Kapitel 1.
Solen var på väg att gå ner och det var så lugnt vid sjöns strand. Malfoy satt och tittade ut över sjön och väntade på någon.
Väntade på någon som han visste aldrig skulle komma. Kvällen var ljummen, men det blev snabbt kallare och stjärnorna började tändas i väst.
"Jag trodde inte att du fortfarande skulle vara här" rösten var len som en smekning även om den var kallare än is. Han visste på en gång vem det var,
men det tänkte han inte visa.
"Varför skulle jag inte vara här?" Hans röst var inte precis snäll, men han var uppretad. Han vände sig om för att se på hennes ansikte och, vaknade.
"Fan också! Varför ska jag alltid vakna där? Jag måste få veta vem hon är! Det här är tredje veckan jag har samma dröm! Jag orkar inte mer." Malfoy hade precis vaknat upp efter att ha skrikit ett bra tag. En husalf stod vid fotändan av hans säng och såg skrämt på honom.
"Jag är ledsen över att behöva besvära Herrn, men han mor och far önskar ha honom närvarande vid frukosten om tio minuter" pep den ursäktande.
"Ok, jag kommer ner. Men så gå då! Eller har de sagt till dig att vänta här till jag bytt om?" Malfoy var verkligen arg just nu, inte bara för att han alltid
hade ett dåligt morgonhumör, utan också för den där drömmen. Han var inte direkt trött på den, den gav honom en känsla av att vara älskad,
och den ändrades alltid. Det var aldrig samma miljö, men det var alltid på Hogwarts som det utspelade sig. Nej, det han var trött på var att han aldrig fick
se ansiktet på den som pratade med honom. Rösten var alltid likadan. Len som en smekning var den, men kall som is. Drömmarna kunde vara långa, ibland korta
men det som alltid var samma var det att så fort han försökte vända på sig och se hennes ansikte så vaknade han. Han bytte om under höga suckar och
gick sedan ner till frukosten.
"Godmorgon Draco, jag hoppas verkligen inte att du glömt hur man hälsar under förra terminen." Hans pappas röst var hård som sten.
"Var inte så hård mot honom Lucius. Han har uppenbarligen haft en hemsk natt, det syns ju på honom." Hans mamma däremot log stilla mot honom och vände
sig sedan mot hans far. Det var de vanliga samtalsämnena vid frukost bordet medan husalfen passade upp på dem.
"Jag förstår inte hur den där smutsskallen kan slå dig i vartenda ämne..." Draco svalde maten i munnen och vände sig sedan mot sin far.
"Jag har ju sagt att hon är lärarnas lilla gullegris. Det går inte att slå henne i något ämne, förutom då i trolldryckskonst. Snape avskyr verkligen henne och de andra Gryffindorarna." Han spottade verkligen ur sig den sista meningen och kände att han verkligen önskade att han kunde slå henne i något mer ämne än trolldryckskonst.
"Nåväl, det är väl ändå tur att du kan slå henne i någonting i alla fall. Men du gör mig arg när du inte ens kan slå Potter i quidditch." Draco var van vid detta. Potter kunde slå honom i quidditch, men han hade ju en bättre kvast.
"Men far, jag har ju sagt till dig att han har en bättre kvast käpp än jag. Om jag hade en..." Lucius slog näven i bordet.
"Men jag har ju sagt till dig att du inte kan få en likadan just nu. Sedan, om du sköter dig ordentligt." Han suckade och fortsatte äta sin frukost. "Jaha, imorgon är den dagen då du far tillbaka till Hogwarts alltså..."
Lucius fortsatte;
"Jag hoppas att du sköter dig i år och inte gör så att jag behöver komma till slottet och titta till dig." Malfoy suckade lågt så att hans far inte skulle höra.
Faktum var att han hatade när hans far kom till Hogwarts för att 'kolla till honom' som han sa. "Ja far. Jag lovar att sköta mig i år, får jag gå nu?"
Han ville vara ensam och fundera. När han kommit upp på sitt rum försökte han se drömmen framför sig igen, inget problem. Det fanns där som om han
drömt det för cirka tre sekunder sedan. Utan att han märkte det så föll han i sömn ytterligare en gång. Han var tillbaka på Hogwarts och återigen så väntade han på någon. Han behövde inte vänta länge, hon kom snart...
"Väntar du på mig nu igen?" Denna gång var rösten inte lika kall.
"Vem har sagt att jag väntar på dig?" Sa han utmanande.
"Ha, mig lurar du inte. Jag vet att det var mig du väntade på, det är alltid mig." Rösten var nu road och triumferande. Draco log, det var henne han hade väntat på.
Han kände hur hon sjönk ner bredvid honom och tittade på honom, även om han visste att han inte fick se på henne så var det allt bra svårt. Hela tiden så ville han vrida på huvudet och titta på henne, veta vem det var.
"Jag har väntat på..." längre hann hon inte, han hade vridit på huvudet för att se på henne...
"Sir, er far vill att ni kommer ner till middagen om femton minuter eftersom du missade lunchen" sade han med sin pipiga röst. Draco suckade och vinkade till honom med handen för att visa att han hört honom och skulle komma ner till middagen. Det som var störande med drömmarna var också att det spelade ingen roll hur länge han än sov, så var han fortfarande lika trött efteråt. Som om han inte legat och sovit överhuvud taget. Men han kände att han längtade tills natten kom, då han återigen skulle få träffa henne, även om han inte fick se på henne. Men han visste också att ju längre tid det tog, desto svårare blev det att inte se på henne. I början, när han inte vetat om att han skulle vakna om han såg på henne så hade han vänt sig om så fort hon börjat prata, bara för att se vem det var. Men allt eftersom tiden gick så blev det allt svårare att inte se på henne. Han ville stanna kvar där, han ville veta vem hon var, men han fick ju inte se på henne. Först hade han trott att det hade varit Pansy, men sedan hon varit och hälsat på hos dem så hade han märkt att det inte var hon. Hon hade inte rösten som han sökte, inte ens samma utstrålning. För, även om rösten var kall som is, så hade han märkt att från det att hennes utstrålning hade varit hat gentemot honom, så hade den förändrats. Blivit varmare, mer... älskande. Han suckade återigen och gick sedan ner till middagen. I hela sitt liv så hade han aldrig kunnat förstå varför han inte kunde älska... Men han visste nu att han kunde det. Det gällde bara att hitta rätt person. Normala personer hade problem med att bli tillsammans med personen de gillade. Draco å andra sidan, han hade problem med att ta reda på Vem han gillade.
"Så patetiskt. Jag, gillar någon från en dröm." Han spottade lågt ut orden för sig själv, men han visste samtidigt att det var sant. Han var kär i en dröm. I någonting som inte existerade. Men ändå, drömmen var så verklig. Som om hon verkligen fanns, för även om han inte sett hennes ansikte, så hade han hört hennes röst förut. Men vem var hon? Det skulle han ta reda på imorgon när han åkte tillbaka till Hogwarts. Detta var tankar som for igenom huvudet på honom när han gick ner till middagen.
När han kom ner så var hans far på ett inte så bra humör. Framför allt för att han missat middagen, men också för att han såg tröttare ut nu än vad han gjort förut. Innan han somnade. Han satte sig tyst ner och väntade på att maten skulle bäras in. När maten kommit så visste Draco redan vad han hade att vänta.
"Jag skulle önska att du såg på mig när jag talar till dig och sedan skulle jag också vilja att du kommer i tid till middagen. Sedan vill jag inte höra från någon att du inte har uppfört dig så som jag vill. Är det förstått?" Draco nickade. Han var trött på sin fars alla förmaningar, men han orkade inte säga något. I all hemlighet så önskade han att det redan var imorgon så han fick åka till Hogwarts och slippa sin far från tid till tid. Men, idag var tyvärr idag och han var tvungen att närvara vid middagen. När de gått en stund och de var halvvägs genom middagen så kom en uggla inflygandes.
"Jag har ju sagt att jag inte vill ha ugglor här inne under middagen." Han lät bestämd, men Draco kände sig nöjd när hans mamma såg på sin man och lugnt sade;
"Men älskling, det är till dig." Hans fars kinder blev inte röda, han var nästan för blek för det. Nejdå, Draco visste, trots att han inte kunde se sin fars ansikte att hans kinder hade blivit blekt rosa färgade. Han log i hemlighet, men så fort han vände sig emot Draco så försvann leendet och han såg kyligt avmätt ut.
"Vad vill de nu då far?" Han visste att om det var från Honom, då skulle hans far försvinna från huset snabbare än qvickt för att på en gång befinna sig vid hans sida. Draco förstod snart att det var från Honom, för när hans far en gång läst brevet så tog han ett tag om sin vänstra underarm och försvann snabbt, utan ett ord. Hans mamma suckade.
"Att han aldrig ska lära sig att säga hejdå eller strunta i att komma en gång... Han ska alltid göra som Han säger..." Draco hade, trots vad alla andra sade, ett hjärta, han bevisade det bara inte så ofta. Han såg medlidsamt på sin mor innan han reste sig upp för att ge henne en snabb kram innan han lämnade bordet för att packa resterande saker innan avresan till Hogwarts nästa morgon. Han visste att husalfen skulle väcka honom vid sju ungefär för att han skulle gå upp och äta frukost.
Han stod i ett rum av något slag och en plötslig rörelse i ena ögonvrån drog snabbt till sig hans uppmärksamhet. Han visste att det var hon.
"Varför får jag inte se dig? Varför får jag inte veta vem du är" Hennes röst var kall och ganska hatfylld, men kärleken i hennes röst tog över, samtidigt som hon lät sorgsen.
"För att du skulle avsky mig." Han såg hennes skugga på golvet i skenet från facklorna. Han ville ta henne i sina armar och försäkra henne om att han inte skulle göra det. Han skulle aldrig göra det.
"Vad får dig att tro det? Vad får dig att tro att du känner mig?" Hon skrattade.
"Jag tror inte, jag vet. Jag känner dig bättre än du tror och jag vet att du skulle avsky mig, du skulle inte prata med mig, du skulle inte vilja sova, du skulle hellre dö än att någonsin komma hit igen, till mig..." Hennes röst var sorgsen.
"Men vad får dig att tro att jag inte har förändrats sedan jag träffade dig?" När han sade det så kände han ett par armar kring sin midja och han kände en lätt kyss placeras på hans kind. Han slöt ögonen och vände sig om och vaknade... Han svor lågt. Men, när han tog sig en titt på väckarklockan så förstod han att det kanske var bäst. Den var halv åtta vilket innebar att husalfen hade misslyckats med att väcka honom. Han tog sig upp ur sängen och tog på sig kläderna som han lagt fram tidigare kväll innan han somnade. Håret däremot tog längre tid. Han fick ju inte ge sken av att ha förändrats över sommaren... Men när han äntligen var klar så skyndade han sig ner där hans koffert redan väntade och åt snabbt upp sin frukost. Hans mor satt redan vid frukostbordet, och med tanke på att hans far inte var där så kunde han räkna med att han inte skulle få träffa sin far förens han kom till Hogwarts och hans far behagade dyka upp.När de skulle åka så var han måttligt nervös. Han visste att personen i fråga gick på Hogwarts, och därför skulle åka med Hogwarts expressen. Narcissa försökte skynda på sin som uppenbarligen hade tankarna på annat håll.
"Draco, vi måste åka nu om du ska hinna med tåget..." Han skakade på huvudet...
"Va?" Hon skrattade mjukt. Djupt inom sig visste hon att hennes son äntligen upptäckt vad som av andra kallades för kärlek... Han såg förvirrat på henne.
"Vad sade du mor?" Frågan kom snabbt, och var lätt förvirrat ställd.
"Joo, jag sade till dig att vi måste åka nu om du ska hinna med tåget..." Han log;
"Jaha... Ja, men då kanske vi skulle ta och skynda på då mor..." Hon räckte honom flampulvret så att de skulle kunna komma iväg och komma så nära perrongen som möjligt. Han tog en handfull flampulver och sade högt och tydligt var han skulle. Narcissa tog tag i hans koffert och transfererade sig själv dit där han var. Under tiden så hade Draco redan hunnit till stationen och skulle nu lugnt komma igenom till plattformen. Han lutade sig nonchalant mot spärrväggen och såg ut att vänta på någon under hans värdighet innan han lugnt gled igenom. Redan när han kom igenom så visste han att det skulle bli en orolig resa tillbaka till Hogwarts. Som från ingenstans kom plötsligt hans mor fram till honom med hans koffert innan hon gav honom en snabb puss på kinden innan hon vinkade farväl. De hade gått igenom detta innan de åkte. Han vill inte att alla skulle se hur mycket hans mors omtänksamhet betydde för honom. Han fick snabbt ombord sin koffert på tåget och letade reda på en tom kupé. Eftersom det var väldigt varm ute fortfarande så öppnade han fönstret. Han satte sig ner bredvid fönstret och kände hur en svag vind drog förbi fönstret. Med vinden kom också röster.
"Nej, jag är säker på att jag sade till dem att komma tidigt så vi kunde hitta en tom kupé... Men, var är de?" Han satte sig käpprakt upp i stolen. Det var hon! Men, om han skulle ta och... luta sig framåt... Han måste få veta vem hon var... Men innan han hann göra någonting så hade hon försvunnit. Han hörde fotsteg utanför kupé dörren och röster utanför. Det var hon igen! Han kunde inte urskilja vad hon sa, och då han äntligen fått kroppen att lyssna till hjärnans signaler och börjat röra på sig så var hon borta. Igen... Han suckade uppgivet. Skulle det vara såhär för alltid? Skulle han aldrig få veta vem hon var? Snart hade Crabbe och Goyle kommit fram till hans kupé och de hade stått upp ända tills han irriterat utbrast;
"Men så sätt er ner då!" De satte sig fort ner. Han visste att deras fäder hade sagt dem att hålla sig på väl fot med honom, och de var alltför dumma för att göra något annat. De var också rädda för honom, även om de var större än honom, men... Han skulle inte klaga... Det ingav honom en känsla av auktoritet att ha två livvakter. Men ändå, tänk om han fick veta vem hon var... Skulle han reagera som hon sagt att han skulle, eller hade han verkligen förändrats? Kunde kärleken förändra en människa så till den milda grad att han blev som någon annan person? Som den han var i drömmarna? Han erkände tyst för sig själv att han var som någon annan i sina drömmar... Han, var inte elak, kom inte med dräpande kommentarer eller någonting sådant. Han, var... Snäll, och han hatade att behöva erkänna det för sig själv, men... Han var, älskande i drömmarna. Han kunde precis som alla andra, älska. Men, frågan var också... Kunde han älska henne? Vem var hon? Han visste ju nämligen redan att han gillade henne, men än så länge så visste han inte vem hon var, men... När han väl fick reda på det, skulle han fortfarande gilla henne?
"Var inte dum," sa han lågt till sig själv.
"Det är väl klart att du kommer vara det. Det är ju knappast så att hon är Hermione Granger eller liknande..." Han suckade.
"Men, vem är hon?" Innan han hade hunnit hejda sig själv så hade orden slunkit ur honom i precis fel ögonblick. Kupé dörren hade öppnats och Harry och Ron hade tittat in.
"Vem är vem Malfoy?" Kom det med avskyvärd, men ändå nyfiken röst från Ron.
"Varför skulle du bry dig om det vesslan? Men det förståss... Eftersom du inte har någon att leta efter så måste du väl snoka omkring i mitt privatliv!" Orden kom som pistolskott mot Ron och han kunde riktigt se hur sårad han blev. Men Harry var på hugget och gav genast igen. "Du då Malfoy? Med din farsa i så är det väl inte konstigt att du muttrar för dig själv och känner dig ofullständig..." Den tog. Draco kände hur sårad han blev, men det tänkte han absolut inte visa för Harry.
"Men Pottan... Hur kan du tro någonting sådant om mig? Bara för att du umgås med smutsskallar och utskämda idioter som han så måste du inte försöka förolämpa mig... Det tar inte vet du... Men, var är egentligen smutsskallen själv? För rädd för att komma med er eller vad..." Med ett hånleende på läpparna vände han sig mot fönstret när han hörde dörrarna skjutas ihop av Crabbe och Goyle. När han visste att de kommit en bra bit därifrån så sjönk han ihop lite i sitt säte och han kände sig konstig... Annorlunda. Men han hade aldrig känt sig så förut så han visste inte vad känslan hette. Medans han satt där lutande mot fönstret så kände han hur han slappnade av och blev lugn igen.
Tåget dunkade vidare och han kände hur ledsen han var för tillfället. Han reste sig upp och tog sig förbi Crabbe och Goyle med ursäkten att han behövde gå på toaletten. Han gick mot slutet av tåget och orkade inte prata med någon, bad inte ens om ursäkt när han stötte till dem. Han gick verkligen mot toaletterna och när han väl kommit dit så sjönk han ner på en och satt där medans han kände hur kinderna blev blöta av tårar. Det var första gången han grät sedan han var tre år och en stor sak hade kommit fram ur marken utanför deras herrgård och bitit honom i benet. (Han fick senare veta att det var en tomtenisse), han skrattade vid minnet. Han hade sprungit in gråtandes till sin mor och medans hon hade honom i sitt knä och tröstade honom så hade hans far kommit in och sagt till honom med sträng röst att pojkar inte gråter och att om han någonsin gjorde det igen så skulle han få mer ont än vad han trodde var möjligt, och då, först då, skulle han få gråta. Han skrattade till. Han hade vid sin faders hot genast slutat gråta, och hade aldrig gråtit efter det. Inte förens nu. Han hörde fotsteg utanför dörren och torkade snabbt tårarna. Ingen skulle få se honom gråta. Han hade under sina år på Hogwarts fått ett rykte om sig att vara den som kunde ta vad som helst utan att ens bli tårögd... Enda undantaget var väl när professor Moody hade förvandlat honom till en iller och studsat honom upp och ner emot taket. Men det hade de alla verkat förstått, även om han visste att många hade skrattat åt honom bakom hans rygg. Men han hade aldrig gråtit då, tårarna hade stannat vid ögonen för att sedan försvinna spårlöst. Han hade aldrig efter det ens känt tårarna stiga bakom ögonen eller någonting. Av denna anledning hade han då fått ett 'smeknamn' av sina kamrater i Slytherin. De kallade honom för 'den känslokalle', eller Slytherins egen prins. Var gång han satte sin fot i Slytherins uppehålls rum så kunde man höra;
"Titta, där kommer den känslokalle"... Han njöt på sätt och vis av det. Han fick dem att tro att han var känslokall, att han inte hade förmågan att känna som andra gjorde. Han ställde sig upp och låste upp dörren. Någon stod där utanför med ryggen vänd mot honom och verkade bekymrad för honom.
"Jag hörde dig gråta... Är du ok?" Det var hon! Han skulle känna igen den rösten var som helst...
"Ja, jag bara..." Han tog ett djupt andetag och började om.
"Vad får dig att tro att jag grät?" Hon skrattade mjukt.
"Därför att jag känner dig. Och för att jag hörde dig," fortsatte hon och han kunde höra att hon hade en bekymrad ton i rösten.
"Nåå..." kom det bekymrat från henne.
"Tänker du berätta?" Han suckade djupt och vände sig mot henne. Bara för att... vakna upp än en gång. Han satt fortfarande i kupén med Crabbe och Goyle, tydligen hade han somnat för det var mörkare ute nu och han kände på sig att de snart var framme. Han schasade ut Crabbe och Goyle för att kunna byta om i lugn och ro, men han hade även en bak tanke med detta. När han dock var ombytt och klar så lämnade han kupén för att låta dem byta om. Sade ingenting till någon... Han var precis som vanligt alltså. Han passerade kupén där Harry och hans vänner satt och funderade allvarligt över om han skulle ta och titta in för att terrorisera dem lite, men minnet av vad de hade gjort honom några timmar tidigare avhöll honom från det. Men, ändå... När han passerade så hörde han en av dom fälla en kommentar om honom och han kunde inte låta bli. Han slet upp kupé dörren och stirrade hatfyllt på dem.
"Jaså... Pottan, Vesslan och Smutsskallen måste så tvunget prata om mig... Är jag så svår att motstå?" Han kunde se hur Hermione ryckte till vid benämningen av 'smutsskalle' och tårar steg i hennes ögon. Harry, som sett det hela, blev förbannad, men Ron förekom honom.
"Du ska inte säga något om Hermione om livet är dig kärt Malfoy!" Orden spottades ut med så mycket hat att om Malfoy hade varit som de så skulle han ha blivit rädd och flytt, men, eftersom han ofta sade liknande saker om och till dem, så berörde det inte honom så mycket. "Jaså... och vem ska stoppa mig? Du Vesslan, du som inte ens kan hantera din trollstav rätt, eller Pottan som alltid ska spela hjälte, men som alltid råkar illa ut?" Hans leende förändrades till ett hånleende och han vände sedan för att gå. Vad brydde han sig om ifall de blev sårade, arga och ledsna... Han brydde sig lika lite om dom som smutsen på marken som han gick på. Han strövade långsamt igenom tåget och. Medans han gick på vägen tillbaka till sin kupé så fick han syn på Neville. En kille som inte hade haft alltför många ljusa stunder i livet. Malfoy visste givetvis om vad som hänt hans föräldrar... Hans far var ju trots allt Lucius Malfoy, och han skrattade när han tänkte på det. Nevilles föräldrar låg på Sankt Mungos sjukhus, sinnesjuka. Han undrade stilla när Neville skulle förena sig med sina föräldrar alldeles förstörd till både kropp och själ. Han hade ofta velat få Neville att göra någonting, men han kunde inte göra någonting så länge Potter och de andra fanns där för honom. Och nu hade han ju fått bättre självförtroende. Allt blev för tillfället fel för honom, men det ska vi allt ändra på, tänkte han stilla och satte sig åter i sin kupé.
När de väl kommit fram till Hogsmeade och gjorde sig redo att gå av tåget så kunde de höra Hagrids bullrade röst som ropade;
"Förstaårselever hitåt!" Draco skrattade.
"Vad försöker de göra? Skrämma livet ur de nya eleverna eller något? Att låta den där klumpedunsen ta med dem till Hogwarts är ju en katastrof... Jag skulle inte bli förvånad om någon av eleverna en dag dog av chock när de ser honom." Han skrattade och likaså gjorde en hel bunt med andra Slytherin elever.
"Lägg av Malfoy! Du gör dig bara till åtlöje inför andra!" Han vände sig långsamt om.
"Jaså det säger du Potter... Men, säg mig då varför de ser så rädda ut för honom? De verkar ju tillexempel som om den där lille killen ska svimma när som helst... Men oj, jag glömde... Idioten är ju eran vän... Ingen av er kan ju säga någonting dåligt om honom..." Den här gången var det Hermione som svarade.
"Men du Malfoy... Har du ingenting bättre för dig än att förolämpa dem med mer intelligens i hjärnan än dig? Du verkar ju så bortkommen och allt... Trolldryckskonst är väl det enda ämnet som du klarar dig i, är det inte? Jag menar, du låter ju till och med en, smutsskalle slå dig i vartenda prov..." Med en specifik betoning på smutsskalle lät hon triumferande på rösten, och alla som hade hört henne stod nu och skrattade åt honom. Han kände hur kinderna blev lätt röda. Ingen skrattade åt honom ostraffat! Han skulle allt ge igen... Vänta du bara... De letade upp en ledig droska och satte sig ner. Under tiden som de åkte upp till Hogwarts så satt han och funderade ut en plan, en plan om hur han skulle kunna hämnas, inte bara Potter och Weasley, utan även den där Hermione Granger som just skämt ut honom inför halva skolan innan terminen ens hunnit börja. Han var arg, och hans vrede måste gå ut över någon. Inte Crabbe och Goyle, de var för dumma för att förstå vad han var arg för, nej... Han behövde någon som verkligen förstod varför han var arg, någon som var rädd... Men vem? Vem kände han som... Javisst... Svaret kom till honom som en blixt från en klar himmel.
"Varför har jag inte tänkt på det tidigare?" Han mumlade fram orden och var inte orolig för att någon skulle ha hört honom. När de väl kommit fram till Hogwarts så gick han snabbt in till elevhemsborden och satte sig ner. Han kunde både se och känna hur många av eleverna skrattade och fnissade åt honom. Även hur en del pekade ut honom åt dem som inte visste vem han var, och det gjorde honom faktiskt väldigt sorgsen. Ingen visste hur han egentligen kände sig, ingen visste hur han verkligen var. Inte någon på Hogwarts, inte hans far, ingen utom en... Men, ironin i det hela var att han inte hade en aning om vem hon var... Hon satt säkert med sina vänner och skrattade åt honom just nu, skrattade åt hans fenomenala misstag... Men samtidigt hoppades han att det inte var sant. Han hoppades att hon inte var som alla andra. Redan nu visste han att hon inte gick i Slytherin, hon var alltför älskande och vänlig för det... Nej, hon gick i något annat elevhem... Men vilket? Han hoppades att hon inte gick i Gryffindor... Tillochmed Hufflepuff skulle gå bra, bara hon inte gick i Gryffindor med den perfekta Harry Potter och hans små vänner. Han var så inne i sina egna tankar att han därför inte hörde att professor McGonagall hade tagit in hatten och att den redan sjungit sången. Han ryckte till då Pansy stötte till honom med armbågen och frågade honom varför han inte applåderade den nya Slytherinaren. Han ryckte på axlarna och applåderade desto mer på nästa för att 'gottgöra' sitt lilla misstag. Inom sig sjöd han dock av ilska. Hur kunde Pansy göra så mot honom? Om han så inte applåderade åt En... vad gjorde det för skillnad? Ingen märkte ju ändå något... Han hade efter sorteringen haft huvudet nerböjt för att slippa höra och se hur alla de andra hånade honom. Men, när all mat var uppäten så reste sig Dumbledore upp och det var som om en slags osynlig magi fick alla i salen att titta på honom.
"Jag vet att många av er är ordentligt trötta vid det här laget, och att ni helst av allt vill komma i säng... Jag ska därför hålla mig kort... Jag vill påminna alla nya om att förbjudna skogen är förbjuden och även om våra små upprorsmakare har lämnat skolan så skulle det inte skada om några av de äldre eleverna kom ihåg det också. Våran vaktmästare Mr Filch har bett mig påminna er om att inte använda magi i korridorerna och att inte heller använda några som helst magiska föremål därvid. Hela listan på alla dessa magiska föremål finns inne på Mr Filchs kontor om någon skulle vilja ta sig en titt." Draco var på väg att resa sig upp med de andra och höjde därför huvudet när han såg att Hermione Granger tittade på honom. Hennes ansikte visade inga känslor, bra eller dåliga, utan var helt slutet, men, han kände sig fångad av de där ögonen. De var så sorgsna, samtidigt som de visade glädje. Men sekunden därefter trodde han att han måste ha inbillat sig det hela eftersom hon hade vänt på huvudet och skrattade för fullt åt ett skämt som Harry eller Ron hade sagt.