Esmes hopp

Hon såg sig over axeln. Det var inte bara det att hon faktiskt tittade bakom henne, inte heller bara en gest. Hon såg sitt liv, alla de delar hon kom ihåg, och log sorgset. Det var inte mycket hon skulle sakna nu. Han fanns ju inte längre där. Hon bet sig i läppen, och tårarna började rinna vid tanken på pojken. Hennes son klarade inte det tuffa livet i mer än några dagar. Hans död var för mycket för att hon skulle kunna fortsätta. Hon var knäckt. Inte bara repad eller ens halvbruten, utan helt och hållet av på mitten.

Bakom henne bredde skogen ut sig åt alla sidor. Ingen skulle leta efter henne, inte nu. Framför henne fanns bara gräs i några meter, och sedan… Ingenting. Klippan störtade ned i ett brant stup, och det var precis dit hon ville. Hon ville bort från allt det här. Ut i ingenting, eller ännu hellre… Hon kände någon slags galen glädje när hon såg framför sig hur hon handlöst skulle störta ned mot den vassa sanden och de få klipporna långt där nere. Det var precis vad hon ville.

Det var ju hennes enda hopp. Hennes enda hopp – ett sista hopp. Så ironiskt. Men också väldigt poetiskt.

Hon började skynda fram mot klippans kant, men saktade av de sista metrarna. Sakta, sakta gick hon närmare. Hon tittade först rakt fram. Kanske borde hon inte titta ned, kanske borde hon bara fortsätta stirra på havets blågrå vågor, fortsätta gå som om hon inte visste att hon inte kunde komma längre.

Nej, hon måste titta efter. Hon ville se det, försäkra sig om att det verkligen skulle ta slut när hon väl tagit steget ut.

Det var brant. Det var långt till marken. "Det, det är ju bara bra" försökte hon intyga sig samtidigt som svetten bröt fram i pannan. "Du har ju valt det här" fortsatte hon att peppa sig själv. "Det finns ingenting annat kvar att leva för nu. Bara det där sista hoppet, sedan är det över" viskade hon för sig själv.

Var det så? Hon drog ett djupt andetag. Ja, så var det. Han fanns inte mer, och hennes son fanns inte mer. Det fanns ingen som behövde henne, och de hon behövde hade lämnat henne. Det enda hon skulle göra nu var att ta farväl. Bara ta ett steg ut från en klippa. Sedan skulle hon inte känna något alls. Esme andades lättat ut. Ingenting alls. Hon log. Så skönt.

Utan att se sig om fler gånger slöt hon ögonen och tog det sista steget.


En ung kvinna.

Hur gammal?

Arton-tjugo… Svårt att säga.

Vem är hon?

Vet inte…

Fin klänning hon har på sig.

Jo…

Men… Varför gråter hon?

Vet inte…

Han kom inte, eller hur?

Nej…

Vad tänker hon göra?

Säg inte att..!

Hon hoppade.

Så tragiskt…

Finns det ingen chans att hon..?

Klippor. Grunt hav, vassa klippor.

Usch, vad sorgligt.

Mm...

Hon slösade bort sitt liv…

Jaa…

Vad ska vi göra nu?

Vet inte…

Vem var hon?

Ingen vet.