Kapitel 1

Hermione klev ivrigt ur bilen med Krumbens korg i armarna och väntade på att hennes pappa skulle kliva ur och hjälpa henne att dra ut väskan ur bagageluckan. Här och där skymtade hon likadana väskor som hon själv hade och en och en annan lång svart klädnad på de elever som inte kom från mugglar familjer och inte hade vett nog att förklä sig för mugglare. En och en annan ugglebur skymtades och när ett ljud av en upprörd uggla nådde dom började Krumben fräsa och spotta inne i sin bur. Hon skyndade sig med att ställa ned buren på marken och pratade lugnande med katten.

"Har du allt nu?" frågade hennes mamma som klivit ut bilen och stod framför henne.

"Jadå, och om jag har glömt något så kan ni skicka efter det med nästa uggla", svarade Hermione lugnt och såg upp på henne samtidigt som hennes pappa kom släpandes med bagagekärran. Hon ställde sig upp och hjälpte till att lasta på kofferten och sedan Krumben ovan innan hon vände sig mot sina föräldrar. David Granger såg stolt ned på sin dotter.

"Ta hand om dig nu", sade han och gav henne en kram med ena armen. "Se till och hålla dom i schack på den där skolan".

"Det ska jag", svarade hon och knyckte stolt på nacken. Hennes mamma gav henne ett tårmilt leende.

"Hör av dig ofta", sade hon och viftade med pekfingret framför hennes ansikte. "Så vi får veta om du lever eller inte".

"Oroa dig inte, mamma", försäkrade Hermione. "Vi har värdens bästa trollkar som rektor. Vad skulle kunna hända?"

"Skynda dig nu så att du inte missar tåget", sade hennes pappa och såg upp mot den stora klockan i taket som redan visade på kvart i elva.

Hon gav sin mamma en sista kram och började köra bagagekärran framför sig mot perrong nio och tre kvart. På väg dit kunde hon se sin egen spegelbild i ett av tågens fönster och log nervöst för sig själv. Harry och Ron skulle få slag när de fick syn på henne. Sommaren hade minst sagt gjort henne gott på alla sätt och vis. Hennes kropp hade utvecklats relativt mycket under en sådan kort period, något som tydligen låg i familjen som hennes mamma hade påpekat. Hon hade blivit längre och fått kurvor på precis de rätta ställena. Hon hade låtit håret växa ända ned till midjan bara för att det yviga skulle lägga sig ned vilket det också gjort och låg nu i stora lockar om hon hade det utsläppt. Hon hade dessutom tillbringat nästan två månader på stranden vilket hade gett henne en passande brun hudfärg och ljusa slingor i håret.

Alltså så kände hon sig ganska nöjd med sig själv för tillfället men var endå nervös över vad de andra skulle säga. Hon hade aldrig riktigt varit den som stack ut någon stans men hon hade en svag aning om att det skulle ändras. Sådana tankar gav henne ett helt annat självförtroende och hon förde sig med en annan hållning än innan. Hon var inte rädd för att sticka ut när hon visste att hon såg bra ut. Därför vågade hon gå med högburet huvud och gå i tajta kläder som annars skulle ha funnits längst nere i kofferten.

Hon drog in ett djupt andetag innan hon styrde kärran igenom spärren som var ingången till perrong nio och tre kvart. Det var som vanligt fullt av elever, föräldrar, syskon och andra familjemedlemmar samt en hel del djur som sprang mellan benen på människor medans deras ägare försökte hinna ikapp dom. Ljudet av Hogwartsexpressen överröstade det mesta av djurens skrik och folkmassans prat. Hon bestämde sig för att inte försöka leta reda på någon hon kände i det här kaoset utan bara ta sig in på tåget och sedan vänta på att någon skulle hitta henne. Dessutom så hade Krumben börjat väsnas inne i sin korg igen och hon ville släppa ut honom så fort som möjligt innan han gjorde sig själv illa på något vis.

Draco Malfoy kände sig irriterad och folkilsken redan innan han dök upp på perrongen och när han fick se alla glada människor som sade sina farväl sjönk hans humör ännu lägre. Draco hade aldrig varit den som lätt blev på dåligt humör. Visst hade han humör men vilken femtonårig pojke hade inte det? Anledningen till hans tillstånd hade bara ett namn; Lucius. 'Hur vågar han?' tänkte Draco ilsket och började dra sin koffert mot tåget. ´Hur bara vågar han? Jag är hans son, inte hans slav!´

Lucius hade under den senaste tiden blivit besatt av iden att Draco skulle ta emot döskallemärket som markerade att han också var en slav under Voldemorts styre. Voldemort skulle då få kontroll över hela hans liv, hans framtid och vilja. Draco hade sett hur män försökte slippa ur hans klor och lidit för deras olydnad under Cruciatus förbannelsen. Hans far hade åtskilliga gånger vacklat in genom dörren, torterad och svag efter en av Voldemorts behandlingar. Vid ett av dom tillfällena bestämde sig Draco för att aldrig någonsin ta emot märket som satte honom i samma position som sin far, hur mycket makt som än lovades honom.

Full av dolda känslor drog han kofferten efter sig mot tåget som stod och väntade på att ta med eleverna tillbaka till Hogwarts. Det kändes på något sätt betryggande att vara på väg tillbaka till skolan, det enda stället där han kunde komma undan tortyren från Lucius.

Någon gick plötsligt rakt in i hans axel och han vände sig hetsigt om för att fräsa något förolämpande när han såg att pojken inte ens verkade märkt att han var där. Draco kände igen honom som en Ravenclaw ur sjätteåret och hete något liknande med Texas Lee eller nått sådant. Pojken hade stannat när han gått in i honom men han fortsatte att stirra på samma prick utan att ens blinka. Draco vände sig om för att se efter vad som var så intressant att Texas glömde bort att se efter vart han gick. Hans mun föll öppen när han fick syn på orsaken. Texas var inte heller den enda som stirrade. Praktiskt taget varenda en av det manliga könet vände på huvudena när hon gick förbi.

Flickan hade en utstrålning runt sig som kunde ge vem som helst en stöt om de kom för nära. Därför delade sig folkhavet för att släppa fram henne. Draco kände hur han blev alldeles torr i munnen bara av att titta på henne. Hon hade guldbruna ögon som gnistrade av liv och det midjelånga håret i precis samma färg var uppsatt i en fläta som slog henen i ryggen med varje steg hon tog. Hennes hy hade en liknande gyllenbrun färg som avslöjade många, långa timmar i solen vilket fick hennes tänder att se onaturligt vita ut. Läpparna var svagt rosa färgade och Draco tyckte de såg mycket kyssvänliga ut. Hon hade långa, smäckra ben och en vacker hals som fick henne att se längre ut än hon egentligen var. Draco skulle gissa att hon var krig 165 cm lång och kring hans ålder, fast han kände inte igen henne. Hur han än letade i minnet kunde han inte placera henne.

Aldrig i hela sitt liv hade han sett en flicka med sådan utstrålning, sådan hållning i hela hennes kropp. Hon ägde hela värden med den där oskuldsfulla blicken och var totalt omedveten mot all uppståndelse hon åstadkommit.

Draco lovade sig själv att om det så skulle ta honom hela livet, så skulle han någon gång få känna hennes läppar mot sina, få dra fingrarna genom hennes hår och bara känna lukten från hennes hud.