Han låg ihopkrupen mot väggen, blek och vettskrämd, och de uppspärrade ögonen var fästa på mig. Han var yngre än jag mindes honom. Jag fick påminna mig själv om att han bara var ett barn, knappt sjutton år fyllda. Jag svalde och tog ett steg närmre, höjde trollstaven som jag omedvetet sänkt i några sekunder, då det gått upp för mig hur hjälplös han var. Hur hans liv vilade i mina darrande händer. Jag hade aldrig mördat någon förut, jag hade ingen aning om hur det kändes. Innerst inne visste jag att jag inte hade något val. Om jag ville leva för att se morgondagen var jag tvungen att döda honom. För att bevisa min lojalitet.

Men pojken framför mig såg så späd ut. Han utgjorde inget hot mot mig där han satt upptryckt mot väggen, likblek och skräckslagen. Det var svårt att förstå att det var mig han var så rädd för. Jag hade aldrig varit med om det förut, om vad jag kunde göra mot folk.

Sammanbitet pressade jag ihop ögonen, ville inte bevittna det jag strax skulle göra. Kunde inte någon stoppa mig? Var det inte uppenbart att jag inte ville göra det här?

Men jag var glad att vi två var de enda i rummet. Om någon av de andra dödsätarna hade sett mig tveka skulle det inte sluta väl för mig. Inte ens Rose kunde jag lita på. Det var allt ett enda jäkla spel om vem som var mest lojal mot Mörkrets Herre. En dödsätare offrade gärna en kamrat för att få sig själv att framstå som mer trogen sin mästare.

Jag tog ett djupt andetag, och när orden kom som en viskning ur min mun blev jag helt kall inombords:

"Avada Kedavra." I samma ögonblick som de små orden lämnat mina läppar förstod jag att det var ett misstag. Det här var inte jag. Jag var ingen mördare.

Jag tvingade mig själv att långsamt öppna ögonen för att skåda mitt verk. Pojkens kropp låg orörlig på det hårda stengolvet, de vettskrämda ögonen var tömda på liv. Jag hade tagit ifrån honom allt, alla hans tankar och känslor och minnen, och det fanns inget jag kunde göra för att ge dem tillbaka. Han kanske hade en mamma och pappa som just mist sin son. En syster som förlorat sin bror. Jag ville inte tänka på hur mycket lidande jag säkerligen skulle orsaka dem.

Jag hörde steg bakom mig, men vände mig inte om, trots att det kunde vara en av mina motståndare som kommit för att döda mig. På något hörn hoppades jag nästan att det skulle vara det. Döda mig nu, så slipper jag leva med det här.

Men det var Rose som kommit. Hon la en hand på min axel och flinade elakt.

"Har du gjort det här?" frågade hon belåtet och knyckte på huvudet mot pojken. Jag nickade stumt, klarade inte av att se på henne.

Hon klappade mig på axeln.

"Kom, det finns fler därinne." Hon ville tillbaka till striden. Tillbaka till förödelsen, tillbaka till mördandet.

Just då kände jag för att döda henne. Jag hade redan gjort det en gång, jag hade redan fått en säker vistelse i helvetet, så varför inte fortsätta? Döda de alla, och kanske ta med mig Mörkrets Herre när jag ändå var på gång?

Men jag gjorde inget, vände bara på klacken och följde efter henne. Vem försökte jag lura? Jag skulle aldrig kunna stå emot Dödsätarna. Jag var fast i deras våld och för maktlös för att kunna göra något åt det. Från och med nu och för alltid, var jag deras.