Summary: För första gången på mycket länge får äntligen Melo och Eifos tid med varandra, själva.
Rating: K
Pairings: ...
Disclaimer: Hur gärna vi än vill det så äger vi INTE One Piece.
Author's Notes: Denna fic är skriven utav MELLO. Beröm henne när ni läst! :)
To be able to fly is in fact very easy
De två kvinnorna vandrade under tystnad längs den smala stigen. De höll varandra i handen. De vågade inte se på varandras ansikten. Om de gjorde det skulle någonting behöva sägas, och det fanns inga bra ord.
De hade bestämt att de skulle gå ut mot klippan de sett tidigare under dagen. En bit in på stigen mellan granarna hade deras händer snuddat vid varandra och någon av dem hade gripit tag och så hade det blivit. Nu höll de varandra i handen och om något sades skulle det enkla bli svårt.
Marken blev brantare ju närmare de kom, det dröjde inte länge innan de var framme vid kanten. De båda betraktade utsikten utan att yttra någonting. Det dröjde ett bra tag innan en utav dem bröt tystnaden.
"Vad vackert det är." Flickan med det korta svarta håret konstaterade det redan uppenbara.
"Verkligen." Hennes vän instämde helhjärtat, solnedgången var slående vacker. De fortsatte att beundra den ett undertiden som de båda njöt utav varandras sällskap. De hade båda fått starka känslor för besättningen de reste med, men detta var första gången sedan de lämnat sin lilla båt som de faktiskt fick vara ensamma i mer än några flyktiga minuter.
De kramade nu båda omedvetet ut så mycket de kunde utav den stund de lyckats avvara för varandra.
"Du?" Tystnaden bröts lätt när den rödhåriga flickan tog till orda.
"Mm?"
"Det har hänt ganska mycket."
"Verkligen."
"Mello?"
"Ja, Eifos?"
"Vad tror du?"
"Jag tror att vi har valt rätt, väldigt säker faktiskt. Men…"
"Men?"Mello dröjde ett ögonblick innan hon fortsatte.
"Saker och ting kommer att ändras. Jag är ganska, nej. Jag vet det."
"Djävulskraft?" Eifos gav sin vän en seriöst blick.
"Nej." Hon skakade på huvudet. "Snarare kvinnlig instinkt skulle jag tro."
"Ey, vad gör det mig?!" Mello fick ett löst slag utav sin väns fria hand.
"Jag skoja bara!" Hon kunde inte låta bli att skratta gott åt det. "Men jag är säker på det."
"… Kommer vi förändras?"
Tystnad lade sig när svaret dröjde.
"Jag vet inte." Mello kände hur Eifos kramade hennes hand och hon gjorde det samma. Det hela var en aning skrämmande, men handen i hennes egen lugnade henne.
"Men du, det finns saker och ting som inte förändras bara för att personerna råkar bli äldre och göra andra val i livet."
"Dummare val." Rättade Mello med ett leende.
"Nja, jag skulle snarare säga göra-livet-lite-mer-spännande-val." sade Eifos och nickade nöjt åt sin egen slutsats.
"Jag antar att du har rätt." Mello log ömt mot sin vän.
"…" Leendet besvarades med ett minst lika brett. "Kom nu, de ropar på oss."
"Men jag hör ing... Ah."
"Kom nu innan Sanji går upp i facett, det är jobbigt att lyssna på redan här ifrån." De började röra sig ned från klippan.
"Äh håll mun." Muttrade Mello och ökade på stegen.