Ytterdörren slogs hastigt upp.
"Försvinn härifrån, Edward!" skrek Bella och rusade upp för trappan, jag reste mig ur fåtöjlen och sprang efter. Hon smällde igen dörren i ansiktet på mig. Jag kände hur oron steg från magen och upp i bröstet på mig.

"Hur är det med dig? Vad är det som pågår?"

"Jag tänker åka hem!" svarade hon och jag kände en kall kår sprida sig från ryggraden och förvandlas till ilska. Den där Edward hade säkert sårat min lilla flicka. Jag ville vrida nacken av honom. Jag skrek genom den massiva ekdörren:
"Har han gjort dig illa?"

"Nej!" svarade hon och jag hörde att hon talade sanning. Tur det, men vad kunde då vara fel?

"Har han gjort slut med dig?" frågade jag.

"Nej!" Skrek hon till mig. Jag hörde skrapande ljud från hennes rum och kände åter oron stiga inombords.

"Vad har hänt då Bella?"

"Jag gjorde slut med honom!" hörde jag henne skrika från andra sidan dörren samtidigt som jag hörde ljudet av en dragkedja som drogs igen.
Min dotter slet upp dörren och trängde sig förbi mig, hon tog sig ner för trappan och jag trodde att jag skulle förlora henne för alltid om jag inte agerade snabbt. Den här situationen kändes obehagligt bekant.

Jag stirrade djupt in i hennes tårfyllda ögon. Jag kände inte igen hennes hårda ansiktsuttryck. Hon skrek samma hårda ord i ansiktet på mig som hennes mamma gjorde för många år sedan när jag blev lämnad första gången. Det var ju sant, vad hade jag att erbjuda min starka och livfulla dotter som hon inte kunde hitta på en bättre och mer spännande plats? Jag kände mig fruktansvärt otillräcklig och släppte hennes arm när jag insåg att hon hade rätt. Men måste hon verkligen åka precis just nu? Det var farligt på vägarna i bäckmörkret och vi hade fortfarande inte hittat vettvillingen som mördat min vän.

I mitt inre greppade jag desperat efter halmstrån när det slog mig att hennes mor inte skulle vara hemma på en hel vecka, jag bad henne vänta tills Renée skulle vara tillbaka. Jag tog henne lätt i armen och försökte mig på att omfamna henne som jag gjort då hon var liten. Hon krånglade sig ur mitt grepp och närmade sig dörren.

"Låt mig bara gå" sa hon ursinnigt och fortsatte "det fungerade inte, okej? Jag hatar Forks!" Hennes ord fick mig att frysa till is. Som förstenad stod jag i dörröppningen och såg på när min älskade dotter försvann ut i natten.
Jag är inte en religiös man, men jag måste erkänna att jag bad en stilla bön. Om det finns en Gud, må han se till att hon kommer fram välbevarad, tänkte jag och stängde dörren.