Svenska, men ska översätta till engelska. Skriven som ett samhällskunskapsarbete "på skoj" för nån vecka sedan, blev till en Hetalia-ff. Borde ha skrivit den på engelska direkt.

Våran grymma framtid

Jag ser på det land jag känt sedan dess födelse och vars folk jag sett utformas.

Jag var en gång det mäktiga herraväldet Preussen, men blev senare östtyskland. Egentligen är jag nu New Prussia, i Kanada, men jag bor hos min yngre bror, det land jag uppfostrat, Tyskland, eller som jag kallar honom: West.

Jag går bland människorna i Berlin. Muren är borta, för mycket länge sen, men för någon så gammal som jag känns det som bara dagar sedan jag blev återförenad med West.

Folket har definitivt förändrats. Människorna är inte längre den "dominanta" rasen. Japans teknologi gick lite överstyr och hans robotar flippade ut, vilket resulterade i att människorna nu tjänar robotar, som kan tänka, bestämmer. De har inte ännu insett att deras länder finns förkroppsligade. Vilket kanske är bra.

Många länder har redan gått under. Dess liv hänger ju på att deras folk finns kvar. Jag överlevde ju tack vare att jag hade New Prussia.

Kina, det land vi alla trott skulle finnas för evigt, för han var ju äldre än alla oss andra, gick under. Japan led av skuldkänslor till han till sist gick under. Rakt framför Englands ögon gick Amerika under, och den brittiska nationen är nu bara en skugga av sitt forna jag. Precis som Japan led Ryssland när Kina gick under, men han överlever. Det lilla av hans folk som finns kvar lever i Sibirien, dit maskinerna inte känner för att flytta. Än i alla fall.

Jag återvänder hem. Det är släckt i huset. Den ordentliga och kliniska bror jag känt är borta. Han finns, men sedan Italiens död har han, liksom England, varit helt tom. Jag tänder en lampa som ger ett mjukt sken över rummet. West sitter där jag lämnat honom. I precis samma fotölj, i precis samma ställning. Inte ens ett finger har flyttats. Jag fruktar att min bror snart går under. Jag sjunker ner på knä framför honom, tar hans mycket större händer i mina, betraktar dem. Det är tunna nu, inte ett tecken på den styrka som funnits där, den styrka som kunnat besegra så många, även mej. Han är fortfarande längre än mej, men det märks inte längre, nu när han inte längre är den stränga lillebror, som så många gånger suckat över min barnslighet.

Jag ser upp i Wests, Tysklands, Ludwigs, min älskade brors ögon. De är liksom döda, inte en gnutta liv finns att skåda där. Jag vill gråta när jag ser hur tom han är. Jag kramar hans händer och låter tårarna falla. De tårar som han alltid hållit inom sig, de tårar han aldrig kommer gråta, när jag tänker på dem gråter jag ännu mer.

"West... Oi West... Lever du än..? Lämna mej inte ensam.. W-West.." Jag har inte fått någon reaktion från honom. Inte på 30 år. Han kommer bara närmare sin undergång för var dag och när jag tänker på det känner jag förtvivlan skölja över mej. Jag reser mej upp och stryker en hand över Wests ena kind. "Jag ska få ett slut på det här.. Jag ska ta honom tillbaka, till dej.. Jag ska inte låta dej dö.. Hör du det, West? Jag lovar.. Jag lovar.."

Jag är Preussen, Östtyskland och New Prussia. Jag överlever, jag är född för att härda ut. Jag ser land efter land förgås. Ungern, Österrike, Spanien, Frankrike, Italien-bröderna, alla är de borta. Jag har bara West kvar.. Men snart är även han borta.

Information om berättelsen

I den här berättelsen är varje land karaktäriserad som en individ. Italien karaktäriseras som två, Italien-Feliciano och Italien-Romano. Den Italien som nämns mest är Italien-Feliciano, som Tyskland var kär i. Preussen och Tyskland är bröder. Sök på Hetalia för mer referenser.