Harry Potter och Mugglartjejen

By Smargden


: AN: Jag har redan haft storyn publicerad, nu återpublicerar jag den - reviderad.

Detta är egentligen min första HP, lite nedanför finns två platser där en story finns som genomför Harrys 6.e år på Howarts. Det är inte mycket av den som jag refererar till, men några 'fakta' låter jag följa med därifrån. Storyn har en 'gästartist' en som Harry finner kärlek i. En profetia ytterligare talar om att Harry kommer att mista den han har kär – eller dö själv. Då när det kommer fram är Harry tillsammans med Ginny – men det ändras genom att Harry och Camilia är på 'spioneriuppdrag' för att försöka se vad Draco har för hemligheter. Då kastar Ginny ur sig några yttranden som bär en tung sten in i denna storry. Draco misslyckas i sitt uppdrag och hittas senare död, alltså är Draco INTE en av aktörerna i denna.

Du kan läsa den här storyn utan att ha läst den som är grunden till den här – men har du läst den innan får du bakgrunden. Den storyn är väl ingen höjdare i sig självt, men har en djup tragik i sig – det du egentligen behöver från den kommer som 'glimtar' i Harry's tankar när så är lämpligt.

Storyn blev omkring 1000 sidor pocket, så det är en ordentlig tegelsten, och kommer att återpubliceras kapitelvis, efter hand som jag gör ännu en genomläsning av dem.

Summary: Efter år 6, där år 6 är från Mariteles story om Harrys 6.e år och inte JKR's. Alltså efter att ha läst "Harry Potter and the Second Prophecy" av Martiele, så kunde jag inte låta bli att fundera på en fortsättning. Jag skrev till adressen för den storyn men fick inget svar så jag satte igång med en egen och tog vid där "Maritele" slutade. Harry blir varse en del saker han inte haft en aning om, kanske ingen annan heller, men en del av företeelsen fungerar även i mugglarvärlden, kanske inte alltid lika starkt som här.

(

((www . fictionalley authors/martiele/HPATSP . html))

((www . fictionalley authors/martiele/ ))

)


Kap 1

Harry tänkte nästan var dag på hemresan från Hogwarts med Hogwarts Express. Han mindes hur han som vanligt kom att hamna i samma kupé som Ron, Hermione, och Ginny. De övriga tre hade talat mest om lite av vad de hade gjort under året, och vad de såg fram emot för det kommande året. Harry hade suttit väldigt tyst och tillbakadragen med sina egna tankar.

Efter en tid hade han blivit trött och dåsig, han hade inte reagerat alls när Ginny såg till att han föll ner så att hans huvud kom att vila i hennes knä. När hon drog sina händer genom hans hår försökte han inbilla sig att Ginny var Camilia. Visserligen var det dömt att misslyckas från början men trots det, var det komfortabelt att bli ompysslad, det hjälpte till att slappna av. Han visste att det var den första riktiga vila han hade haft sedan länge.

Han hade flera dagar nu undrat hur Ginny kände för honom. Allt hade blivit så annorlunda efter den där Valentines Day, då han hade försummat henne hela kvällen, vad hade hon sagt till Dean? "Glöm bort Harry" och att han hade "missat sin chans med henne". Ja, så var det väl, men det som sved mest i honom var kommentaren om gåvan. Kärleksgåvan han hade hittat till henne. Hon hade fått ut något av sin träff med honom. Hon värdesatte tydligen lite smycken för 100 galleons mer än honom själv. Det sved mer i honom än om han hade fått en hink vatten över sig, av henne.

Camilia's ryggsäck hade smärtat mer, den innehöll visserligen inget speciellt bara några personliga saker och lite kläder, men de bar minnen. Minnen som gjorde kvällar och nätter både sömnlösa och sorgsna.

Ryggsäcken hade gett honom en idé, han behövde kunna komma åt sitt trollspö och ha den tillgänglig utan att den väckte uppmärksamhet. Med lite tyg från ett par av Dudleys kasserade byxor och några träpinnar som han hade format om med kniv gjorde han en väska som hade fyra träpinnar som inte alls var helt olika hans trollspö, åtminstone i mugglarögon. Därför kunde han bära småsaker i en enkel väska och samtidigt hålla sitt trollspö i handen, för den var en del av väskan. Behövde han ta loss trollspöt från väskan var det ordnat på några sekunder.

Han mindes också några av de tidigare somrarna då han inte hade fått ett enda brev av sina vänner, och inga svar på sina brev egna heller. Nu var han inte alls i humör att vare sig skriva eller läsa, varken brev eller skolböcker. Därför förblev breven från Ginny obesvarade, inte ens breven från Ron fick annat än "Jag är ok" som svar på hans frågor om hur Harry hade det.

Han märkte att Ginny försökte lappa ihop deras förhållande men utan att egentligen be om det, eller skriva ut det klart i text. Hennes brev skulle han med glädje ha besvarat med flera sidor om det inte hade varit för det han mindes det hon sa till Dean. Hon var helt bortom alla möjligheter att komma honom in på livet igen. Detta trots att hon hade en plats i hans hjärta, men all romantik när det gällde henne var borta för honom. Hon var som rosenbuskarna på vintern, minnen av blommorna fanns — men buskarna var taggiga och inte inbjudande på minsta sätt.

Han visste att han borde, även för sitt eget bästa, skriva till sina vänner, men han kunde inte komma sig för, han ville inte tränga sig på mellan Ron och Hermione, som ju var ett par nu. Visst skrek hans sinne efter någon som han kunde hålla om, och som kunde hålla om honom, igen – men Camilia var borta för alltid. Draco, som ju också var död nu, hade lurat dem båda.

Camilia hade ju varnats för honom, men hon hade ändå valt att gå vidare med honom och ändå givit Harry av sitt hjärta, och älskat med honom av hjärtats lust. Något som hon inte hade låtit Draco göra. Det var ju i alla fall en tröst i nöden. Voldemorts trollkropp hade våldtagit henne, och med hennes spel hade han trott att han hade hennes hjärta och beordrade Draco hela hennes händer, vilket gjorde att hon åter kunde utöva sin magi.

Hon hade spelat så bra att mästaren i falskspel hade låtit sig luras. På så sätt kunde hon offra sig själv och rädda Harry. Det kändes bittert. Förra sommaren var det Sirius som just hade dött, på grund av honom, nu hade han en annan kär att sakna.

Han försökte sysselsätta sig med att klippa gräsmattan när han var ute, det gav honom något att göra. Dudley och hans gäng gjorde som vanligt allt för att plåga honom, ifall de fann honom ute och ingen annan såg dem.

Det var förmiddag, en tisdag i början av juli, han hade just ställt undan gräsklipparen när en man ropade på honom från andra sidan gatan. Harry trodde inte att det kunde vara honom någon ropade på, inte utan att rösten lät elak.

Förvånat tittade han sig omkring och konstaterade – han var den ende i närheten. Han gick mot dem som hade ropat eftersom de tydligen önskade att han skulle göra det, han tog ett lätt tag med högra handen om där han brukade ha sitt trollspö, men det fanns inte där. Det hade inte kunnat bäras utan att synas när han klippte gräsmattan. Nu kände han sig naken, fast – det var ju bara mugglare. Så kände han igen dem, de bodde lite längre upp på gatan och var säkert ofarliga.

Han som hade ropat på honom förklarade att den som skulle hjälpa till att lasta möbler hade gjort illa sig på morgonen och kunde inte vara med, så nu stod de där och behövde någon som kunde hjälpa till att lasta bohaget, eftersom de hade hyrt en minilastbil och kunde inte ändra på tiderna.

Harry visste att alla grannarna visste att han var en obotlig ungdomsbrottsling eftersom han ju gick på St Brutus skola, för just sådana som han. Så han blev mycket förvånad att de ens vågade tilltala honom.

De sa det inte rent ut men – de behövde hjälp – NU – och hade inte hittat någon annan innan de såg Harry. Så de tänkte ta en chans med honom, det kunde ju inte skada, inte så mycket i alla fall. De kanske visste vad Dudley gjorde, och han verkade vara mer opålitlig än vad Harry tyckts vara.

Så kom det sig att Harry tappade allt han tänkt på, för att bära möbler, det var tungt. Det var sent på eftermiddagen bilens lastutrymme var fullpackat med möbler, kartonger och annat. I Harry's ficka fanns nu tjugo välförtjänta pund, inte mycket, men mer än han någonsin tidigare hade fått på den gatan. Harold och Sue–Ann Baker som paret hette tittade på varandra och hon nickade försiktigt, så frågade han. "Kan du komma med till vårt nya ställe och hjälpa till att bära in också?"

Harry svarade innan han förstått frågan; "Javisst".

"Bra, Vi åker om en timme, ta med lite kläder att byta om med efter att vi lastat av kan vi behöva tvätta av oss. Ta även med det du behöver för att sova över. Det blir madrasser på golvet för det är helt omöblerat och vi kommer inte att kunna bära in något förrän i morgon."

Harry som först nu insåg att han inte visste VART de skulle flytta ångrade att han svarat ja, men nu var det för sent. "En timme, ok".

Han tänkte inte be om lov han tänkte bara följa med. Han var ju egentligen så less redan förut så det kunde inte spela någon roll. Utan att säga ett ord om sina planer plockade han snabbt ihop det han kunde tänka sig behöva. Han sa till Hedwig att flyga ut och ta några dagar ledigt och hålla sig borta från Privet Drive tills han var tillbaks. Nu kom hans egenhändigt tillverkade väska till pass. I bottnen på den lade han sin osynlighetsmantel, trollspöt och manteln var hans säkerhetsutrustning.

Han skulle just gå mot dörren och tala om för de andra att han skulle bli borta när något fick honom att tveka. Skulle de säga ifrån? – Skulle de bråka med honom så länge att . . . Nej – de skulle inget få veta. Fönstret, han skulle mycket väl kunna stå på en list en bit nedanför och därifrån hoppa ner på gräsmattan. Så fick det bli.

Men när han började klättra ut genom fönstret kom han på att han skulle tillbaks någon gång sedan, hur skulle det kunna göras? Han behövde kunna flyga . . . Ja just – Åskviggen. Han klättrade tillbaks in och tog fram kvasten.

Han gränslade sin kvast men stannade åter igen. Någon kunde ju se honom. Det fick bli osynligt. Han tog fram sin mantel, strax svepte han ut, stannade upp och drog igen fönstret. Istället för att landa hemma, och gå över gatan flög han fram till Baker's hus och medan han fortfarande var under manteln krympte han kvasten. Hastigt kontrollerade han att ingen fanns i närheten och han tog av sig manteln och fick ner den i väskan. Sedan lutade han sig mot grindstolpen, och försökte se ut som han stått där en halvtimma minst.

När han krympte kvasten med magi riskerade han att få en reprimand för det men nu fick den plats i väskan. Behövde han kunde han klassa det som en säkerhetsmanöver att ha kvasten med sig i väskan, när han nu skulle mot okänt mål, för han hade inte ens frågat vart de skulle åka.

Det blev trångt i bilens lilla hytt, Harold körde förstås, tänkte Harry. Tre personer nära varandra, då gick det inte att undgå att samtala. Harry märkte att både Harold och Sue–Ann försökte undvika att tala om Harrys dåliga sidor. Så till slut var det Harry själv som förklarade att hans föräldrar som blivit mördade när han själv var bara något år gammal hade i sitt testamente begärt, och lämnat pengar till det, att Harry skulle få gå på en internatskola i Skottland, och att det var en skola för ordentliga elever.

Naturligtvis blev det frågor och invändningar varför det sades annorlunda i grannskapet. Harry förklarade att det säkert var av avundsjuka och han själv ville inte skryta om det. Därför ville Harry att de inte fick säga något om det han hade sagt. Att han inte ville säga skolans namn menade han berodde på att han inte ville att andra skulle veta var han fanns heller.

De märkte att han blev illa berörd av att de frågade om det och släppte frågorna om både skola och skolämnen. Istället kom samtalet att kretsa en del omkring natur. Harry märkte att både Harold och Sue–Ann var mycket naturintresserade. Ja faktiskt enormt både kunniga och intresserade. Harold sa att han hade fått ett jobb där naturen var närmare och att det var orsaken till att de flyttade.

Det för Harry ovana arbetet med att bära möbler hade satt sina spår, bilens molande och mörkret sövde, och snart sov han. Han märkte inte att han hade fallit ihop så att hans huvud vilade på Sue–Ann. Han märkte inte heller att hon log mot sin man, och själv sov hon snart också.

En hand tussade omkring i hans hår, han visste att han sov, han drömde, han hade lärt sig att märka när han drömde. Det här var en snäll dröm. Camilia brukade tussa omkring så där i hans hår efter att de hade älskat med varandra.

Så började tårarna falla trots att han drömde – i drömmen mindes han att hon var död, och hur, och varför. Gråten kom, han var i stadiet mellan vaken och dröm. Handen som kunde ha varit Camilias fanns kvar – en hand i hans hår, han greppade den med sin egen hand – så mindes han åter – han var på Hogwarts Expressen – på väg hem från skolan. "Ginny?" sa han svagt.

Han blev klarvaken när en mjuk röst sa "Nej, jag är Sue–Ann, jag tror du drömde. Kanske något tråkigt för du har gråtit i drömmen".

"Hhmm err" var det enda Harry kunde få ur sig innan en mansröst sa;

"Så bra att ni är vakna, det är dags för en bensträckare och en bit mat." Harry blev plötsligt medveten om var han var. Eller var hans huvud var, där en kvinna är som varmast, en vacker mogen kvinna, en grannfru. Hastigt reste han sig upp och började ursäkta sig.

"Harry, du har inget att ursäkta dig för, vi . . . ja om vi inte utnyttjar dig, så i tar vi ju hjälp av dig. Och du var trött på grund av oss. Att du somnade och sov gott bjuder jag så gärna på. Och du behöver inte vara förlägen om var du vilade huvudet". Hon skrattade när hon sa det för hon hade märkt hur det stod till med honom.

Efter att både Harry och Sue–Ann skakat liv i sina kroppar gick de tillsammans med Harold in på ett matställe. Harry märkte att det var en hel del folk i rörelse trots att klockan var tre på natten. Efter matrasten blev det Sue–Ann som körde. Harold somnade så fort han hade visat på vägen de skulle köra vidare.

Det blev ett mjukt samtal. Sue–Ann drev Harry till att berätta om sin dröm, och vem Ginny var, men han kunde inte hålla Camilia borta och förklaringen blev lite underlig. Han ville inte ens för mugglare förneka att hon räddade hans liv genom att offra sitt eget. Han klarade sig genom att förklara att det var så svårt. De hade älskat varandra, visserligen bara några månader men ändå. Att ens nämna magi var uteslutet så det blev en del vita lögner i förklaringen.

Sue–Ann verkade ha en sympati för honom, ja hon kunde gott vara hans mor, i ålder, dessutom var hon gift, och som Harry uppfattade det – lyckligt gift. Så kom han att tänka på Molly, hon tyckte också om honom, alltså en form av moderkänsla, bestämde sig Harry för att det var.

Harry såg att de körde in i ett samhälle vars namn var Kendal, Sue–Ann sa till Harry att hon skulle köpa mat för några dagar till dem. Och att om han själv ville kunde han köpa något åt sig själv så var det nu han hade chansen. Därför gick han med Sue–Ann in i butiken, som nyss hade öppnat för dagen.

Han undrade hur långt norrut de skulle, fortsatte de skulle han snart kunna göra dagsutflykt till Hogwarts. Kanske var det på andra sidan av förbjudna skogen som de skulle till. Men från Kendal kom de aldrig ut på M6 igen. Istället körde Sue–Ann på en smalare väg, hon körde mot den uppgående solen. Snart var de framme vid Brainbridge. Han hade sett skyltarna tidigare "Yorkshire Dalles".

Det slog honom, ingen annan än Sue–Ann och Harold visste var han fanns, eller? Nå, väskan fanns helt nära, i den hade han . . . eller hade han den kvar – Harold hade varit ensam med den i bilen.

Försiktigt började Harry titta i sin väska, jo trollspöet satt där det skulle, tyget i manteln – jodå. Och den förminskade kvasten. Allt var som det skulle. Han slappnade av. Han såg att Sue–Ann granskade honom en stund innan hon sa "du såg skrajsen ut, tror du vi tänker låta dig försvinna i vildmarken"?

Harry kunde inte låta bli att svara ärligt. "Faktiskt, tanken slog mig. Inte för att jag misstror er, dig allra minst – just därför – är jag ju egentligen sårbar nu – eller hur?".

"Snälla du, vem skulle vilja dig något illa?" Hennes ögon sa att hon verkligen menade det hon sa. Harry kunde inte ens förmå sig att tala om hur det verkligen låg till. Utan sa stilla;

"Nä – det förstås".

Längre än så blev inte resan för där stannade Sue–Ann framför ett hus, Harry tyckte omgivningen såg gemytlig ut. Harold verkade förstå att de var framme och började vrida liv i sig.

Det som sedan skedde var toalett – för nu märkte Harry att resan hade varit lång. Sue–Ann såg till att kontrollera att allt var rent innan hon lät dem bära in något alls. Det första hon begärde in var några kartonger som skulle till köket. Sen var det att bära möbler, nu i lite långsammare tempo för de satte möblerna på rätt plats redan från början. Det kunde ske först efter lite resonemang mellan Harold och Sue–Ann.

Det tog hela dagen för dem, inklusive en god lunch som Sue–Ann gjorde i ordning. Sedan skulle Harold till något sammanträde viket lämnade Harry med Sue–Ann större delen av kvällen. Det kunde inte undvikas att de talade med varandra och det verkade som att Sue–Ann var verkligt närgånget nyfiken på Harry.

När de stod där en liten bit framför den öppna spisen ryste Harry plötsligt. Han riktigt frös i sin ställning. Sue–Ann märkte det förstås. Hon hade lugnt tagit en nypa av pulvret ur en ask som hon hade tagit från spiselkransen, slängde in det i den öppna elden och flammorna gick inte att ta miste på – det var flampulver. "Oppsan" Var det enda hon sa.

Efter en lång stunds tystnad sa hon vidare; "Verkar som förra inneboenden använde krut som tändmedel".

Harry märkte att hon inte trodde på det själv heller. Det var flampulver, det gick inte att ta miste på – och hon visste vad det var. Så Harry sa;

"Det där var inte krut".

Hon märkte att Harry inte var främmande för pulvrets verkliga användningsområde, så hon sa;

"Känner du till flampulver?" Harry sa inget på en lång stund så hon fortsatte; "Jag har inte sett det sedan jag var 4 kanske 5 år. Hade helt glömt, det var ju så länge sedan." Efter att ha andats djupt några gånger sa hon med knappt hörbar röst; "Det var på Hogwarts du går – eller hur"?

Harry kunde inte annat än nicka instämmande. Hon – Sue–Ann var HÄXA. Eller möjligen en av häxa född – men utan magisk kraft. Sen sa han sakta och med darrande röst;

"Jo jag är trollkarl, eller ska vi vart fall bli det när jag fyller myndig om några veckor. OCH – jag har all anledning att vara försiktig för det var Voldemort som mördade mina föräldrar, och försökte mörda mig när jag var liten, och har försökt många gånger sedan dess. Senast för några veckor sedan när Camilia dog."

Sue–Ann såg skrämd ut och hon hade slutat att andas, så andades hon ut. Så började hon förklara; att hon, eller rättare sagt hennes mor lämnade den magiska världen för att leva helt bland mugglarna när Sue–Ann var omkring 4 år gammal. Sedan dess hade hon inte ens hört om dem. Det var ju över trettio år sedan, hon hade haft det som en barndomsdröm. Något hon hade fantiserat om som barn. Verkligheten, och minnena från barndomsåren verkade ha överraskat henne.

Sedan blev det Harrys tur att berätta en del, de märkte inte när Harold kom in och betraktade dem en längre stund innan han gav sig till känna. "Go kväll i stugan, så bra att ni funnit er till rätta, men vad är det för underligheter ni talar om?"

Det var Harry som var snabbast att börja säga något och han förstod av Sue–Anns nästan skräckslagna ögon att hon inte ville avslöja något. Harry kastade sig snabbt in i att förklara att han hade berättat om en dröm han brukade ha. Sue–Ann föll snabbt in också för hon hade någon gång sagt något att hon hade minnen från barndomen om hur det spelades ett spel där de spelande flög på kvastar. Det hade de förklarat som att det var en dröm hon haft några gånger, och att den drömmen kom från en saga hon hade läst.

Harold lät sig nöja med det. Han var trött och snart sov de alla tre på de madrasser som Sue–Ann hade lagt ut i ett av rummen. Det var nu först som Harry kom att tänka på att han inte hjälpt till att lasta några sängar. Han förundrades att alla tre madrasserna låg dels i samma rum, men också riktigt nära varandra, bara någon halvmeter emellan dem. Men eftersom de låg med de flesta kläderna på sig, och att de var så uttröttade att de verkligen inte tänkte på annat än att sova, så var det ingen som reagerade på det.

När Harry vaknade var han ensam i rummet, solens strålar hade väckt honom, det såg ut att vara en fin sommardag. Harold skulle vara upptagen under större delen av dagen så Harry kunde strosa omkring lite på egen hand.

Området var ett typiskt hedlandskap bara gräsbevuxna kullar, enkla träddungar lite var stans. En del av kullarna syntes kunna vara riktiga berg. Han fick veta att trakten var rik på naturliga grottor, det fanns flera hundra av dem. Det fanns gott om hus i trakten även om de inte låg så nära varandra som på Privet Drive. Brainbridge var ett mindre samhälle med både butiker restauranger, hotell, en pub och en hel del övrigt att strosa omkring vid.

Han började faktiskt tycka om stället själv. Allt var så lugnt. Långt borta från alla krav på, ja på alla krav på att . . . här kunde han inte förmå sig att tänka tanken – att vara berömd. Här var han en helt vanlig yngling.

Klockan ett på eftermiddagen skulle de åka tillbaks till Privet Drive. De beräknade att komma tillbaks sent på kvällen. Harry kunde då sova hemma och så skulle de lasta nästa last påföljande dag, och göra om resan – OM – om han ville, förstås. Han lovade att göra vad han kunde för att inte hindras att hjälpa till. Han försökte förklara att de som var hans förmyndare kunde ha sina synpunkter, men att han tänkte föröka undvika dem.

Återresan var i princip händelsefattig. De åt en kvällsvard på ett av rastställena, och kom fram till Privet Drive sent på kvällen.

Det var brevet på Hedwigs ben som fick honom att ana oråd. Hon kom till honom redan innan han tagit fram kvasten som han skulle återställa till funktionell storlek. Orden på brevet lyste rött i det svaga ljuset från gatlyktan en bit bort.

HARRY!

VAR ÄR DU?

Ge dig till känna.

ALLA SÖKER EFTER DIG.

Om du är ledsen och nedstämd,
jag kan ta hand om dig,
om du behöver vara ifred,
men tala om vad som händer.

Hermione

Innan innebörden av texten hunnit falla in kände Harry en mjuk hand på sin ena axel, utan att tänka sig för vred han väskan så att hans trollspö kom i riktning mot där han uppskattade att handens ägare fanns. På tungan hade han Stupefy redan formad, den som ägde handen skulle inte hinna reagera även om ett trollspö var riktat mot honom.

Han andades ut, det var Tonks, oron riktigt lyste i hennes ögon. Sedan sa hon något så tyst att Harry måste fråga om. "Vad sa du?"

"Behöver du hjälp? Kan du förklara varför du rymt?" Sa hon.

Leendet i Harrys ansikte fick henne att slappna av, och han sa lugnt.

"Du kan avblåsa eftersökningen, jag har inte rymmit, bara jobbat lite privat. Och det kommer jag att fortsätta med. Ju fler som är inblandade i vad jag gör, och var, ger ju Voldemort bara fler ledtrådar om mig. Så jag uppskattar ifall jag slipper redogöra för det."

"Så du litar inte på oss längre?"

Hennes ord brände i Harry och han insåg att hon tog verkligt illa upp. Snabbt fann han en lösning. "Snape!".

Han såg att hon andades ut, hon hade tagit det som att hon hade utpekats av Harry som en fara för honom. Hon älskade ju honom, även om hon aldrig skulle medge det. Dels var han för ung, dels . . . nä. Men ändå. Hon hade hört om hans kärlekssorg. Hon skulle mer än gärna stödja honom, men det kunde inte gå utan att minst halva aurorkåren kände till det. Så det var ju omöjligt att ens tänka tanken.

"Tala om för mig, det du kan säga, så kanske jag kan mildra de andra." Harry övervägde att par sekunder, han kände det som att det var riktigt att anförtro sig lite till henne.

"Jag hjälper en av grannarna att flytta. Det är rätt långt bort så vi sover ett par nätter borta. Vi far i morgon kväll igen."

Han märkte att Tonks slappnade av, tydligen hade hon varit orolig. Hans tanke var att hon såg ut som att hon varit orolig att han hade tänkt i självmordstankar. Att det handlade om att hjälpa en granne att flytta – det var ju så fånigt – så banalt att de ens hade kommit på att vara oroliga för honom kunde han inte förstå.

"Harry! Försvinn aldrig utan att meddela någon av oss vad du tänker göra. Egentligen ska du ju be om lov. För du är inte myndig ännu. Även om det ju bara är ett par veckor kvar, så är det ett par veckor kvar. Du skrämde oss ordentligt. Hur ska du komma in igen?" Tonks såg nästan underfundig ut när hon frågade hur.

"Jag flyger så klart" svarade han medan han tog fram sin förminskade kvast. I ett plötsligt infall agerade han som att kvasten var fullstor. Visserligen höll han på att falla av några gånger men han lyckades komma upp, och in utan alltför stora fel.

Tonks hade i mörkret inte sett den förminskade kvasten och förvånades när hon såg Harry sväva upp mot fönstret och såg honom försvinna in i rummet.

Han släppte Hermione's brev på bordet och skulle började klä av sig, men ändrade sig. Visserligen måste han besöka badrummet innan han skulle sova, men han ville dra ut på friden utan att störa "Uncle Vernon" eller Dudley i onödan. Hade han tur skulle de hinna somna innan han gick dit. Istället satte han sig med Hermione's brev. Vad skrev hon? Det lyste som eld "jag kan ta hand om dig" vad menade hon? Hon var ju ihop med Ron.

Han kände inte för att fråga om det var som han kände 'att hon sökte hans närhet', orden i brevet tydde också på det, men – nej, hon var hans bästa väns flickvän. Han var Hermiones VÄN, inget annat.

Vad han än svarade henne skulle det bli fel, endera skulle han skriva till dem alla, eller till ingen så ingen alls. Han valde det senare. Han tittade på Hedwig en stund och funderade, skulle hon kunna mota bort, nä, han hade inte hört om något sådant förut. Han önskade dock att hon kunde mota bort ugglor som kom med brev till honom, han ville inte veta av dem nu.

Sue–Ann's situation, att leva utan magi verkade tilltalande nu. En tid i alla fall. Han somnade strax med de flesta kläderna kvar på. Behovet att besöka badrummet väckte honom. De andra hade somnat, så han slapp störas av dem.