AN: Det här var bara något som jag funderade ut under någon minut och sedan inte kunde släppa tills att det var ner skrivet. Det var ursprungligen tänkt att bli en oneshot men eftersom jag inte är helt klart ännu (men jag är på god väg) så delade jag upp denna fanfiction i mindre delar i stället.

Helt enkelt för att jag ville publicera den på Percy Jacksons födelsedag, 18 augusti. Så grattis Percy och hoppas att du kommer att överleva ännu ett år mot monster och andra problem ^^

Hoppas att denna fanfic blev okej, ni får gärna säga vad ni tycker om den :)

Och jag äger ingenting av Percy Jackson, allt tillhör Rick Riordan (som förövrigt publicerade sin nyaste bok: Percy Jackson's Greek Heroes idag *jubel*).

Det var med en obehaglig känsla som Percy såg mellan gudarna hur de argumenterade om hans trovärdighet och hans rätt att leva.

Det var inte som om han ville vara den personen i profetian i första hand. Och det var definitivt inte som om han ville ha vikten av världens öde på sina axlar heller. Det hade varit illa nog med himlens tyngd men Percy var övertygad om att ödets tyngd skulle väga mycket, mycket mer.

Thalia log lugnande mot Percy borta vid Artemis sida som gudinnans nya löjtnant. Lätt för henne att vara lugn. Det var inte henne de planerade hur de skulle eller inte skulle döda.

Percy hade inte bara sitt eget liv att oroa sig för nu. Han måste se till att Bessie, eller Ophiotauros som den tydligen egentligen hette, kommer i säkerhet också.

"Och varför skulle vi lita på dig?", mullrade Hefaistos.

För att han hade tillbringat varenda dag i över två år att se till att ni gudar tryggt kunde sitta kvar på era troner och samtidigt hålla lägret, hans vänner och sig själv i säkerhet när Kronos, monster och till och med ni själva hotar till krig hela tiden! ville Percy skrika men han skulle antagligen bara bli elektrifierad av Zeus och då skulle hans pappa - Poseidon och himlens härskare starta ett krig.

Igen kan tilläggas.

Så Percy bet sig i tungan och sa i stället: "Jag är bara fjorton år. Om profetian handlar om mig är det två år kvar."

"Då har Kronos två år på sig att lura dig", invände Athena. "Det kan hända mycket på två år, unge hjälte."

Jäkla logik, svor Percy. Han är bekymrad över att efter ha varit på tre stora uppdrag och alla gånger varit till nytta så litar dem fortfarande inte på honom. Det kändes tja, orättvist. Kanske så hade Luke till slut lyckats maska sig in i hans hjärna och fått honom att tänka så, men Percy fann att han inte orkade bry sig om det. Vad skulle han göra för att bevisa att han var på gudarnas sida? Eller skulle han behöva vänta på att de erkände det på hans begravning efter att ha dödats på något hemskt och fruktansvärt sätt?

De hade gott om bevis att han inte skulle förråda dem för titanerna. Gudarna var inga bra härskare hade Percy för länge sen kommit fram till, men de var bättre än titanerna.

"Hur kan jag bevisa att jag är på er sida?", frågade Percy till slut och han kände hur Annabeth fattade hans hand och gav honom en uppmuntrande kläm som för att säga: "Vad är det värsta som kan hända?"

Gudarna stirrade på honom som om han hade sagt att han var härskaren över påskäggen.

Apollon tog ut sina hörlurar från sina öron och Ares slutade att slipa sin kniv som han hade hållit i.

Mr D, eller hans riktiga namn, Dionysos bröt tystnaden den här gången och fnös. "Frågade han vad jag tror att han frågade?"

De andra gudarna började att skratta.

"Bra en Percy."

"Ja, du fick oss nästan där!"

"Jag menade allvar", sa Percy med rynkad panna och gudarna tystnade igen. Ophitauros simmade nervöst omkring i sitt klot.

Gudarna är arroganta varelser som inte ens kunde lyssna ordentligt. Vänta. Arroganta… Percy fick en idé. En vansinnig idé dock. Han kommer antagligen att dö på kuppen och då får Thalia rädda världen i stället för honom. Men det var värt ett försök.

"Jag är varken rädd för att ta ansvar eller för att leda", började Percy och hoppades att Annabeth inte skulle känna hur svettiga hans händer plötsligt blivit. "Jag skulle vilja bevisa att jag en dag kommer att vara redo att ta på mig det fulla ansvaret av profetian-"

Bra. Nu hade han åtminstone alla gudars uppmärksamhet.

"-och jag varken kommer att backa från mig uppgift eller att gå med titanerna. Att vara en halvgud är inte lätt, det kommer att bli svårt, nästan omöjligt att förgöra Kronos, men jag kommer att försöka och för att komma dit behöver jag ert stöd. Och att ni inte blåser upp mig i luften", tillade Percy.

"Givetvis så kommer du att behöva vårt stöd", fräste Zeus. "Vi är gudar. Allsmäktiga. Du är bara en dödlig, lilla hjälte."

"Du talade som om halvgudar hade alla världen bördor på sina axlar", muttrade Demeter instämmande. "Vi gudar har också våra egna bekymmer vet du."

Ja, planen börjar att verka, tänkte Percy triumferande. Det fungerar faktiskt.

"Det är tufft att vara en halvgud", stod Percy fast.

"Inte lika hårt som att vara en gud", morrade Ares. "Vi har en massa arbetsuppgifter som vi måste sköta."

"Jag slår vad om att pojken inte skulle klara en dag som en gud", lade Zeus till.

Hermes började plötsligt att skratta samtidigt som Poseidon satte sitt huvud i sina händer.

Hans bror var en idiot i kungliga mått.

"Det här är ingen bra idé. En dålig strategi", mumlade Athena men Zeus lyssnade inte på henne utan höll sin uppmärksamhet fäst på Percy.

"Är det en utmaning ers nåd Zeus?", frågade Percy smidigt.

Gudarna frös i sina troner. Annabeth, Grover och Thalia stirrade på Percy som om de inte trodde sina ögon. Ophiotauros släppte ut ett frågande: "Muuu?"

"Du menar alltså att du, en simpel halvgud, skulle vara en gud för en dag?", sa Zeus sakta som om han försökte att bearbeta det.

Percy skulle inte kalla sig simpel, men, ja, det var det hans plan gick ut på i grunden. "Och ni skulle vara halvgudar", fortsatte han och gudarna såg på honom med deras misstro tydligt synlig.

"Det skulle kunna fungera", sa Annabeth och Percy kunde nästan se hur kugghjulen i hennes hjärna arbetade för att räkna ut den bästa strategin till den här situationen.

"Vi är i krigs tider", avbröt Athena. "Vi kan inte göra något sådant här oplanerat. Det kan vara exakt vad Kronos behöver för att ta över Olympos."

"Det är bara för en dag", svarade Percy. "En dag och vi kan glömma att den någonsin hände. Ni skulle få en instinkt på hur vi levde och vi skulle få en instinkt på hur ni levde. Det är en vin-vin situation."

"Jag har behövt semester nu för ett tag", muttrade Hermes från hans plats. "Det är som sagt bara för en dag vet ni. Ingen behöver lida någon skada."

Athena steg ner från sin tron och började att vandra fram och tillbaka muttrande för sig själv innan hon slutligen såg upp. "Jag har en idé hur vi kan genomföra denna galenskap om nu ni alla insisterar."

Percys ögonbryn sköts upp. Av alla gudar och gudinnor hade han trott att Athena skulle vara den som skulle ge med sig sist. Men nu hade hon redan kommit på en plan till steg två och allt. Vilket var mer än vad Percy hade kommit fram till. Men vad hade han egentligen väntat av den person som var mor till Annabeth?

När ingen gud invände mot gudinnans ord så fortsatte hon. "Vi kommer behöva ledaren för varje stuga. De kommer att ta över sin odödliga förälder arbete för en dag. Då kommer vi gudar att byta plats med dem."

"Vänta", sa Apollon. "Så det du säger är att vi ska till Halvblodslägret… som halvgudar…?"

"Det är vad jag försökte att säga", instämde Athena med en iskall, frostig blick. Percy var nästan förvånad över att solen inte frös till is. "Verkar som om någonting fungerar där uppe i alla fall."

"Påstår du att jag inte är klok?", började Apollon ilsket men Artemis avbröt honom.

"Det är inte ett påstående. Det är fakta, broder."

"Åh, jaså det tycker-"

"Håll tyst ni två", fräste Zeus.

"Och de av oss som inte har några barn?", invände Hera utan att ha påverkats av de andra gudarnas käbbel och hennes ansiktsuttryck var en uttryckslös mask.

"Ni kommer att åka dit ändå", svarade Athena. "Jag är säker på att några av våra barn inte har något emot att ta två områden." Gudinnan såg mot Percy när hon sa det sista men det var klart som dagen att det inte hade menats som en komplimang.

"Då var det bestämt då", sa Zeus slutligen. "Någon som har några invägningar?"

Ingen svarade.

Mötet fortsatte. Men efter det fann Percy att han inte kunde sluta le och Annabeth var tvungen att armbåga honom i revbenet så att han skulle slutat att flina. Men han slutade inte att vara upprymd efter det dock.

Äntligen så lyste lyckan åt hans håll.