Ännu en ny fic ifrån mig och mizzy (kan inte kalla henne devil längre, går inte. För mig kommer hon alltid att vara **** och för er mizzy XD) haha

I alla fall ... kommer inte säga vem som skrev vad det får ni gissa själva! :) Men som sagt ... snälla RR?

Megan

Jag tittade runt i mitt rum, på nedervåningen hörde jag hur mina småsyskon skrek lycklig medans mina föräldrar försökte hålla allt i ordning. Men det gick inte så bra, vilket inte var så konstigt om man tänkte efter. Att hålla koll på åtta barn var ett heltidsjobb. Mina föräldrar hade gift sig så fort dem slutat skolan och hade börjat att skaffa barn redan då, vilket min mormor och morfar blivit väldigt nöjda över.

Så dem fick först av allt Sean, som var min fem år äldre bror. Denna hade gått ur Hogwarts med höga betyg, han hade gått i Ravenclaw, och jobbade nu på ett dagis för trollkarlar. Han tänkte först jobba med mugglarbarn men tyckte att det skulle vara så mycket lättare att jobba med trollkarlar, för då skulle han få använda magi hur mycket han ville. Därför startade han ett dagis med sin flickvän sedan fem år tillbaka och dem jobbade nu båda två där. Ibland hjälpte jag till, men oftast klarade dem det helt själva, vilket var rätt imponerande. Han hade mörkt brunt hår, ljusa ögon och som tonåring hade han haft ett sexpack som han älskade att visa upp. Och enligt hans flickvän älskade många att titta på den. Hon hette Lucy och var två år yngre än min bror, dem hade börjat dejta när hon gick i femte året och han själv gick sjunde året. Sean är övertygad om att han fortfarande är lika sexig som han var då, men då han inte hör säger Lucy att mycket har ändrats, bland annat hans sexpack. Det enda sexpack han hade nu, var det han hade jämte sig när dem visade fotboll på tv. För även om Sean till en viss grad var beroende av sin trollstav så gillade han vissa saker med mugglarna, till exempel tv:n och fotbollen.

Tre år efter att dem fått Sean föddes Nikkie, min äldre syster. Hon var 19 år gammal och hade direkt efter skolan blivit modell. För en modetidning som hon själv startat, den hette "Mode för Häxor", ett namn som hon tyckte var väldigt fantasifullt. Jag höll inte med riktigt, men eftersom att jag inte ville såra henne så sa jag inget om det. Nikki var väldigt vacker, hon hade vacker benstruktur, ljust blont hår, blåa ögon och förutom allt det hade hon stora bröst och var pinnsmal. Med andra ord var hon den perfekta modellen, det enda dåliga med min syster är att hon är extremt korkad. Hon gick i Huffelpuff och slutade för två år sedan. Hon bodde nu i en lägenhet med sin bästa kompis, som hon också jobbade med och var för tillfället singel.

Två år senare föddes jag, Megan Barker. Jag är inte alls som varken min syster eller bror utan en helt egen personlighet skulle man kunna säga. Jag är inte så duktig som min brorsa, och har definitvt inte perfekta betyg, men jag är inte så korkad som min syster. Mina föräldrar säger att jag är precis lika begåvad som min bror, men att jag använder min begåvning till fel saker. Vilket jag absolut inte håller med om, det finns inget fel med att skämta och reta andra. Uppfinna saker som får en att antingen bli en pappegoja, eller smälla saker i luften.

Men mina föräldrar förstod inte det, därför skickade dem mig till Hogwarts. Innan hade jag blivit hemskolad, men nu pågrund av att jag och min bästa vän råkade göra så att mitt rum exploderade så skickar dem oss båda två till Hogwarts. Vilket jag inte har något emot alls, det finns så mycket man kan göra på den där skolan. I alla fall enligt min syster och brorsa, och efter sju år borde dem veta. Jag sa inte det till någon annan men jag hoppades också att hitta en kille. Eller kanske några stycken, jag bet mig i underläppen.

Min brorsa hade sagt att han borde följa med mig för killarna kommer hänga efter mig som flugor och jag kommer bara utnyttja dem. Vilket inte var sant, eller inte helt sant i alla fall. Min bästa kompis var nästan likadan som mig, vi var rätt lika på vissa sätt men på andra helt olika. Därför älskade jag att vara med henne, hon visste allt om mig. Saker som ingen annan visste, och hon vet även hela tiden hur jag känner mig. Jag har kort svart hår, mörka bruna ögon som nästan är svarta och ljus hud. Pågrund av all quiditch är jag rätt muskulös om jag får säga det själv.

Och förhoppningsvis vet jag allt om henne också, men det kan jag ju inte vara säker på. Hur ska jag kunna veta om hon inte berättat något för mig?

I alla fall efter mig föddes tvillingarna Matthew och Charlie, dem är nu fjorton år gamla och går på en privatskola i USA som var mycket dyr. Enligt dem var Hogwarts så stenålders eftersom att både mamma och pappa gått där. Jag har inte träffat killarna sedan dem åkte tillbaka för några veckor sen men dem var roliga. Ställde alltid till och gjorde så att mamma och pappa konstant fick brev ifrån skolans rektor där hon ber dem att prata med sina söner om att det inte är okej att tända eld på andras saker. När dem skulle förklara för henne att dem inte menade det, hade hon svarat att dem tänt eld på hela skolan och sedan tagit åt sig skulden. Då visste mamma och pappa inte vad dem skulle säga.

Elizabeth är nu tolv år gammal och går på en skola i Frankrike, man kunde lugnt säga att hela våran familj var utspridd över hela världen. Eller hela och hela, bara tre personer bodde i något annat land. Men det var bara en tidsfråga innan flera av dem skulle åka till samma skolor som mina andra syskon.

Lex är nio år gammal och ser upp till sina äldre bröder, han vill bli lika smart som Sean, men också lika rolig som Matthew och Charlie. Min mamma blir nöjd bara han inte tänder eld på skolor eller gör så att byggnader exploderar. Men jag är rätt säker på att hon kommer bli besviken, för om det är något som Lex älskar så är det att tända eld på saker och sedan få dem att explodera.

Ryan är åtta år gammal. Det finns egentligen inte mycket att säga om Ryan, han älskar att läsa. Är ovanligt snäll för sin ålder och är den som löser bråk om det uppstår. I alla fall bland dem mindre, det är inte alltid att vi äldre lyssnar på honom men han har oftast rätt. Vilket är skälet till att vi inte lyssnar på honom för hur många sjuttonåringar vill bli tillrättavisad av sin åttaåriga bror.

Sedan har vi mina tre yngsta syskon. Trudy är fem år gammal och är skälet till att min mamma ville ha ännu mer barn. Hon är en ängel, precis som Elizabeth, mamma hade haft lite otur med sina barn. För dem flesta hade varit vilda, busiga och hamnade på något sätt alltid i trubbel. Men så föddes Elizabeth, och fyra år senare Trudy. Mina andra syskon hade varit pappiga eller mammiga men inte Trudy, hon var Lex-ig. Om man nu kunde säga så, men saken var den att hon ville vara med Lex utan att hamna i trubbel.

Och sist och minst har vi tvillingarna Joel och Benjamin, dem är ett år gamla och jag älskar dem två. Och dem är Megan-iga, nästan alla barn föredrar att vara hos sina föräldrar eller fastrar eller någon vuxen i alla fall. Men inte Benji eller Joel, dem trivs bäst när jag tar hand om dem. Vilket jag så gärna gör, för dem är så gulliga, och definitivt mina favoritsyskon.

"Megs, jag behöver din hjälp här nere", skrek då min mamma och i nästa sekund skrek Joel och Benji i raseri, dem hade förmodligen ett utbrott och höll i detta ögonblick på att slänga runt saker i rummet.

Det låter som om dem är bortskämda skitungar, men det är dem verkligen inte. Dem blir bara inte så glada när dem märker att dem äter gröt till frukost istället för glass. Jag suckade djupt och sprang nerför trappan, och välkomnades där av vårt normala kaos.

Lex satt under bordet och lekte med elden, Ryan satt på en stol och tittade nervöst ner på sin äldre bror och sedan tillbaka på vår mamma. Han skulle förmodligen varna Lex ifall mamma tittade under bordet, för hon skulle inte bli så glad om hon märkte att han lekte med elden.

Trudy satt lugnt och åt sin frukost medans hon tittade på mamma, och tvillingarna som satt jämte varandra turades om att slänga sin frukost på varandra. Deras annars så bruna hår var nu vitt av gröten, och man kunde lugnt säga att dem hade gröt precis överallt.

"Megan", mamma torkade svetten ur pannan och tittade sedan bara på mig med en trött blick, hon satte handen på höften och lutade sig sedan emot bordet. "Kan du hjälpa mig lite här?"

Mamma blev ofta trött, speciellt på morgnarna, Trudy frågade ofta om hon ångrade att hon fick så många barn. Men mamma svarar alltid nej på den frågan, hon tycker visserligen att det är tröttsamt ibland men hon ångrar aldrig det.

"Jag kan ta dem till fritids och dagis", sa jag enkelt, min mamma log uppskattande och gick uppför trappan emot sitt och pappas sovrum, några sekunder senare stängdes dörren och det var bara för mig att göra alla i ordning så att vi skulle kunna åka.

"Lex sluta hålla på med elden, gå upp och borsta tänderna", sa jag, genast ställde sig Lex upp och gick upp till övervåningen. "Och Ryan du kan följa med Lex."

Bara några sekunder stack Ryan och började även han göra sig i ordning.

"Trudy du kan väl gå upp du med så tar jag hand om Joel och Benji", genast nickade denna och försvann uppför trappan, jag tittade på tvillingarna.

Dem skrek inte längre utan åt gröten dem hade på händerna och kläderna.

"Hejsan killar, ska vi gå och bada?" frågade jag och gick emot dem, båda två skrattade och nickade.

Ibland undrade jag om dem var människor eller fiskar, för dem älskar verkligen att bada. Till skillnad ifrån många andra småbarn vi känner som hatar att bada så älskar dem här två det.

"Megan bada?" Jag tog båda två i famnen, dem kunde visserligen gå men det var fortfarande svajigt och dem hade svårt att gå uppför trappor så jag bar dem nästan alltid uppför trappan.

Så kunde dem gå omkring där uppe istället, vilket var mycket bättre på ett sätt för jag visste alltid var jag hade dem.

"Nej jag ska inte bada", sa jag och log emot dem. "Men Benji och Joel ska bada."

Jag stod utanför dagiset med tvillingarna i vagnen framför mig, dem var väldigt trötta och låg därför bara där och pratade med varandra. Det var så gulligt när dem gjorde det, dem pratade på ett språk som vi inte förstod. Ett språk som höll dem samman och som visade att dem hade en speciell kontakt med varandra. När jag gick in igenom dörren möttes jag som vanligt av Sean och Lucy.

"Tjena syrran", sa Sean och kramade om mig, satte sig sedan på knä och log emot tvillingarna. "Hejsan killar."

Sedan började han prata låtsas språk med dem, medans Lucy ställde sig jämte mig och vi bara stod där och tittade på honom. Det finns vissa personer som aldrig förlorar sitt barnasinne och Sean är definitivt en av dem.

"Hej Megs, hur känns det att börja på Hogwarts?" frågade Lucy, hon log emot mig. "Du kommer väl inte ställa till bekymmer eller?"

"Luce du känner verkligen inte mig alls", jag hjälpte tvillingarna ur vagnen och började ta av deras ytterkläder. "Klart jag kommer ställa till bekymmer vad ska jag annars göra, plugga eller?"

"Ja", sa Sean enkelt, jag räckte bara ut tungan åt honom. "Mamma är jättetrött idag, så om det händer något skicka en uggla till mig så kommer jag hit, eller om ni behöver hjälp med något."

"Du ska väl inte skolka?" frågade Lucy med en gång, jag flinade emot henne och ryckte på axlarna medans gick emot dörren.

"Skolka är fel ord, man kan säga att jag inte kommer på lektionen." Joel och Benji gick fram till mig och höll hårt i mina ben. "Oroa er inte killar, vi kommer träffas snart igen. Ge mig en kram."

Dem kramade mig och jag gick därifrån. Fem minuter senare stod jag vid perrong nio och trekvart.

"Äntligen är du här jag visste inte hur länge jag skulle få vänta."

Kayly

Jag var jätteglad att äntligen få se Megan igen. Efter att våra föräldrar tyckte att vi skulle lära oss att uppföra oss bättre om vi gick på Hogwarts hade vi inte fått träffa varandra på några veckor. Men nu är hon här och vi åker tillsammans.

"Ja det är jag", Megan log mot mig och jag fick en kram. "Jag har saknat dig, Kayly."

"Jag har saknat dig också, men har du inte någon med dig?" Jag tittade bakom henne men kunde inte se någon av hennes syskon.

"Nepp, antingen är dem på dagis, jobbar eller går i skola i ett annat land, så ingen har tid för mig." Hon log ledset och slog ner blicken.

Jag skrattade, jag visste att hon skojade, men hon fortsatte spela tills vi gått på tåget. Då riktades hennes uppmärksamhet, som min, på det som fanns i massor – killar.

Under årens lopp hade vi haft killar som vi kunde välja och vraka mellan, tydligen var vi väldigt tilldragande och jag kunde nog inte säga att jag inte trodde vi var det, det skulle vara att ljuga. Megan var snygg i hennes korta mörka hår och mörkbruna ögon. Hon var alltid lika solbränd och vältränad av alla de timmar hon spenderade på kvasten. Själv hade jag långt svart hår med lugg och gröna ögon. Och till skillnad till henne var jag ganska blek, men det passade bra på mig. Jag hade alltid varit det.

Megan hade en massa bröder och systrar, men själv hade jag bara en bror, Bastian. Bastian var åtta år gammal och bodde nu själv tillsammans med våran far. Våran mamma hade dött när vi var väldigt små, och sen dess hade pappa fått tagit hand om oss, och jag hade blivit som Bastians mamma. Jag visste inte hur det skulle bli för honom nu när jag var borta, men jag visste att han skulle klara sig fint. Visst var pappa slarvig och så ibland, men han brydde sig om oss och försökte göra det som var bäst för oss.

Fortfarande stirrande på och efter killar satte sig jag och Meg i en kupé. Det var ganska fullt överallt så vi fick dela kupé med några andra elever. Det var en tjej med blont hår med en bok i knäet och två killar som såg ytterst uttråkade ut.

"Hej!" hälsade jag och Meg glatt.

"Jag heter Megan Barker, och det här är ..."

"Kayly Aiden", avbröt jag henne. Jag kunde lika gärna presentera mig själv.

"Trevligt att träffas", log dem. Dem såg ut att vara identiska tvillingar. "Fred och George Weasly. Men ni kan kalla oss Gred ..."

"...och Forge."

Vi log, dem här skulle vi nog kunna komma överens med. När vi började samtala med dem blev tydligen tjejen med boken störd av oss för hon tog sina saker och bytte kupé. Jag hoppade över till hennes sida och satte mig så vi satt mitt emot varandra.

Dem verkade vara precis som oss, gilla att experimentera och smälla saker.

Fred och George började prata om quidditch, och jag lutade mig uttråkad bakåt och Megan såg heller inte imponerad ut.

Efter en halvtimme avbröt Fred George och sa "Vet ni, vi är från framtiden."

"Okej", sa jag trött. "Intressant."

"Nej, men det är säkert!"

"Okej, berätta då", sa Megan och visade ändå lite intresse.

"Okej." Tvillingarna log och började berätta.

Flashback

"Den här boken till Harry kommer bli perfekt! Han kommer aldrig vänta sig att han ska få en dagboksminnen-bok!"

"Nej, kanske för att det inte funnits en sån bok innan, dummer!" George smällde till Fred i huvudet med en bok.

"Ja, men då kan han ju inte vänta sig det, eller hur?"

"I och för sig. Men nu fortsätter vi!"

Tjugo minuter senare var dem nästintill klara. "Vi måste vara försiktiga med sanden, tidvändar sand är inte att leka med!"

"Men när vi är klara kan han leka hur mycket han vill med den och se alla hans vänner. Och någon med hans föräldrar och hans vänner."

"Men han åker väl inte tillbaka på riktigt i tiden?"

"Nej, jag gick ju igenom det här", suckade Fred. "I boken jag hittade i farsans rum stod det att han bara upplevde minnena om och om igen när han rörde vid fotona, ungefär som ett minnessåll fungerar."

"Men hur ska jag kunna komma ihåg det där när du babblar om två andra saker samtidigt?"

"Du får väl lyssna."

Försiktigt hällde dem sanden över alla kort och snart lös alla upp på ett magiskt sätt. Det var klart. Georges flinade mot sin tvilling och tittade sen ner på deras senaste mästerverk. "Du är ett geni, brorsan."

Fred flinade tillbaka och höll upp boken. "Vad stolt jag är! Nu kommer han bli glad för en gång skull. En lite försenad present, men det gör inget."

"Äh, det låter ju som om du har gjort allt."

"Det har jag ju."

"Inte!"

"Joho."

"Nehe."

"Joho."

"Ne-e!"

"Jaja, du var väl med lite."

"Just precis."

Fred slog ihop boken och la ner den mot bordet. Nu skulle dem bara slå in den, sen skulle dem till stationen och ta sig till Hogwarts för ännu ett år. Deras sista.

"Inte på smällkaramellerna!!" skrek George.

PANG!!

"Aj, mitt huvud", stönade George.

"Ah, mitt också."

"Det var ju ditt fel!"

"Inte så högt. Det smäller i huvudet."

Tre killar kom fram till dem. "Hur gick det?" Den svarthåriga räckte fram handen.

"Dålig, svarade Fred."

"Det är det minsta man kan säga."

George tittade upp. Dem som stod framför dem var inga mindre än James Potter, Sirius Black och Remus Lupin.

"Smart, brorsan, du skickade oss bakåt i tiden! Jag skulle aldrig ha gått med på din dumma idé!"

Hoppas ni gillade det :) Nästa kapitel kommer upp så fort vi fått en kommentar!! :)