Tiderna från förr
Jag kunde känna hur solens glesa solskensstrålar varsamt smekte mitt bleka ansikte som ett tecken på att det var dags för att inviga den helt nya dagen. Trotts att det ändå bara var ännu en helt vanlig, tråkig, stillsam dag i Distrikt 12. Trodde jag, ända tills min bror Tim kom in rusande på rummet och om att uttagningen av hungerspelen börjar idag. "Juste! Det hade jag ju helt glömt" tänkte jag för mig själv med en tom blick i ansiktet. Den här dagen började ju så bra men nu kändes allt bara helt plötsligt förstört. Mor tjöt till från nedervåningen, om att Tim och jag skulle bege oss ner för att förberedas inför uttagningen.
Det tog inte en allt för lång stund innan vi var redo för att röra oss på väg mot distrikt 12:s stadshus där själva uttagningen skulle äga rum, precis som alltid. Jag kände hur nervös Tim var genom hur hårt han klämde min hand inför vad som skulle kunna tänka sig kunna hända oss. att en av oss faktiskt skulle kunna bli uppkallade på scen. När vi väl var framme fick jag syn på hur många som redan hade hunnit samlats på plats. Jag hade nästan helt glömt bort att vi var så många som levde i det här distriktet. Men tanken försvann drastiskt efter att jag fick syn på Charlotte. Det var som allt i min omgivning helt plötsligt stod stilla, som om tiden hade stannat upp i en kort sekund. Allt det här hände medan jag bara stod och såg på henne, av någon konstig anledning så såg hon mer vacker ut än vanligt. Kanske var det för hur hennes gyllne färgade hår lös upp den grå sorgsna atmosfären som utstrålade från folket omkring henne. Jag vet inte vad det var, men allt kändes bara bättre för stunden.
Distrikt 12:s eskort dök upp på scenen framför oss och höll ett inledande tal, lika långt och tråkigt precis som vanligt. När eskorten väl hade beslutit sig för att läsa upp på lapparna vilka två deltagare som skulle bli uttagna. Som vanligt började eskorten med att välja ut en kvinnlig deltagare först, vilket kom att bli Maysilee Donner. Då var det dags för en manlig deltagare att väljas ut. Eskorten tog försiktiga kliv mot skålen, stack ner ena armen i den och drog upp den lika fort som hon hade stuckit ner den. Sakta men långsamt började hon veckla upp pappersbiten för att sedan ropa ut det namn som stod på lappen. Stämningen var knäpptyst bland folksamlingen, alla förväntade sig det värsta. Själv kunde jag inte göra mer än att hoppas på det bästa, att det inte skulle bli mitt namn som ropades upp. Men så fel jag hade, för det var ju mitt namn som hördes. Första gången var lite otydlig men den andra gången "Jag upprepar, Haymitch Abernathy". Jag kunde knappt tro att det var sant, att jag skulle ta del i det 50:e året av blodbadet. Det sista som jag hörde var "Glatt hungerspel! Och må oddsen alltid vara er gynnsamma" innan allt tystna.