Har skrivit 4 kapitel färdigt så ska ladda upp i alla fall tvåå eller tre av dom nu :D
Namnet på den här ff är sämst men har inte kommit på något bättre än, någon som har något förslag?
Jag Äger inte The Litle Vampire, Gregory eller någon annan av karaktärerna från filmen. Jag äger endast Cessi Redsky, hennes mamma och Morgan.
Kapitel 1 - En Vampyr!
Neej! Nu var det bestämt, ett helt år till. Fatta! Ett helt jävla år till.
Nu undrar ni säkert vad jag snackar om och vem jag är. Jo, jag heter Cessi Redsky. Okej, jag heter egentligen Cecilia, men jag hatar verkligen det namnet. Så var snälla och kalla mig Cessi, föresten så är jag femton år. Och nu till det jag snackade om. Jo, det är såhär jag och min mamma åkte till skottland för 3 månader sen, för att min mamma skulle kolla in något jobb. Själv blev jag tvingad att följa med och dessutom tvingade mamma mig att gå i skolan (suck). Jag trodde att vi skulle åka hem efter tre månader, för det var vad min mamma hade lovat mig, med självklart tog min mamma det där jobbet och nu är jag tvungen att bo här i minst ett år till.
Nu undrar ni säkert vad jag har så mycket i mot att bo i Skottland. Skolan är väl värst. Lärarna med deras gammalmodiga sätt, allas "vackra" accent (suck) och hela den där jävla skolan verkar inte gilla mig. Enligt rektorn så är alla elever så fina och trevliga och jag den otrevliga, ovälkomna bråkstaken. Visst, visst jag är inte som dom, men jag försöker inte bråka. Jag tror att dom bara har något i mot mig för att jag ser annorlunda ut och alla andra i min klass är ju så perfekta så dom kan inte vika sig ur mängden. Jag har svart hår ner till hakan och snedlugg som täcker mitt ena öga. Mitt hår är längre bak och det är knallgrönt som jag alltid brukar göra antingen till spikes eller bara tuperar. Mina kläder är ofta svarta och ibland randiga. Jag bär alltid ganska tajta jeans och svarta t-shirts med tryck och när det är kallt en luvtröja.
Sen så har jag ju alla mina kompisar hemma (ja, jag kommer aldrig kalla Skottland för hemma) och här kommer jag nog aldrig få några kompisar.
"Cessi!" ropar mamma från köket.
"Jaa…"
"Kom och hjälp mig med disken"
"Helvete heller!" Vad tror hon om mig egentligen?
"Men snälla du, var inte så arg" Min mamma stod i dörren till mitt rum och tittade på mig. "Är du fortfarande arg för att vi ska stanna här?"
Suck, så tröt man blir på henne… Nej, egentligen hatar jag inte min mamma även om jag brukar säga det då och då, hmm… ganska ofta faktiskt. Men skit samma, jag är sån och det får ni stå ut med.
"Jag åker nu i alla fall" Jag hoppade till, jag hade glömt att mamma fortfarande var i rummet.
"Okej" säger jag lite ointresserat "Hejdå"
"Hejdå gumman!"
Några timmar senare.
Jag satt framför datorn och lyssnade på Metallica. Fan vad skönt det är när mamma inte är hemma och hon skulle inte komma hem på några timmar. Plötsligt hör jag ljudet av någon som smög omkring utanför på gräset. Jag stängde av musiken och lyssnade, personen som gick där ute verkade inte bry sig om det. Jag reser mig upp och kollar ut mellan dom svarta gardinerna och jag ser en skugga smyga runt precis vid skogsbrynet. Men jag ser inte vem det är. Hmm… vem fan vågar smyga runt det hus jag bor i? Det kommer han få ångra. Okej, okej jag är inte så bra på att vara ond, men rädd är jag i alla fall inte. Först funderar jag på att hoppa ut genom fönstret, men kom på att den som var där ute skulle se mig då och det ville jag inte. Jag ville överaska främlingen innan han hann se mig.
Jag smög ut genom dörren som var på mottsatta sidan av huset och smög fram till skogen och började följa skogskanten. Plötsligt stod jag öga mot öga med en kille i min egen ålder. Han var söt och var den första jag sätt här i Skottland som har liknande stil som jag. Först stod vi bara och glodde på varandra, sedan så såg han ut som om han skulle anfalla mig och väste. Hela hans sätt blev skräckinjagande, men han var fortfarande söt. Utan förvarning hoppade han som om han skulle hugga mig och visade sina tänder.
Vad! Huggtänder? Precis som en vampyr. Mer hann jag inte tänka fören jag blev tvungen att hoppa åt sidan och sparkade till honom på smalbenen så han föll till marken. Nu var jag tacksam för att jag för två år sen hade varit så beroende av vampyrer att jag hade försökt lära mig själv hur jag skulle kunna försvara mig mot en om jag skulle träffa en. Hah! Då hade det bara varit en dröm som jag visste att aldrig skulle bli sann att träffa en vampyr. Men nu, nu stod det en livs levande vampyr farmför mig eller okej, levande och levande… men ni förstår vad jag menar.
Vampyrkillen tittade ganska förbluffat på mig. Hah, du hade inte väntat dig att jag skulle lyckas göra något motstånd. Jag höll på att börja skratta, men jag kände inte för att reta upp honom ännu mer, man vet ju aldrig hur aggressiva vampyrer kan bli och jag är inte särskilt stark.
"Vad fan smyger du omkring här för?" Han fortsatte att stirra på mig. Han började bli irriterande…
"Vem är du?" Jag blev förvånad, han lät inte som dom andra här i Skottland, utan mer som jag tyckte att engelska ska låta. Ja, jag har alltid stört mig på folk som snackar med konstig dialekt. Ledsen för det.
"Bry dig inte vampyr!" Nu hoppas jag verkligen att han var en vampyr på riktigt och inte någon knäppis som trodde att det var maskerad, för då hade jag gjort bort mig. Men han såg lite förvånad ut, sedan började han bli arg. Fan också! Not good.
"Vem är du som kan slåss mot en vampyr? Du kommer inte här ifrån, eller hur? Du låter i alla fall inte som att du kommer här ifrån och jag har aldrig sett dig förut."
Hur många frågor skulle han ställa egentligen? Trodde han verkligen att jag skulle tala om vem jag var för en främmande kille som dessutom var vampyr. Om bara mamma visste vem jag snackade med!
"Jag brukar inte säga vem jag är allt och alla. Men nej, jag kommer inte här ifrån."
"Vad gör du här då?"
Hallå? Hur dum får man bli, jag bor här för tillfället. Tyvärr…
"Jag råkar bo här för tillfället, men ta det lugnt jag ska flytta hem så fort jag får tillfälle till det." Kan han inte sluta stirra på mig…?
Vampyrkillen började resa på sig och jag gjorde mig beredd på att han skulle anfalla igen. Men han Var smart nog att inte anfalla. Ägd!
"Vem fan är du?" Jag kunde inte låta bli och fråga, han var ju inte direkt Dracula.
"Jag heter Gregory Sackville-Bagg. Nu har jag sagt mitt namn, nu får du säga ditt."
Fan också, nu var det jag som blev ägd.
"Okej då… Cessi Redsky" Det kanske inte var så smart att säga mitt riktiga namn… hmm… Jaja, nu har jag sagt det. Jag ska ändå inte bo här så länge till så vem bryr sig.
"Cessi… Cessi Redsky…" mumlade Gregory
"Vad mumlar du om?" Han är ju konstig, men söt. Fan nu får jag sluta tänka att han är söt, han är en vampyr.
"öh… inget!" Han verkade lite osäker. Vafan vampyrer ska väl inte vara osäkra. Eller? Det här är ju på riktigt och inte som i böcker och filmer.
Plötsligt böjde han sig fram mot mig…
Kommentera och säg vad du tycker.
