Tjenare, SiriusxRemus här! Handlar om en hatfull kärlek mellan Remus och Sirius. Lite OOC kanske, läs själv och skriv vad du tycker. M-rated för att den kommer innehålla, sexuellt innehåll, nästan våldtäkt(eller nja, om den andra personen egentligen är mer på det räknas det väl inte oO) svärord xD.
Yuriki: Varför är inte jag med? òÓ
Jag: För att du är ondskefull och pervers.
Yuriki: Det är inte jag som fantiserar och skriver. Jag bara gör det du vill att jag ska göra. -.-
Jag: okej, jag är pervers… .
Yuriki: Duktig flicka! ^^
Would you catch me if I fall out of what I fell in
Don't be surprised if I collapse down at your feet again
I don't want to run away from this
I know that I just don't need this
Remus POV.
Som vanligt satt jag i uppehållsrummet. Det börjar bli en vanna nu, varenda natt slutar på denna soffa och varenda morgon börjar på den. Men det känns tröstande att sitta vid den varma öppna spisen, höra knastrandet från elden och se skenet från dansande lågor. Knastrandet lugnar alltid ner mitt galopperande hjärta och tomheten virvlar runt i rummet som en tjock slöja i vinden. Det är alltid samma sak. Djupa andetag som släpps ut i suckar. Jag läser heller inte så som jag alltid annars brukar göra, nej vid de tidpunkterna sitter jag alltid istället med knäna uppdragna till bröstet och armarna skyddandes kring benen. Jag kan inte gå upp till sovsalen. Jag kan inte ligga där bara några meter ifrån honom, höra hans tunga ljuva andetag, hans oskyldiga små stönande och tyget mot sängkläderna när han byter sovposition. Jag suckar och drar fingrarna genom mitt sandfärgade hår. Jag förstod inte varför. Varför kände jag så här? Varför tilltalade hans sovande ansikte mig? Varför plågade Sirius mina drömmar? Mitt liv? Varför, av alla personer på jorden, varför just han? Varför Sirius? Varför?
Jag vaknar med ett ryck. Mina kläder är fuktiga och håret klibbigt. Svett. Samma dröm igen. Jag kommer aldrig ihåg den, men känslan sitter fortfarande kvar. Som ett kvävande mörker svettsar den sig fast i mitt hjärta. Mina kinder är extra våta, tårar? Hade jag gråtit? Vad exakt drömde jag? Min blick följer rummets väggar. Sovsalen, hur? När? Ett gnissel från min vänstra sida fångar min uppmärksamhet. Jag gnuggar mig i ögonen och gäspar innan jag vänder huvudet mot Sirius säng. Min blick möter två gråfärgade ögon och rufsigt korpsvart hår. Där sitter han. Min oändliga plåga, mitt sårbara hjärta, min besatthet, källan till min ovälkomna lusta. Hans blick är orolig, irriterat orolig och hans kroppsspråk är nervöst. Jag ler snett mot honom.
"Vad?" frågar jag och stretchar ut armarna. Mina vita skjorta glider upp och Sirius blick bränner mot min mage.
"Du grät," svarar han känslokallt och höjer på ögonbrynen. Jag tittar på honom. Granskar honom. Hans ansikte kunde lika gärna vara ut hugget ur sten, kallt, oläsbart och oförutsägbart. Mina armar faller ner.
"Dålig dröm antar jag," svarar jag nonchalant och rycker oberört på axlarna. Ansiktsuttrycket och kroppsspråket, allt är bara en jävla mask. Inuti känns det som att en kall hand har tagit tag i mitt hjärta och klämt åt. En klump pressar mot min strupe och hans irriterat oroliga blick skiftar till kallhet. Jag fortsätter att le.
"Är det allt du har och säga?" frågar han bittert. Jag sväljer och känner hur naglarna borrar in i min handflata, gräver djupa tunnlar till mitt inre, Rör vid nervtrådar så att den psykiska smärtan inte känns. Min blick faller ner till mina händer. Patetiskt.
"Saken är den att jag inte kommer ihåg. Berätta är du snäll," ber jag men ångrar mig precis efter att orden kommit ut. Mina andetag får kortare mellanrum, inte långt ifrån gränsen till hyperventilation men jag har fortfarande kvar leendet. Ett bittert skratt kommer från Sirius håll, ihåligt och falskt. Mitt hjärta stannar för några sekunder bara för att sen slå hundra gånger snabbare.
"Jag hatar dig Sirius! Varför gör du så här mot mig? Jag hatar dig så jävla mycket! Varför kan du inte bara försvinna ur mitt liv?" Sirius ord är tomma. Hela min kropp fryser till ändå kommer jag inte ihåg vad jag drömde, bara smärta.
"Jag-jag… Du tror väl ändå inte att jag menar det?" hasplar jag ur mig. Det känns som ett slag i magen när Sirius inte möter min blick.
"Berätta för mig vad jag ska tro på när min bästa vän, natt efter natt, skriker ut att han hatar mig mer än något annat, att jag har förstört hans liv," skrek Sirius ilsket. Rummets atmosfär förändrades drastiskt. Ilska blandat med smärta, en sådan underbar kombination. Sorg färgar mina ögon och jag riktar dem mot Sirius som möter dem med en färg av hat.
"Jag hatar inte dig," viskar jag och böjer ner huvudet. Men det är en lögn. Jag hatar honom lika mycket som jag älskar honom. Varje andetag jag drar är ett lidande pågrund av honom, varenda natt är sömnlös pågrund av honom. Mina läppar brinner efter hans, min kropp värker efter hans närhet och min själ våndas. Allt känns så töntigt, men det har väl alltid klätt mig. Töntiga Remus som alltid pluggar, svarar rätt på alla frågor och han vet inte vad ordet 'kul' är. Men Sirius ser inte mina känslor, min jävla längtan. Nej, han ser bara min lögn, min förnekelse. Sängen låter när han reser sig upp och ur ögonvrån kan jag se hur han föraktfullt tittar på mig. Sakta börjar han gå mot mig och jag blundar, vill inte gråta. Sirius kommer tillslut fram bredvid min säng och lutar sig framåt mot mitt öra. Hans andetag kittlar mitt öra underbart och hans hår kittlar mitt skin.
"Lögnare," viskar han och får min kropp att rysa till. Jag vänder på huvudet och möter hans ilskna blick. Hans mjuka läppar är så nära mina och sätter eld på dom samtidigt som min kropp börjar värka. Jag reser mig upp på knä och håller fast hans blick. Sakta sätter jag ner en fot i taget och ställer mig upp framför honom, han backar men vi står lika nära varandra som innan. Min själ skakar i spasmer och min blick glider ner till hans läppar. Hans blick är fortfarande föraktfull. Värmen växer mellan oss och jag glömmer bort hur man andas, hur hjärtat fungerar, min smärta men inte mitt hat. Den unika doften av honom omger mig och jag blir nästan drogad. Ja, usch, vad jag hatar denna människa. Min kropp blir varm och hetan under skinnet sprider sig över hela kroppen. Lusten av att slita av honom kläderna kittlar mina fingertoppar och leker med min plågade själ. Att få känna hans lena skin mot min.
"Du skulle bara veta," mumlar jag. "Du skulle bara veta." och med de orden bryter jag förtrollningen. Sirius vänder sig om och går ut från sovsalen, dörren smäller igen efter honom. Mitt hjärta dunkar snabbt och hårt mot mitt bröst och jag faller ner till golvet. Jag låter de instängda tårarna trilla fritt från mina ögon. Dom slutar inte utan fortsätter i all oändlighet.
Jaha, vad tycks? ^^ Deprimerande? Underbart hjärtskärande? SKRIV och berätta!! Denna tänker jag bli kvar med! -.-
Ha ett bra liv! =)
Yuriki: I will return!!! xD
Jag: Försvinn!!!!! -.-;
