September 1

11:45, Kings Cross station

Jag harklade mig lite besvärat. "Allvarligt talat, pappa, du behöver inte följa med mig in. Jag menar det, det är lugnt. Jag klarar mig", sade jag och skruvade på mig lite. Pappas Quidditch coach utstyrsel i genomgående marinblått och gyllengult, Puddlemere Uniteds färger, hade redan börjat dra till sig blickar från förbipasserande mugglare. "Jag är faktiskt sexton år gammal och det är inte som om jag inte gjort det förut", fortsatte jag envist. Förhoppningsvis lät jag inte allt för desperat att bli av med honom, även om det var just det jag var. Desperat, alltså.

Pappa bara skakade på huvudet och rufsade om mitt blonda hår, något som han visste att jag hatade när han gjorde. Jag rättade genast till det. "I mina ögon är du fortfarande min lilla Quidditch-prinsessa", sade han med gulligull-röst. Jag grimaserade; där kom det igen. Q-ordet.

"Pappa, vi har pratat om det här hundra gånger förut, jag har aldrig och kommer aldrig tycka om Quidditch. Quidditch är din grej, inte min, okej?" förklarade jag för femtioelfte gången.

När jag var yngre vågade jag inte säga som det var till pappa utav rädsla att göra honom besviken, men sanningen att säga så hatade jag sporten. Visst att han hade varit en av tidernas bästa spelare en gång i tiden och nu coachade Puddlemere Uniteds lag men vad folk verkade glömma, inklusive honom, var att jag var min egen person. Innan jag ens lärt mig gå fick jag lära mig sitta på en kvast, fånga en kvick och slå iväg en klonk och när jag sedan blev lite äldre och de andra flickorna i min ålder fick dockor så var allt jag fick Quidditch redskap. Och det var inte som att någon någonsin frågade mig vad jag ville. Man tog helt enkelt bara för givet att jag tyckte om Quidditch för att min pappa gjorde det.

Pappas Quidditch-mani var dessutom en av anledningarna till varför mamma stuckit när jag var fem och flyttat till Frankrike för att leva ut sin egen dröm som hon lagt åt sidan för att kunna ta hand om mig medan pappa ägnat sig åt sin karriär. Jag antog att hon inte fått ut tillräckligt mycket av livet av att bara gå hemma med mig hela dagarna och dessutom var hon trött på att pappa alltid satte sporten framför henne.

Så mamma stack och när jag började andra året på Hogwarts och äntligen var tillräckligt gammal för att få söka in till Quidditchlaget, vilket praktiskt taget alla förväntade sig av mig, var jag så less på sporten att jag sabbade för mig själv på uttagningen för att inte komma med. Jag var dock snabb med att förklara för min pappa i ett brev innan den dåliga nyheten nått honom. Till en början tror jag tror att han kände sig en aning lurad och förvirrad. Men jag klandrade honom inte. Det kan inte ha varit lätt för honom att inse att han inte hade den blekaste aning om vem hans egen dotter egentligen var. Med åren började han dock acceptera mig för den jag var, även om jag visste att han djupt därinne fortfarande önskade att jag skulle börja spela igen.

Pappa ryckte urskuldande på axlarna och jag drogs tillbaka till nuet. "En gammal man kan väl få drömma?"

Jag suckade och tryckte ner behovet av att göra honom stolt, varefter jag fattade tag i styret på vagnen. "Kom igen då, annars missar jag väl tåget", sade jag uppgivet och vi följde svärmen av mugglare in på stationen samt vidare bort mot perrong nio och tio, allt medan varenda mugglare som vi passerade stirrade på pappa som om han hade självaste kejsarens nya kläder på sig. Jag ville bara sjunka genom jorden, men visste att jag bara hade mig själv att skylla för att jag låtit honom följa med iklädd sin coach utstyrsel. Och det skulle bara bli värre så fort vi kom till perrong nio och trekvart.

Som förutsagt hann vi knappt ta tre steg efter att ha passerat tegelväggen när en medelålders kvinna dök upp vid vår sida. Hon var liten och knubbig och hennes hår var kort och krulligt. "Ursäkta mig, men jag kunde inte undgå att lägga märke till att du är Oliver Wood. Jag är ett stort fan", sade hon och drog ut på 'stort'. Jag motstod frestelsen att sticka ner ett par fingrar i halsen och spy. Kvinnan höll fram en bit pergament och en fjäderpenna och log ett brett leende. Jag lade märke till att hon hade lila läppstift på framtanden. "Jag hoppas det inte är för mycket begärt med en autograf?" tillade hon.

Pappa log, lika artig som alltid, och tog ett steg närmre kvinnan. "Självklart inte. Vem ska jag skriva den till?"

Jag vände mig trött bort från dem och lade märke till att folk hade börjat peka och stirra i vår riktning. Pappas riktning. Några minuter senare var han helt omringad av folk som ville ha hans autograf eller ta en bild med honom och på något sätt kom jag bara längre och längre bort från honom tills att jag knappt kunde se honom överhuvudtaget. Jag suckade och lutade huvudet i händerna med armbågarna stötta mot vagnen samtidigt som jag stirrade framåt utan att riktigt se något. Detta var anledningen till varför jag inte hade velat att han skulle följa med. Min pappa var officiellt mer populär än mig!

Plötsligt hörde jag tumult från längre ner på perrongen och då jag fokuserade min blick kände jag hur mitt hjärta började slå snabbare. På tal om att vara populär... Ur havet av ansiktslösa elever klev ingen mindre än James Potter, följd av sin alldeles egna skara beundrare. Jag slutade andas, för trots att jag sett honom så många gånger förut kunde jag inte för mitt liv förstå hur någon kunde vara så oändligt vacker. Så perfekt. För perfekt var något James Potter utan tvekan var. Han hade allt man kunde önska sig; han var populärare än någon annan på skolan, han var kapten för Gryffindors Quidditchlag och han var snyggare än vad som borde vara lagligt. Att han var Den Utvaldes äldsta son var bara grädden på det rykande heta moset.

Som besatt följde jag hans varenda rörelse. Sättet han strök sitt rufsiga mörka, lite-för-långa-men-aldrig-så-det-blev-sjabbigt hår ur ansiktet, sättet hans muskler spändes under den vita skjortan när han flyttade remmen på bagen längre upp på axeln. Jag lade märke till att han odlat stubb vilket bara förstärkte hans sexiga, jag-bryr-mig-inte look och med sin solbrända hy och mörka ögon såg han nästan ut som en Grekisk Gud. Merlin, vad snygg han är...

Jag flämtade till i chock när vagnen plötsligt började tippa bakåt under min vikt. Mitt i det hela vaknade min sjusovare till uggla, Shakespeare, upp och började argt hoa åt mig för att jag väckt honom. "Äh, tyst med dig Shakespeare. Du somnar ändå om när som helst igen", muttrade jag samtidigt som jag återfick balansen över mig själv och vagnen. När jag sedan såg upp igen var James borta. Jag ställde mig på tå så att jag skulle se bättre men han var putsväck. Han hade antagligen hunnit stiga ombord på tåget med sina vänner under tiden som jag var nära att skämma ut mig själv totalt. Jag sjönk ihop med besvikelse.

Plötsligt kände jag två varma händer över mina ögon och allt blev svart. Min första instinkt var att slita mig loss, men sedan hörde jag en välbekant röst som sade, "Gissa vem?" och ett leende bredde ut sig över mitt ansikte samtidigt som jag snurrade runt. "Al!" utropade jag och slängde mig om halsen på den gängliga killen. Bortsett från de många fräknarna på hans näsa och kinder kunde man knappt tro att han precis varit tre veckor i varma Spanien, till skillnad från hans storebror; James Potter. De var däremot inte det minsta lika. Det enda de hade gemensamt var den markerade käklinjen och de höga kindbenen, annars var de som natt och dag. Både till personligheten och utseendet.

Albus Potter skrattade och kramade mig tillbaka. "Hej på dig med, Vanna-panna." Jag borrade in mitt ansikte i hans bröst och andades in hans välbekanta doft. Han var hemma för mig; den första som sett mig för den jag var under vårat första år på skolan.

Plötsligt harklade sig någon och Albus och jag släppte taget om varandra. Bredvid oss stod ingen mindre än Rose Weasley; tjejen som fått mig att stå upp för mig själv fler gånger än jag hade fingrar att räkna på. "Hola, främling", sade hon samtidigt som ett brett leende bredde ut sig över hennes fräkniga ansikte. Rose var James och Albus kusin. Hon hade ett temperament som ingen annan och var den mest envisa och långsinta person jag kände, men hon var också den mest lojala och det var en av de många anledningarna till att jag älskade henne som om hon vore min egen syster. Hennes hjärtformade ansikte var omringat av rött tjockt hår som nådde henne ner till nyckelbenen och hennes ögon var kristallblå och nästen identiska med Albus.

"Åh, ni anar inte hur mycket jag saknat er två när ni varit borta, lämna mig aldrig sådär igen!" utbrast jag melodramatiskt och kysste deras vardera kind med ett högt smackande ljud.

Rose grimaserade och torkade sin kind med baksidan av sin hand, men Albus bara skrattade tillgivet och rufsade om mitt hår. Jag daskade till hans arm och rättade till mitt blonda hårsvall för andra gången den förmiddagen. "Tvinga mig inte att ta tillbaka mina ord, Ally."

"Visst, om du slutar kalla mig för Ally", sade Albus. "Det låter lika mycket som ett tjejnamn nu som det gjorde förra terminen."

Rose skakade på huvudet och började skjuta sin vagn i riktning mot tåget. "Kom igen ni två, ni kan fortsätta ert tjafsande när vi hittat en tom kupé."

Albus och jag flinade mot varandra och satte fart efter Rose. "Hejdå pappa!" ropade jag över axeln, men tvivlade starkt på att han hört mig.

17:03, Hogwarts Expressen

Det hade börjat mörkna utanför kupéfönstret. Rose halvlåg i det soffliknande sätet till höger om mig med näsan begravd i en tjock, läderinbunden bok som skrek "tråka mig till döds" lång väg. Till vänster om mig satt Albus lutad mot kupéväggen med benen utsträckta i sätet och skrev i sin "journal" (det är egentligen en dagbok, han vägrar bara erkänna det). Själv låg jag på rygg på tåggolvet med benen uppslängda på kupédörren, händerna under huvudet och gårdagens nummer av Häxornas Värld svävandes ovanför huvudet. Jag skulle ha läst dagens nummer om det inte vore för styvbitchen, också känd som Evelyn Simons eller kärringen från helvetet. Vad min pappa såg i henne av alla tänkbara singelmammor kunde jag inte för mitt liv förstå. Fast så kunde jag ju inte heller förstå hur han kunde dedikera sitt liv åt en så meningslös sport som Quidditch, så det var väl ingen poäng.

Plötsligt for kupédörren upp och mina ben slängdes åt sidan vilket resulterade i att svävarförtrollningen bröts och Häxornas Värld föll ner över mitt ansikte. "Uh", grymtade jag och drog undan tidningen så att jag kunde se vem som stod i dörröppningen. Jag kände hur jag genast blev på dåligt humör. Allihop, säg hej till styvbitchens avkomma Mackenzie Simons, min ärkefiende och styvsyster. Hon log sarkastiskt ner mot mig. Hennes kolsvarta hår låg prydligt på ryggen i en inbakad fläta och en tjock, precis lagom lång pannlugg prydde hennes panna. Under den tittade ett par smala, lysande gröna ögon fram, omringade av ett tjockt lager fransar. Fransar som jag hatade henne för. Bland annat.

"Du har äntligen hittat din plats ser jag, älskade syster", sade hon i sin sockersliskiga röst och lade huvudet på sned.

"Ville du något speciellt eller, Kenzy-wenzy?" svarade jag i samma tonfall och satte mig upp i skräddarställning. Även sittandes upprätt fick jag tilta huvudet långt bakåt för att se upp i Mackenzies smala ansikte. Det var ännu en anledning till att jag hatade henne; hennes längd och kurviga, vältränade kropp. Själv var jag kort och spinkig med praktiskt taget ickeexisterande bröst. Livet var bra orättvist och outgrundligt ibland.

Bredvid mig hade Rose lagt undan sin bok och jag visste att hon gjorde sig redo att gå i försvar för mig om saker och ting hettade till. Mackenzies leende blev bara bredare samtidigt som hennes kattlika ögon blev smalare. "Nja, jag tänkte bara kika in och informera dig om att jag blivit utsedd till Ravenclaws Quidditch kapten, pappa blev väääldigt glad när jag berättade det för honom tidigare idag."

Jag kände hur ilskan flammade upp inom mig. Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på för att reta upp mig som mest, inte för att den vetskapen gjorde mig mindre arg. Det gjorde mig om inget mer irriterad, eftersom hon lyckades så väl. "För det första är han inte din pappa. Din pappa stack dagen du föddes, vilket i sig inte är så konstigt nu när jag tänker efter", Mackenzies flin förändrades sakta till en ursinnig grimas, "För det andra, vad får dig att tro att jag bryr mig?" morrade jag till svar. Vid någon punkt hade jag ställt mig upp och stod nu knappt en meter från Mackenzies ansikte.

Bakom mig hade även Rose ställt sig upp och Albus hade lagt undan sin journal och såg nu oroligt mellan Mackenzie och mig. Kvarsittning och poängavdrag var ingen bra första början på terminen, men var det ett slagsmål Mackenzie ville ha skulle jag inte backa. Hon knöt nävarna vid sidorna utan att vika blicken från mig och för en sekund trodde jag att hon skulle slå till mig, men sedan vände hon på hälen och lämnade kupén med en fnysning. Jag kunde nästan höra hur luften gick ur Rose och hur spänningen i kupén släppte. Med en suck sjönk jag ner bredvid Albus i det soffliknande sätet.

"Att hon ens har stake att kalla min pappa för pappa", morrade jag.

"Hon sa det ju bara för att gå dig på nerverna, Vanna, det vet du. Du borde inte låta henne påverka dig sådär, hon är inte värd det", sade Albus och lade en hand på min arm.

Jag suckade. "Jag vet." Jag visste också att det inte bara var det som hade gjort mig så arg, för någonstans visste jag att pappa antagligen faktiskt blivit riktigt stolt över Mackenzie. Jag kunde bara föreställa mig allt de skulle ha att prata om nu när han kunde ge henne tips om hur hon skulle coacha sitt lag. Allt sedan Mackenzie kommit in i bilden och jag kommit ut ur garderoben med min avsky för Quidditch vände han sig alltid till henne så fort något handlade om Quidditch, vilket det alltid gjorde. Jag hatade bandet det skapade mellan dem. Jag hatade att de hade något gemensamt, vilket pappa och jag inte hade.

"Äh, din pappa bryr sig inte om att du inte gillar Quidditch, du är ändå hans enda dotter. Hans enda riktiga dotter, det kan varken Mackenzie eller någon annan ta ifrån dig. Hon är bara avundsjuk för att du har en mamma och en pappa som bryr sig om dig", sade Rose som om hon läst mina tankar.

Jag såg upp på henne och log tacksamt. Hon hade såklart rätt. Självklart hade hon det, Rose hade alltid rätt. Även om mamma hade ett udda sätt att visa sin kärlek på. Jag suckade igen och kröp upp intill Albus. Han lade armarna om mig och lät mig luta mitt huvud mot hans bröst. "Ni är bäst ni", sade jag.

"Duh", svarade Albus och jag slog retfullt till hans håriga mansben.

"Tyst med dig."

19:00, Hogsmeade Stationen

Det scharlakansröda tåget tuffade vidare genom landskapet och snart saktade det in vid Hogsmeade stationen för att sedan komma till ett stopp. Rose, Albus och jag tog våra saker och klev ut i den smala korridoren utanför, liksom alla andra. Shakespeare sov fortfarande djupt i sin bur, men jag var inte ett dugg förvånad. Tillslut öppnades dörrarna och sakta men säkert började eleverna röra sig ut på perrongen och det dröjde inte länge förrän vi var ute i den svala sensommarnatten vi med. Vant styrde vi stegen mot vagnarna som skulle ta oss till slottet medan ettorna gick mot båtarna. Jag skymtade Mackenzie som var i full fart med att skälla ut två små ettor som gått åt fel håll. Hur hon blivit utsedd till prefekt var något jag inte för mitt liv kunde förstå. De stackars små ettorna såg vettskrämda ut.

"Har du ens pratat med honom, Rosie? Du kan väl i alla fall låta honom få förklara sig?" Albus ord nådde plötsligt mig och jag spetsade öronen för att höra vad det hela handlade om.

"Albus, för femtioelfte gången; det finns inget att förklara. Jag gav honom en chans och han sumpade den, han är precis vad jag trodde att han var; en arrogant, egocentrisk idiot som strular med första bästa tjej med en mun och en tunga", svarade Rose och ökade på stegen.

Nu förstod jag. Svaret kunde summeras i två ord; Scorpius Malfoy. Han och Rose hade varit lite smått förtjusta i varandra i flera år, alla visste det, men det blev aldrig något mellan dem för båda vägrade erkänna sina känslor för den andra. Har jag nämnt hur stolt och envis och långsint Rose kan vara? Hursomhelst så tog Scorpius första steget vid nyår förra året och kysste Rose vid tolvslaget, vilket var urgulligt, och de började gå ut med varandra. Men sedan, precis innan sommarlovet när saker och ting hade börjat bli seriösa, förstörde Scorpius såklart allt genom att sticka tungan i halsen på den största slampan i världshistorien; Brenda Hollingberry. Vad som följde efter det var inte vackert och det sades en hel del ord som aldrig borde upprepas.

Men för att komma till poängen så hade alltså Albus allt sedan dess försökt övertala Rose att prata med Scorpius som tydligen var helt förkrossad och "verkligen ångrade sig". Jo tack, så brukade det heta i efterhand. Jag menar, visst att han i grund och botten var min vän och allt, men han var först och främst Albus vän och Rose och jag stod närmare än vad jag och Scorpius gjorde. I sådana här fall gällde det att välja sida och för min del var svaret enkelt, men för Albus stod valet mellan hans bästa polare eller en familjemedlem så istället för att välja sida försökte han göra dem båda till viljes, vilket uppriktigt sagt bara var bortkastad tid. Inte för att någon någonsin lyssnade på lilla mig inte.

"Du kan ju inte veta om det finns något att förklara förrän du gett honom en chans!" fortsatte Albus envist. Vi hade nått vagnarna nu.

"Förlåt mig om jag inte vill höra en massa dumma bortförklaringar som att han var full eller något sånt! Sluta nu tjata om det eller också slutar jag prata med dig också", snäste Rose och klev upp på vagnen som vi blivit tilldelade. Med ett ograciöst skutt tog även jag mig upp och satte mig bredvid henne. Albus suckade och skakade lite på huvudet men sade inget mer om det utan slog sig ner han med och vagnen satte av uppåt slottet.

"Albus försöker bara vara en bra vän mot er båda, Rosie, var inte så hård mot honom", sade jag till Rose och sneglade lite försiktigt på Albus som satt i andra änden av vagnen och såg bedrövad ut.

"Inte du också", muttrade Rose. "Allt jag vill är att alla ska sluta lägga sig i mitt kärleksliv. Du skulle hört alla nu när vi var i Spanien. Pappa tjatade hela tiden om hur 'han sagt det från första början' och hur vi aldrig skulle ha börjat umgås med en Malfoy, James", mitt hjärta tog ett ofrivilligt skutt i bröstet på mig vid yttrandet av James namn, "James försökte bara intala mig att det var normalt för killar att bete sig så, som om det rättfärdigade att han var otrogen mot mig! Och sen var det Albus som hela tiden skulle trycka upp brev efter brev från honom i ansiktet på mig och försöka övertala mig att läsa dem. Som om! Jag brände vartenda ett av dem!" Mot slutet skrek hon nästan och tredjeklassaren som satt mittemot henne såg förskräckt på henne. Rose ignorerade det och tog några djupa andetag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så jag fattade bara hennes hand och sade tyst, "Vad du än väljer att göra så vet du att jag alltid står på din sida."

Rose kramade min hand och det var det. Vagnen stannade framför entrédörrarna och vi klev av och in i värmen från de åtta öppna spisarna som kantade Stora Salen. De fyra elevborden hade redan börjat fyllas och vi slog oss ner någonstans i mitten på Gryffindorbordet. Plötsligt blev jag alldeles torr i munnen för åt vårt håll gick ingen mindre än James Potter och hans skara av lojala beundrare. Mitt hjärta började slå tusen gånger snabbare även om jag visste att det inte var mig han hade i åtanke. Han stannade bakom Albus och rufsade om hans hår med knuten näve. Albus grimaserade och försökte ducka undan. James skrattade och det var som musik för mina öron. Inte förrän Rose nöp mig i sidan i skymundan från bordet insåg jag att jag stirrade. Inte för att James någonsin lade märke till mig ändå.

"Låt bli honom, James", muttrade Rose.

James som kände sin kusin förstod att hon var på dåligt humör och gjorde rätt för sig att släppa taget om Albus. Sedan riktade han en snabb nick åt mitt håll och försvann därefter bort till hedersplatsen längst ner vid bordet, närmst sorteringshatten. Jag kände det som om jag svävade på moln. Han hade sett på mig, på mig, och nickat. Åt mig.

"Sluta flina, du ser ut som ett fån", sade Rose, lika munter som alltid.

Jag blängde lite på henne och Albus skakade på huvudet. "Jag förstår inte vad du ser i min bror. Ser du inte hur totalt självupptagen och egenkär han är? Han bryr sig inte om någon annan än sig själv. Seriöst, du förtjänar bättre, Savannah."

Jag såg lite skeptiskt på honom. Han hade i princip inte använt mitt fulla namn sedan vi först lärt känna varandra. En tunn rodnad spred sig över Albus kinder och han såg bort från mig. Det höll på att bli riktigt obekvämt tills att Rose styrde in konversationen på ett helt annat spår. "Hmm, vet du vad? Det låter som någon jag brukade känna... Morcius, Torpius? Vad är det han heter nu igen?" Hon gav Albus en menande, genomträngande blick.

Albus bara himlade med ögonen. "Väx upp."

Jag kunde nästan höra hur Rose tog sats för att smälla av, när jag såg rektorn kliva upp på podiet. "Ssch, sorteringen börjar nu", viskade jag och pekade mot andra änden av salen. Det fick i alla fall tyst på dem.