prolog

Harry satt hukad i en mörk gränd. Regnet öste ner. Hans kläder och hela han var dyngsura. Han frös men visste inte vart han skulle gå. Han hade ingen att prata med, ingen som förstod. Ingen som viste hur det kändes. Det var tur att det regnade tänkte han. Om någon gick förbi eller gick fram till honom skulle de inte se tårarna som rann ner för hans kinder.

Några bilar åkte förbi ute på gatan. Harry tog upp en ciggaret och tände den. Han tog ett djupt lugnande bloss. Ångesten och paniken dämpades lite. Han satte ciggen i mun gipan och tog upp rakbladet ur tröjfickan. Han drog upp tröjarmen och tittade på alla sina ärr. Harry tog rakbladet och skar ett långt sår över alla ärr. Blodet forsade och det kändes så underbart skönt. All ångest flöt ut genom armen. Han tog ett till djupt bloss. Harry blundade och lutade huvudet bakåt mot sten muren.

Helt plötsligt hörde Harry hur någon kom gående. Han hörde att personen stannade. Harry drog snabbt ner tröjarmen och la undan rakbladet. Personen var mörklädd, Harry kunde inte se vem det va alls.

En varm röst, som Harry på något sett kände igen men inte kunde sätta ett ansikte till, började prata.

-Hur är det Potter?

Harry kisade genom regnet men såg fortfarande inte vem det va.

Personen gick sista biten fram till Harry och satte sig på huk framför honom. Nu såg han vem det va.

-Vad gör ni här professor Snape. Frågade Harry.

-jag bor ett kvarter här ifrån. Det är sommarlov, jag har semester, kalla mig Severus eller Sev.

Harry släckte sin cigg och såg ner i marken. Snape tog ömt och försiktigt tag i Harrys hand och drog upp hans tröjärm. Blodet forsade fortfarande och det hade blött igenom tyget.

-Detta måste rengöras och läggas om. Sa Snape plötsligt.

-Ash det är ingen fara. sa Harry

Snape la huvudet på sned och kollade ömt på Harry. Harry kunde inte för allt i världen förstå varför Snape som hatade honom va så mjuk mot honom nu helt plötsligt.

Snape släppte Harrys arm och drog upp sin egen tröjärm. Det syntes fullt av ärr över hela Snapes arm. Precis som Harrys. Harry gapade och såg på Snape. Från ingenstans sa Snape:

-Jag vet hur det känns. Voldermort gjorde det mot mig också. Alltså det han gjorde mot dig på kyrkogården. Det du inte berättade för Dumbledore.

Tårarna började rinna kraftigare från Harrys ögon. Han snörvlade till och lutade sitt huvud mot Snapes axel. Hur kunde han veta. Ingen annan än han, Voldermort och Slingersvans visst vad som verkligen hade hänt på kyrkogården.

-Följ med mig hem så tvättar vi rent det där såret och bara pratar.

Harry nickade mellan snyftningarna. Snape reste sig och drog upp Harry på benen. Han torkade förgäves bort tårarna från Harrys kind. Han tog av sig sin mantel och satte på Harry den. Sedan gick dem. Det tog inte ens tre minuter att komma hem till Snape. Och Harry älskade på något sett den lägenheten. Det var bokhyller överallt en sliten soffa men den såg på något sett väldigt skön ut. Sen en stor platt tv. Han hade fullt av högtalare och det va ett riktigt häftigt och kraftfullt biosystem. Han hade en dator som stod jämte tv och en HDMI sladd mellan datorn och tv.

Snape satte Harry i soffan och drog av honom manteln. Med två snabba slag med staven kom en första hjälpen låda farandes. Snape öppnade den och tog ut lite sprit vätska. Hällde det på en pappers servett och började rengöra Harrys sår. Trotts att det sved och gjorde ont så gjorde Harry inte ett ljud ifrån sig.

-Du måste acceptera det som hänt. Det är början till att må bättre. Det hjälper inte att gå runt och låsas som om inget hänt. Sa Snape medan han höll på att sätta på ett bandage på Harrys arm.

-Det känns bara som en stor mardröm alltihop. Svarade Harry

-Det är en mardröm, en verklig mardröm. Och det kommer det vara i många år.

Snape plockade ihop sakerna han använde och gick bort till TV. Han plockade upp ett paket och ett fat och gick fram till Harry igen. Han satte sig på golvet och ställde fatet på bordet. Han tog fram två cigg ur paketet och räckte den ena till Harry. Den andra satte han i sin egen mun. Han tog sin stav och tände bådas cigg med hjälp av magi.

-Harry jag har sett dig i den där gränden varje kväll i över en månad nu. Jag har studerat och jag ser att du inte mår bra alls. Jag vet att du har funderat på att ta livet av dig. Men det är ju precis det Voldermort vill eller hur?

Harry nickade. Snape tog ett djupt bloss innan han fortsatte.

-Jag vill hjälpa dig Harry, jag vill inte se dig må så här dåligt.

-Varför bryr du dig helt plötsligt? Du har ju aldrig brytt dig förr. Bröt Harry av.

Det blev en kort paus sedan svarade Snape.

-Jag är rädd. Jag har alltid gillat dig, lite för mycket. Det är lättare för mig att hata än att vissa ömhet. Men ju sämre du har mått ju sämre har jag mått av att se det och jag klarar inte av att hålla uppe denna fasad längre. Jag vill hjälpa dig, va din rådgivare, din vän, din stöttepelare. Allt det du behöver vill jag vara för dig.

-Jag vill bara må bra igen.

-Du kommer må bra igen, du måste bara hitta det du vill kämpa för. Vet du vad det är?

Harry nickade.

-Vill du berätta?

Harry skakade på huvudet.

-Okej huvudsaken är att du vet va du kämpar för. Vill du att jag ska vissa dig vägen tillbaka? Då måste du göra det jag säger.

-Ja det vill jag.

-Som jag sa innan till dig Harry, du måste bli ett med händelsen och acceptera att det som har hänt har hänt.

-Hur blir jag det?

-Jag stod varje dag i ett år, tre gånger per dag framför spegeln och upprepade samma ord.

-Vadå ska jag bara säga det?

-Ja

-Nu?

-Ja.

Harry såg ner i golvet. Han kände hur en klump i halsen började bildas. Han såg upp på Snape och sa:

-Jag blev våldtagen av Voldermort på kyrkogården