Hermione tar tag i Rons hand när han reser sig upp. Den rödhåriga mannen stelnar till men ler sen svagt mot sin flickvän och skakar på huvudet. Han ser på henne med blank syn och hon släpper taget. Ingen annan reagerar eller verkar ens förvånad när den rödhåriga mannen går genom gången och ut genom tältöppningen. Ljuset glittrar över sjön, vinden susar i trädtopparna av den förbjudna skogen och barn skrattar någonstans avlägset. Prat blir till ett avlägset mummel ju längre bort han kommer från tältets samling.

Harry sitter på en sten vid vattenbrynet. Byxorna är upprullade och skjortan uppkavlad. Rons steg når honom och han möter sin vän med ett leende. Hans blick vänds sen ut över det glittrande vattnet igen och Ron sätter sig på gräset bredvid. Det är fuktigt på marken men han bryr sig inte.

- Vet du hur man kastar macka? frågar Harry och Ron ler svagt.

Hermione står i tältöppningen och ser på sin pojkvän vid vattenbrynet. Stenarna studsar över den glittrande vattenytan och Ron skrattar. Ginny ställer sig bredvid henne, rödgråtna ögon och sin mammas kofta över den svarta klänningen.

- Är Ron okej? frågar hon och Hermione rycker till, för det är de första orden hon hört den yngsta Weasley yttra på en vecka.

Den rödhåriga kvinnan ser upp och möter sin väns bruna ögon. Hermione är en av de bästa Ginny vet på att dölja sina känslor, men idag står hennes sorg tydligt skriven i hennes ansiktsdrag. Ett vänligt leende på hennes läppar och ögonens blankhet svämmar över när Hermione skakar på huvudet och lägger armen om sin vän.

- Just nu tror jag ingen är okej.

Ginny står kvar i Hermiones omfamning. De ser bort mot Weasley brodern som ensam skrattar vid vattenbrynet. Människor börjar röra sig ut från ceremonin men ingen annan väljer att kommentera på mannen som ensam skrattar och kastar macka vid vattenbrynet. Inte ens när den ensamma mannens skratt förvandlas till gråt och han faller ner på knä väljer människor att kommentera.

Hans syster lämnar Hermione vid tältöppningen och går till honom. Hon sätter sig bredvid Ron när sorgen får övertaget om hans kropp. Hon stryker hans rygg när han kvider av den olidliga smärtan. Hon kramar om honom när han snyftande släpper taget om den lilla svarta stenen. Ginny märker inte ens när hennes egna tårar börjar rinna nerför hennes fräkniga kinder, för van vid den kittlande känslan längs kinden.

En bit bort ser Hermione ner i sin hand på de brustna bitarna av hennes väns stav. Hon går bort från folkmassorna till trädet de alla en gång suttit vid och pluggat, tiden innan kriget bröt ut och prov var hennes största bekymmer. Med darrande händer gräver hon en grop vid rötterna och täcker trollstavsbitarna med jord. Hon tar sin egen stav och skriver i barken.

- Du är hemma nu Harry, viskar hon. Hermione ser upp mot himlen och blundar när hon hör suset i trädkronorna.

Han är äntligen hemma.