..." sa Aragorn, "Eowyn har rätt, din tid rinner förbi dig. Imorgon måste vi resa vidare. Hur hittar du henne om hon ger sig av medan vi är borta? Vad händer om ni blir skadad? Då får hon kanske aldrig veta hur ni känner. Säger hon bort sin odödlighet ses ni aldrig mer."

"Men vad ska jag säga?" Legolas blickade upp mot himlen som om han väntade ett tecken till svar. "Jag har diktat henne många kväden men de kan ej beskriva henne på ett sätt som gör henne rätt." Han blundade och sjöng med klar stämma på sitt modersmål.

Som en silmarill i skymning, en klar och vacker avbild ger

Jag såg dig och från den dagen, jag endast dig i världen ser.

En flamma varm som eldar, en låga i mitt bröst har tänt

Du kvinna av alv och människa, du bådas anlete satt på pränt

Elimin bär i sin vita hand, mitt hjärta och till väst jag ber

Du vackraste bli min för evigt, jag endast dig i världen ser.

Legolas sång tystnade. Alla som kunde hans språk hade stannat till och lyssnat.

"Legolas gå till henne, tala med henne. Hon tror att ni inte känner för henne, när ni inte gav henne något gensvar under morgonen."

"Hon bar min faders armband, Aragorn. Han har gett det till den kvinna han önskar att jag äktade. Jag blev stum när jag såg det."

"Men vad väntar du på då? Gå till henne", svarade Aragorn

"Ni ska veta att Haldir tyckte om mycket om er, lord Legolas." Det var Lofa ett av Haldirs befäl som talade. "Han gladde sig åt resan hit bland annat för att han skulle få granska er lite bättre."

"Tack min vän", svarade Legolas. "Aragorn, hon talade om att alvers och människors gudar, valt varsin man åt henne. Galadriel har namngett er, men inte vem som Valinors herre valt. Tänk om det är jag...jag måste rensa tankarna..." Han lämnade sällskapet och promenerade längs muren en bit. Sen satte han sig ner. Tankarna for i hans huvud. Ger jag mitt hjärta till Elimin i kväll är det ändå ingen garanti för att hon kommer till Valinor om jag stupar i kriget... hans tankar vandrade fram och tillbaka. Hans skarpa alvöron uppfattade en diskussion långt borta. Det var Elimin och Eowyn som diskuterade. Han ville inte höra men han råkade uppfatta att Elimin sa "Om han verkligen känner något för mig, så kommer han inte att ge sig av utan att ta farväl". Han beslutade sig och tog ett språng ner på balkongen. Han vandrade in i borgen och mötte Eowyn i trappan till gästvåningen. Hon bara log och gick förbi. Legolas gick sakta genom korridoren fram till dörren där ljuspelaren träffade väggen. Han såg in, Elimin satt och kammade sitt hår. Hon hade bytt klänning från den vita till den ljusgröna. Hon var bedövande vacker i hans ögon. Så tog han mod till sig och knackade på.

"Kom in!" ropade hon. När hon såg vem som klev in i hennes kammare blev hon mycket nervös. "My lord?..." sade hon nästan förskräckt.

"Elimin, dotter av Haldir", svarade han. "Jag har betänkt vad ni sa på morgonen." Han gick fram och förde handen försiktigt genom hennes hår. "Ni är så vacker, så bedövande vacker."

Hon vände bort ansiktet och rådande."Ni vet att jag känner mycket för er, lord Legolas." Hon gick fram till sitt fönster och såg ut. Han följde efter och lade försiktigt händerna på hennes axlar. Hon skälvde vid beröringen. Han vände henne mot sig och förde händerna längs hennes armar fram till hennes armband.

"Alven ni hjälpte, som gav er detta till tack, var ingen annan än min far. Han berättade för mig att han mött den kvinna han skulle kunna tänka sig som min brud. Han sade att ni var stark och modig. Men... han glömde att berätta hur vacker ni var. Galadriel måste älska er högt som gjorde er till hennes tärna, hon är nog rädd att förlora sin ädelsten." Han lade handen mot hennes kind och smekte den ömt. Legolas tänkte på tiden i Lórien. Hur underbart det vore att vandra i den gyllene skogen med Elimin vid sin sida. Han tänkte på Galadriel och de gåvor hon givit dem. Plötsligt mindes han något. När Galadriel gav dem alvkapporna hade den kappa Haldir bara tagit ur högen åt honom, inte varit den rätta enligt Galadriel. "Nej " hade hon sagt " han ska bära den här" så hade hon valt ut en kappa ur högen. Haldir hade skrattat och räckt honom kappan. "Ni måste vara högt aktade hos drottningen, dessa kappor har Galadriel och hennes tärnor själv vävt tyget till." Så hade han gett kappan till Legolas. Haldir hade granskat honom noga. "Ja, det är rätt längd och rätt kappa antar jag" Galadriel hade bara sett finurlig ut.

"Jag inser just en sak... Vävde ni något tyg i Lórien?"

Hon tog hans hand från hennes kind och kysste den "Ja, grått tyg till alvkappor"

Legolas skrattade gott."Må alla gudar beskydda lady Galadriel, som ni har beskyddat mig. Jag har burit den kappa ni vävt under hela resan."

"Den verkar fungerat bra."

Han såg in i hennes ögon och kände den varma kärleken strömma mot honom. Han blundade nästan övermannad av dess kraft. Då kände han hur hon lade sina armar om hans hals och de förenades i en kyss. Han omslöt henne i sin famn och drog henne tätt intill sig. Hans kropp fullständigt brann. Plötsligt fick han svårt att andas och släppte taget. Hans ben darrade, och han famlade baklänges tills han satte sig på hennes bädd. Hon öppnade låset på sitt halsband och hängde det om hans hals. Så satte hon sig ner bredvid honom.

"Er far är en ädel man, må detta bli en symbol för honom. Det han gav mig ger jag nu er som ett tecken på min kärlek." Legolas såg på silverträdet och mindes vad fadern sagt när han kom hem från sin handelsresa. Hans blick vandrade till Elimin, hennes ögon hade fyllts med tårar."Jag saknar min far så mycket..." sade hon sorgset. Han lade sin arm om henne och omslöt henne i sin famn.

"Jag önskar att jag kunde hela er från denna sorg. Men allt jag kan ge er är min kärlek."Han strök försiktigt bort hennes tårar. Hon kurade ihop sig så nära honom hon kunde.

"Lämna mig inte i natt, hela mitt hjärta från detta sår med er kärlek", viskade hon.

Legolas såg på henne med en allvarlig blick. Det han kunde läsa i hennes ögon vittnade om att även om han höll henne sällskap och vakade över henne denna natt, skulle hon inte få den närhet hon behövde och längtade efter. En svallvåg av känslor löpte genom hans kropp.

"Är ni riktigt säker, my lady? Vi är ett mycket fruktbart folk, stannar jag här, i er bädd i natt kan ni bli havande. Är ni beredd att bära mitt barn?"

Hon log och såg djupt in i hans klara, blå ögon.

"Lika säker som min mor var för tretusen år sedan. Jag kan se dem framför mig. Två starka söner och minst tre vackra döttrar."

"Fem barn! Hur kan ni vara så säker?"

"Jag vet inte... sedan jag mött er har allt blivit klarare, jag hör röster bland träden utanför, ser visioner av framtiden, kan hela sår med bara en lätt beröring."

"Ni kanske börjar bejaka er alviska bakgrund? Elimin, mitt morgonljus." Han tog hennes händer. "Jag har aldrig mött någon som er, eller älskat någon så totalt. Vill ni bli min brud när allt detta är över? Vill ni bära mina barn i ert sköte och vandra med mig till Valinor när den stunden kommer?"

Hon såg på honom och log."Lord Legolas Grönlöv, son av Thranduil. Jag vore ärad om jag fick dela ert liv. Jag ska bära dina barn med glädje, ge dig starka söner och fagra döttrar. Till Valinor går jag idag om du ber mig."

Hans ögon strålade av glädje. Han lyfte henne från golvet och snurrade henne i luften."Min brud, min älskade morgonstråle, så fort det här är över ska jag föra er till min far så han kan viga oss. Ni ska aldrig mer känna sorg i ert hjärta. Prisad vare Galadriel som förde oss samman. Prisad vare Haldir och Sara som gav er liv." Han kysste henne, hon svarade med kärlek. Han smekte hennes skälvande kropp. Nu grät hon av glädje.

"Min älskade vad kan jag ge er som ett tecken på min kärlek?" Frågade han.

"Inget är för mig värt mer än ert ord", svarade hon.

"Då mitt morgonljus, mitt hjärtas Elimin, ska jag lovsjunga er till sömns." Han lyfte upp henne i sin famn och lade henne på bädden, smekte hennes ansikte och hår."Om jag faller i kriget, res till Galadriel och vandra med henne till Valinor."

"Min vackre Legolas, min tanke ska aldrig lämna dig. Ge dig ut i kriget om du måste. Jag ska vänta din återkomst."

Han kysste henne och smekte hennes starka kropp. Hon drog honom till sig och hennes händer letade sig i under hans väst och tunika. Vid första beröringen mot hans vita hud drog han efter andan och rös av välbehag. Han började förstå människornas lidelse för denna typ av kärleks yttrande.

Den natten rörde sig en våg av energi genom midgård. Alla högre väsen kände det, så väl de skimrande som de mörka. Vattenytan på Galadriels spegel i Lothlórien krusades och viskade om ett framtida ljus.

"Ett nytt liv..." sade Galadriel tyst. "Länge sedan är det nya alver föddes i midgård, var gång bildas ny energi, ny livskraft. Prisad vare Haldir, prisad vare hans dotter som jag nästan kallar min."

Dagen grydde på nytt över Hornborgen. Legolas låg vaken och såg hur solens första strålar föll in genom fönstret i Elimins gemak. Hon sov fortfarande vid hans sida, trött efter nattens lekar. Han kysste henne försiktigt och reste sig från bädden. Han klädde sig och gick för att göra sig klar för avfärd. Legolas bytte om till sina slitna vandringskläder, hängde på sig Galadriels båge och koger. Sedan placerade han den långa alvdolken vid bältet och såg sig i spegeln. Han log, helst hade han stannat vid hennes sida nu, men en känsla av ouppklarade affärer sade honom att följa Aragorn tills detta var över. Han hänge på sig sin alvkappa och lät Elimins halsband falla innanför tunikan, det skulle ge honom den kraft han behövde.

Elimin vaknade och märkte att hennes älskade hade lämnat henne. Hon förstod att han hade gått för att förbereda sin resa. Hon log och lade försiktigt handen mot kudden där han legat. Flyktig som en vind hade han varit och inte ens så mycket som en fördjupning i kudden eller ett veck på lakanet hade han lämnat efter sig. Hon klädde sig i sina utbyggarkläder och satte sig vid sin spegel. När hon kammade sitt hår insåg till sin förvåning att det vuxit till nästan dubbla sin längd under natten. Det som förut räckt henne strax nedan skulderbladens slut, sträckte sig nu nästan till hennes midja och föll eldrött i mjuka lockar. Medan hon försökte lägga det i en mer lätthanterlig fläta knackade det på dörren och Gandalf steg in.

"Lady Elimin", sa han och nickade

"God morgon mäster Gandalf", svarade hon.

Han slog sig ner på en stol, lade pannan i djupa veck och sade:"Så, du valde Elimin över Cira."

Elimin såg förläget ner i golvet och försökte dölja ett litet leende."Jag valde med mitt hjärta, mäster Gandalf."

"Du sätter människornas öde på spel för att följa ditt hjärta. Min flicka är du säker på att du gjort det rätta valet? Jag kände en våg i den här världens livskraft under natten... jag vet vad du och min reskamrat åstadkommit i natt..."

Hon vände sig från Gandalfs menande blick och såg ut genom fönstret."Jag är inte ung längre mäster Gandalf. Jag kanske ser så ut i dina ögon, men jag har levt väl över tretusen år. Jag har vuxit upp bland människor, sett dem dö runtomkring mig. Jag skulle aldrig klara av... klara av att se min man och mina barn sättas i jorden medan jag dröjer kvar som en vålnad av det förflutna."

"Du skulle skydda dem från att falla i mörkret. Du skulle i din vita borg vara ett hoppets ljus för dem, du skulle vägleda dem."

Hon vände sig om och såg på Gandalf."Lord Aragorn är stark nog att axla den rollen. Han är ett ljust hopp, för ett släkte försjunket i mörker. Dessutom vet jag inte hur jag kommer att utvecklas. Alverna försvagas, deras tid i midgård är förbi. Jag blir bara starkare, mäster Gandalf. Starkare för vara dag som går."

"Vad ämnar du göra då? Legolas reser med mig och Aragorn om bara några timmar."

"Jag stannar hos Eowyn så länge hon önskar. Sedan vandrar jag till skogarna i väst och väntar på honom. Behöver ni min hjälp så sänd bud. Sänd den snabbaste fågel ni kan finna. Jag förstår deras språk nu."

"Du borde genast vandra till Galadriel och bli kvar där mitt barn. Du ska inte utsätta dig för våld i ditt tillstånd... Du är havande , lady Elimin."

Hon spärrade upp ögonen och kände hur en plötslig svindel var nära att så undan fötterna under henne, skakande satte hon sig ner på sin bädd för att inte falla. Gandalf skrattade och såg på henne."Sitt inte bara där då min flicka! Gå genast och meddela fadern!" Hon reste sig och tog Gandalfs hand, kysste den och gav trollkarlen en stor kram. Sedan rusade hon iväg. Hon fann Legolas ute på borggården tillsammans med Aragorn.

"Här kommer flickvännen", sade Aragorn när han fick syn på henne komma springandes.

"Min framtid brud, den vackraste av alla", svarade Legolas och gick för att möta henne. hon rusade blint in i hans famn.

"Legolas, min älskade...Gandalf...Gandalf sa..." hon försökte få fram orden men hon hade andan i halsen efter sin språngmars "Lugna ner dig, vad sa Gandalf?" viskade Legolas försiktigt och lugnade på alvers vis. mörkt bruna ögon mötte kristallblå och redan sekunden inann hon utalade orden viste han vad hon skulle säga "Du ska bli far..."

Hon lade handen menande på sin mage och hans ögon fylldes av glädjetårar. Han kramade om henne, kysste henne, han föll på knä och lade örat mot hennes mage."Jag kan inte håra något ännu..."

"Nej, min vän, det tar många månader än." svarade hon.

"För alver kan det ta många år... "det var Gandalf som talade. Han kom gående mot de två. "Legolas, jag förstår om ni inte vill resa vidare med oss som situationen är nu. Ingen ed binder dig till vårt brödraskap, du följer oss av egen fri vilja." Fortsatte den gamle trollkarlen och såg svarskrävande på Legolas.

"Du måste välja själv, min älskade. Jag varken hindrar dig eller lockar dig, gör det ditt hjärta känner är rätt. Jag kan stanna hos Galadriel tills du återvänder, hon tar hand om mig. Jag kan ta vara på mig själv under resan dit, det vet du. Mitt hjärta blir naturligtvis överlyckligt om du stannar, men jag kan också vänta tills du återkommer." sade Elimin och såg på Legolas. Han nickade. "Jag känner att jag måste följa Aragorn, det är min livsuppgift. Sen ska vi alltid vara tillsammans. Han lade sin hand mot hennes kind och smekte den. Om jag inte återvänder... vandra med Galadriel till Valinor, jag ska möta dig där."

Gandalf gick mot hästarna. Kung Théoden och Eomer satt redan klara att ge sig av.

"Kommer vår kärlekskranke reskamrat eller blir han kvar?" Undrade Aragorn.

"Han kommer", svarade Gandalf och satte sig på Skuggfaxe.

"Det måste vara svårt att lämna sin tillkommande när hon just gett honom nyheten att hon accepterar hans förslag. Det måste vara en av de lyckligaste dagarna i hans långa liv." Aragorn lyfte handen för att skugga ögonen från den stigande morgonsolen.

"Åh, nog är det en av hans lyckligaste dagar alltid..." svarade Gandalf.

Legolas gav Elimin en ordentlig avskedskyss, bad Lofa att eskortera henne till Galadriel, sedan gick han till hästarna.

"Är vi påväg?" Frågade Aragorn när Legolas närmade sig följet.

"Ja, vi är påväg. Men mitt hjärta lämnar jag kvar, svarade han och satte sig på sin häst." Han vinkade tydligt och hon vinkade tillbaka, sedan red de iväg mot Isengård och Saruman. Gandalf hade en och annan gås oplockad med honom. När Elimin såg Legolas gyllene hår försvinna över kullarna drabbades hon av en stor lust att ropa ut hans namn, att kalla honom tillbaka. Men hon höll det inom sig och en tår gled över hennes kind.

"Du ser munter ut, min vän." Sade Aragorn när ryttarna stannat för att vattna sina hästar i Enteälv.

"Jag är så lycklig, Aragorn", svarade Legolas.

"Alla nyförlovade har liksom ett lyster omkring sig." Fortsatte Aragorn och log mot sin vän.

"Åh, jag tror det är mer än så... vår reskamrat har kanske ännu en nyhet att dela med oss." Påpekade Gandalf som satt på en sten i närheten och puffade på sin pipa.

"Förtälj nu Legolas, säg mig nu vad du inte tidigare berättat!" Envisades Aragorn nyfiket och knuffade på sin vän. Legolas såg på honom och hans alviska ögon brann av glädje. "Allt har fått en ny mening. Det vi gör känns plötsligt så meningsfullt. Den här världen måste bli en säkrare plats. Ondskan måste försvinna ur des skogar och fällt. Aragorn min vän... Elimin... Elimin, mitt morgonljus... hon är havande..."

"Vad!!!? Du menar inte...?"

"Jag ska bli far Aragorn, jag ska bli far!!!"

"Grattis min vän!!!" Ropade Aragorn och kramade om den späda alven så han nästan slutade andas."Grattis Legolas, du ger den här världen ny livskraft." Sade Gandalf och skrattade. Aragorn verkade galen av glädje för sin vän. "Allt jag vet, är att det här är den lyckligaste dagen i mitt liv." Svarade Legolas drömskt.

De red mot Isengård, såg den totala förstörelsen. Hoberna var ett kärt återseende. De stod på trappan till Isengård och lyssnade på Sarumans slingrande stämma. Den förut så respekterade trollkarlen som varit ordförande i det vita rådet i Midgård, vägrade att erkänna sitt svek och göra bot för det han ställt till med. Det var mycket svårt att inte falla under hans tungas trollkraft. För i hans röst hörde man en förtrogen rådgivare även om hans ord var kalla och hårda.

"Den här världen kommer att falla, alla söner av män kommer att falla, kuvas under Sauron!!" Sade Saruman triumferande. Så såg han på Legolas och log igenkännande. "Du min alv kommer att göras mest illa av alla av ditt släckte. I detta ögonblick jagar de sista av mina män henne. De har order att föra henne hit, jag vet vad hon bär... det vet Gandalf också fast han har ej förtäljt det. Han vet precis som jag vad profetian säger." Sarumans ögon brann och Legolas kämpade mot ilskan. "Hon är Minorill, morgon ljuset. Enligt de gamla skrifterna kommer den fagra halvalven att föda en stor konung, Gideon (i), son av Aragorn." Legolas och Aragorn såg på varandra och som i trans lade de sina händer på sina halsband för att finna kraft, medan Saruman mässade vidare."Han skulle bli den kraftfullaste, visaste och starkaste, som om Elendil återvänt. Han skulle styra med stark och fast hand. Samla alla människor under sina skyddande vingar. Men!... det finns också en annan väg. Hon föder Avalon (ii), son av Legolas. En kraftfull konung bland alver, kanske det starkaste väsen som någonsin funnits i midgård... och eftersom så verkar vara fallet ännu... kommer min fångst vara av största vikt..."

"Så hon är den legenden talar om", sade Théoden till Gandalf.

"Min vän, hon är mycket mer än så..." svarade Gandalf tyst.

Saruman började åter tala och gestikulerade befallande mot Aragorn."Aragorn! arvtagare till Gondors tron! Önskar ni inte trygga ert folks säkerhet och framtid? Önskar ni inte ge den en ledare de kan se upp till efter er död?... hon kan fortfarande ge er mänskliga barn, Aragorn...Skulle mina män misslyckas så för henne hit för er egen hand. Jag kan ta hennes alviska foster ifrån henne, så hennes gåva kan tillfalla människornas släkte och Gondors konungahus."

Paniken som spred sig i Legolas hjärta efter Sarumans ord fick honom att falla ur transen. Han såg med skräck på Aragorn som kramade sitt halsband. Förtrollningen lade sig sakta över honom trotts att hans innersta kämpare med otrolig envishet. Legolas vände sig av och ann, alla runt honom stod stilla som stenstoder. Han sprang fram till Gandalf och skakade honom.

"Är detta möjligt? Försöker Saruman med sin djävulska stämma, få min vän Aragorn att döda mitt barn?"

"Nej, Legolas. Det är inte hans avsikter. Han vill ha ditt barn för de krafter det besitter. Med rätt träning i mörkrets namn, kan det bli en kraftfull bundsförvant. Han vill fostra ditt barn som sitt eget." Svarade Gandalf och såg mycket bekymrad ut.

"Men hon är säker?... jag sände livvakter med henne, hon är säker eller hur?"

"Hon är aldrig säker, hennes skyddande anonymitet är röjd. Sauron söker henne också av samma anledning som Saruman."

Medan de talade fortsatte Saruman sitt mässande. Aragorn stod kämpande mot förtrollningen och stirrade mot Saruman som om han snart skulle vara dennes trogna tjänare. Gandalfs blick mörknade och trollkarlens buskiga ögonbryn vittnade om ilska och irritation.

"Nej, nu får det vara slut med det här!" Röt Gandalf plötsligt. Han höjde sina armar och förvisade Saruman tillbaka till sitt gömställe. I samma ögon blick som Sarumans stav splittrades i hans hand och den tidigare så mäktige trollkarlen störtades. Blev himmelen mörk och mullrande. En tunn stråle av ljus steg upp från marken långt, långt borta. Alla vände sig emot den och såg förundrat på den. Legolas tog ett språng till trappans sista avsats och ansträngde sig för att se ljusets källa. Gandalf såg på ljuset och greps av en isande känsla, vad var detta? Han hade aldrig sett något liknande tidigare. Det kunde ligga stor magi bakom, men han kände inte till någon som kunde orsaka detta, förutom möjligen han själv

"Legolas! Vad kan dina alviska ögon se?" Ropade han.

Legolas ansträngde sin klara blick till det yttersta."Orcher, av många raser, de flyr i panik, en ringvålnad på ett bevingat kreatur flyr mot Mordor. Vid strålen fot finns en kupol, i den syns små figurer..." han kisade med ögonen, "...alver!! utbrast han , Alver står vid ljusets fot!!!"

Gandalf sänkte huvudet och suckade djupt, skuggan i hans hjärta bleknade bort. Plötsligt bröts ljuset och himmelen klarnade.

"Vad i all världen var det?" Undrade Aragorn som i samma stund som Sarumans stav splittrades föll ur förtrollningen."Jag vet inte, svarade Gandalf. Men gissar jag inte helt fel var det vår nya vän som orsakade det."

"Elimin! Är hon oskadad Gandalf?!" Frågade Legolas.

"Jag kan inte säga helt säkert..." mumlade den gamle.

"Jag sände livvakter med henne, kände att hon var i fara." Legolas såg oroligt mot horisonten.

"Jag tror att det vi just bevittnade var hon som skyddade livvakten..." Gandalf rynkade pannan, "hon har redan blivit starkare än jag kunnat förutse..."

Elimin stod och såg efter sällskapet när de försvann i fjärran. Hon lade händerna på sin mage och smekte den. Eowyn steg fram till henne och lade sina händer tröstande på hennes axlar. "Vinda, sörj inte, han kommer tillbaka."

"Det är inte det jag är orolig för min vän, jag har ett svårt val framför mig. Du vet vilket..."

"Men jag trodde att du inte var den legenden talade om?"

Vinda gav henne en alvarlig blick "Mitt alviska namn är Elimin, och jag väntar mitt första barn." Eowyn som spärrade upp ögonen och gav sin vän en blick som talade om fallen moral. ett leende letade sig fram över Vindas läppar "Du behöver inte oroa dig. Jag har aldrig haft för avsikt att äkta Lord Aragorn. Barnet jag bär är inte hans utan Legolas. Jag ska inte ta Aragorn ifrån dig... tillade hon retsamt."

Eowyn skrattade och kastade sig om halsen på henne. "Alla gudar måste le mot dig. Du får den man du älskar och ett barn i hans ära så snart inpå. För ni har väl lovat er till varandra...?"

"Vi ska mötas efter kriget och äktas i hans faders hus. Jag är så lycklig Eowyn!"

"Vad kallar jag dig nu? Vinda eller Elimin? Du har förändrats så under de här dagarna..."

"Vinda är det du alltid kallat mig, det har inte förändrats... Lord Aragorn kommer nog att återvända till Rohan... lova inte bort er före det min vän." De båda flickorna såg på varandra och skrattade. De hade känt varandra länge men hade aldrig varit så nära som nu.

"Lady Elimin!" Det var Lofa som kom gående mot dem. "Vi bör ge oss av snarast, lord Legolas gav stränga årder om att inte dröja. Det är många dagars färd till Lórien."

Cira tog Eowyns hand."Jag måste ge mig av, jag lovar att besöka dig så fort jag kan."

"Farväl, min vän, tag väl hand om dig och ditt barn. Jag kräver att se det så snart det kommit till världen." Cira kramade om henne, sedan gick hon med Lofa för att packa inför resan. Eowyn stod kvar och såg mot horisonten. Hon var förälskad, konungaättlingen från Gondor hade stulit hennes hjärta och hon önskade det inte åter.

Färden mot Lórien började ett par timmar senare. Lofa red i spetsen för det som återstod av hären, sedan kom de andra maskerande i perfekt takt. I mitten av hären red Elimin på sin häst, Torin. Det ljusgula stoet med den vita manen vara lika upprörd över sin plats som Elimin, hon kände sig inklämd, inspärrad. När de så slog läger för natten var himmelen redan full av stjärnor. Elimin satte sig vid lägerelden och tände sin pipa, men släckte den lika fort igen. Hon drog en djup suck och lade tillbaka pipan i sin ränsel.

"Det är nog bäst så, my lady." Sade Lofa och slog sig ner bredvid henne. Elimin log och såg in i flammorna."Dina tankar är långväga, är det svunna tider eller kommande som bekymrar er?"

"Jag hör inte hemma någon stans... mitt långa liv talar för mitt alviska arv, men min spegelbild talar om mitt mänskliga."

"Jag kan se mycket av Haldir i er, lady Elimin. Hans lugn och visdom, men även mycket av hans kroppsspråk."

"Jag har aldrig mött min mor. Men jag har ärvt hennes styrka. Hon bar Haldir i sina armar från slagfältet till hennes egen kammare..."

"...och vårdade honom tills hans skador var läkta och hans hälsa nästan perfekt. Haldir talade mycket om henne och älskade henne innerligt... Sara måste ha haft stora kunskaper om helande. Det är svårt för människor att läka alver."

"Min mormor och moster talade ofta om min mors läkande egenskaper. Hon kunde stoppa ett blodflöde med bara en lätt beröring."

"Få människor har de egenskaperna..."

De satt tysta och såg mot elden. Dess dansande vågor av ljus speglade sig i deras ansikten. Lofas färger var lite mörkare än Haldirs, hans hår var nötbrunt, glänste med en gyllene lyster och föll i mjuka vågor över han axlar. Hans ögon var blågröna och tycktes ändra sin ton efter omgivningen. Han var uppvuxen i skogarna runt Lórien. Haldir hade varit som en bror för honom, så han kände ett visst ansvar för den havande halvalven. Lofa betraktade henne återgiven av eldens ljus, och tyckte sig se Haldirs blick i hennes mörka ögon. Hon var mycket vacker, elden gjorde att hennes hy såg gyllene ut och håret som glödande koppar. Lofa funderade över hur lik hon var sin mor. Alver brukar inte känna så varmt för människor. Men även han var säker på att om han såg på henne tillräckligt länge skulle han aldrig vilja se på något annat. Fler från hären slog sig ner vid elden efter att lägret färdigställts, de talade, sjöng och berättade sagor som det är alver brukligt. Elimin såg mot Isengård och önskade att hon haft alvernas klara blick. Då hade hon kanske kunnat se honom, veta om allt var väl.

Innan nästa morgon kastade sina första livgivande stålar över världen packade de ihop sitt nattläger och fortsatte resan. Denna dag vägrade både Elimin och Torin att gå mitt i hären utan red jämsides med Lofa och hans undre befäl. De protesterade naturligtvis men Elimin var envisare. De hade snart korsat Rohans grässlätter och började närma sig skogslandet. Solen började vittna om middagstid. Plötsligt blev hären orolig. Lofa höll in sin häst och såg sig omkring

"Något närmar sig... stor ondska närmar sig. Gruppera, gör er redo för strid!!" Lofas röst var befallande och han red snabbt runt hären för att se att alla var klara."Vårt uppdrag är att skydda lady Elimin, hon får inte skadas!!" Ett fasansfullt skri skar genom luften och en ringvålnad på ett bevingat kreatur uppenbarade sig. Den flög över alverna och som sorkar ur jorden började grupper av orcher komma från alla håll. De var de som flytt undan slaget vid Hornborgen men även Mordororcher och bergsorcher. Så många... tänkte Elimin. Lofa såg ut att läsa hennes tankar.

"Håll er nära mig, my lady! Jag kommer inte att låta er skadas!"

"Jag kan försvara mig själv, Lofa! Jag har fått lära mig det tidigt!"

"Du är mitt ansvar, Elimin!!" Han såg djupt in i hennes mörka ögon. "Jag kommer inte att låta er skadas om jag så ska sätta livet till." Just då brakade det hela loss. Orcherna rullade ner för de omgivande sluttningarna tjutandes och svärandes. Truppen spände sina bågar och formade en ring runt Lofa och Elimin. På Lofas signal regnade pilarna ner över anfallarna. De orcher som träffats föll omgående, men de som återstod ryckte allt närmare. Elimin steg av Torin och släppte henne lös." Spring min vän, göm dig i skogen", viskade hon och det gula stoet satte iväg.

Elimin drog sitt svärd och gjorde sig bered. Trotts Lofas vilda protester gav hon sig i striden. Elimin upptäckte snart att orcherna var hären övermäktig. Det var frågan om någon av dem skulle överleva. En ork kom dånande bakom henne. Elimin lyfte svärdet och svingade det mot hans huvud. Hon tänkte på sin far, hur han kämpat vid Hornborgen. Hon hade behövt honom nu. Hon lyfte upp den döda orken kropp och kastade den med all sin kraft ut på slagfältet. Inget tycktes hjälp och över dem cirklade ringvålnaden. Då och då dök den ner och dödade en alv med sin djävulska klinga. Det såg hopplöst ut. Orcherna var otroligt många och när en stupade verkade det dyka upp två nya ur någon underjordisk håla. Elimin såg sig omkring blundade och började sjunga

Galadriel Gilthoniel du väcktare av ljuset

Galadriel Galadrim ge oss din välsignelse.

Galadriel Gilthoniel den enda mor jag känt

Galadriel, Galadriel låna oss din kraft!

Små korn av ljus började dansa i luften likt eldflugor kring en lägereld. Fortare och fortare cirkulerade de, närmare och närmare Elimin. Hon sjöng om och om igen, högre och högre. Så fattade hon svärdet med båda händerna, riktade det upp mot himmelen och skrek. Himmelen mörkande och började mullra. Striderna upphörde ett ögonblick, alla såg mot Elimin. Så plötsligt sköt en stråle av ljus upp från hennes svärd. Den sprang rakt upp mot himmelen som en blixt. Ett par meter ovan hennes huvud började en kupol av ljus sakta utveckla sig. Orcherna flydde i skräck, ringvålnaden flydde så snabbt som dess bevingade kreatur bar den. Kupolen bredde ut sig och inneslöt alverna medan orcherna pressades undan på utsidan, som om de stött på ett kraftfällt. Alverna såg mot Elimin, hon badade i ett skarpt ljussken.

"Elbereth Gilthoiel... "mumlade Lofa och förde sin hand mot kupolens skyddande ljusvägg. Likt vattenytan på en damm kunde han föra handen genom den. Efteråt glimmade hans handske som om den pyrde av ljust blåvit glöd. Han såg mot Elimin och kunde för ett ögonblick inte tro det som han just bevittnat. När även de tuffaste orcherna flytt började kupolen avta i ljusstyrka. Så bröts strålen och kupolen försvann. Elimin föll omkull av utmattning. Lofa sprang fram till henne och tog henne i sin famn. Trött och andfådd halvlåg hon i hans knä.

"Du är den lovade..." sa han tyst, "alvernas nya ljus. Du är Minorill, Avalons moder." Han stök håret från hennes svettiga panna, kysste den och hjälpte henne att resa sig.

"Hell, Elimin!!" Ropade hären. "Hell, Minorill, Avalons moder!!!"

"Du förvånar mig mer och mer, lady Elimin. Du talade igår kväll om att du ej visste var du hörde hemma. Men du är Minorill, halvalven vars son ska leda oss in i en ny era. Du är vårt morgonljus, vår framtid."

"Lofa, min vän... häng inte din värld på mina axlar förrän vi kommer till Galadriel. Hon är den enda som vet vad som väntar... hjälp mig upp" Hon tog några stapplande steg och föll omkull. "Kalla på Torin, jag är för utmattad för att gå."

De nådde fram till Lórien några dagar senare. Det var sommar och den gyllene skogen stod i all sin prakt. Elimin tänkte på sin fars kärlek för dessa träd. Han ville inte vandra till Valinor för att hans skulle sakna dem så mycket. Hon kunde nästan känna hans närvaro när de passerade vakternas plattformar högt uppe bland trädkronorna.

Galadriel väntade dem när de passerade in genom portarna till alvstaden.

"Elimin, du bringar nytt liv, ny kraft till oss. Vi hälsar dig Minorill, Avalons moder, som vi hälsar morgonens första strålar av ljus."

"Galadriel", Elimin föll ner på knä vid hennes fötter, "den enda mor jag någonsin känt. Välsigna mitt barn och ge det sitt första namn."

Galadriel lade sin hand på Elimins axel och talade med lugn stämma. "Ditt förstfödda barn blir en son. Han ska bära namnet, Avalon son av Legolas. Han är arvtagare till mörkmårdens krafter, det arv du bringar, din visdom och din styrka. Han ska bli den störste."

Elimin fattade Galadriels hand och reste sig. Celeborn steg fram till dem och lade sin hand på Elimins andra axel. "Elimin, Minorill, vårt morgonljus. Från och med nu ska du betraktas som vår dotter. Syster till det barn vi mist. Celebrian, Elronds hustru, Arwens mor."

------------------------------------------------

(i) Han som reser sig över stenarna

(ii) Han som står närmast Valinor