Hur saker förändras: Först händer det någonting. Sedan tycker någon att man kan göra det på ett annat sätt. Sedan knycklar man ihop pappret och slänger det, eller så ger man sig ut i världen och gör det man tycker behövs.
För vissa fungerar metoden, för andra går det mindre bra. Uppenbarligen så gick det den här kvällen mindre bra för Lily Potter, hennes teckning verkade inte vilja bli bra, varför kunde man fråga sig, hon var bra på att teckna. Men kanske var det för att hon distraherades av en svarthårig bebis. Kanske för att det luktade bränt från köket. Eller så var det för de tankar som hemsökte henne. Minnen som återupplivade känslor, fick dem att svalla och dränka henne i djupa tankar.
"Hur går det, älskling?" James kom ut från köksdörrens öppna karm.
"Inte så bra, för någon av oss. Du vet vad jag tänker på." Lily gav honom en menande, sorgsen blick.
"Lugna ner dig, det kommer att bli bra. Din teckning kommer att ge med sig tillslut, och jag får börja om med hamburgarna", log James.
"Men om det inte går bra då? Om inte teckningen ger med sig, om alla hamburgarna bränns, om Harry aldrig slutar skrika? Om du och jag…" Hennes röst bröts, och de gröna ögonen började glittra i skenet från golvlampan. James satte sig på soffkanten och lade armarna om henne.
Så många tvivel, tänkte hon. Allt hänger på ett "tänk om", ingenting är säkert.
Harry hade tystnat och betraktade allvarligt sina föräldrar från platsen på den mjuka mattan. James lyfte upp honom, och satte Harry i sitt knä. Hon slogs av hur lika de egentligen var, fast än Harry var så liten, kunde man se att han skulle se exakt ut som James när han blev stor.
Men han får mina ögon. Lily log sorgset vid tanken och kramade om James.
"Lily, Han ingen har rätt att bestämma över andras liv. Ingen alls. Inte våra, inte Harrys. Han kan inte göra oss något.
"Så varför tar sig han den rätten? Varför kan han göra oss något?" Sade Lily hysteriskt och blinkade bort de tårar som hade samlats i ögonvrårna. "Han gör det för att han är galen, och om Harry det är det enda sättet att stoppa honom, då kan inte vi ändra på det. Vi har inte bestämt det, och vi har ingen aning om vad det betyder, utom att Han är dödlig, och kan stoppas. Och då måste det hända, förr eller senare." Hon kände hur stilla tårar började rulla ned för kinderna, hon behövde inte säga det uppenbara: De var rädda, precis som man bör vara. Rädda för det okända, så som alla är.
Lily tittade ut genom det stora vardagsrumsfönstret, som i vanliga fall brukade ge ljus till dem. Men nu var det mörkt, och tidigt fällda löv blåste omkring nära marken. Hon kurade ihop sig nära James och tittade in i den öppna spisen. Där inne dansade lågor, som om den kalla oktobernatten aldrig hade funnits, som om världen var bekymmerlös och fri. Precis som den var då, då det största bekymret var att undvika Marodörerna i Stora Salen. Den var fortfarande så fri som den varit då de hade gjort läxorna i uppehållsrummet och suttit vid brasan med en bok. På den gamla goda tiden när det fortfarande var lugnt och ingen rädd. Hon kände sig gammal när hon tänkte på det, men hon längtade tillbaks till tiden då de inte var splittrade. Då Anne inte var död, och ännu längre tillbaka; till den tiden hon fortfarande hade haft en familj.
Tankar väcker minnen, och minnen väcker känslor. Ingenting tar någonsin slut, det är ju bara en stor cirkel, alltihop. Men döden går inte att vända, livet går att släcka, men livet kan inte tändas åter. Som en använd tändsticka. För just då var världen en värld där tändsticksasken regerade.
För det finns ju så många tändstickor kvar, vi kan kosta på oss en.
Eller är det så?
