"Mamma, när jag blir stor vill jag bli en prinssessa. Jag vill gå på bal och ha vackra kläder och en egen prins". Andromeda snurrade runt som en ballerina bredvid sin mamma som satt vid spegeln och sminkade sig.

"Var inte sådan mugglarälskare, Andy. Du glömmer att vi är den nobla familjen Black, med rent blod i varenda artär. Det är tusen gånger bättre än att vara någon prinssessa." Lucretia log ett stramt leende mot sin mellersta dotter. Dumma flicka som inte förstod bättre, tänkte hon innan hon vände sig tillbaka till sina egen spegelbild. Men sen är hon knappt fem år, förhoppningsvis får hon lite vett i huvudet innan hon far till Hogwarts.

"Fåniga mamma!" Barnet fnittrade och hennes ögon glittrade när hon drömde sig bort till ett land långt borta. "Vi får inte drömslott eller rida in i solnedgången med en prins. Sen vill jag att alla fåglarna ska sjunga sitt allra, allra vackraste när jag går ut."

"Var har du fått dessa tankar ifrån?" Lucretia själv hade då aldrig sagt någonting om prinsar till sin dotter och hennes make hade med all säkerhet inte gett henne såna idéer, Cygnus pratade knappt med barnen som det var, och Bella hade inte nämnt någonting om baler eller prinsessor.

"Åh, det finns så många mugglarsagor om prinsar och prinsessor. Nästan alla slutar lyckligt, och de som inte gör det läser jag inte…" babblade Andy, överlycklig för att hennes mamma hade visat intresse i vad hon sa.

Lucretia var inte road. Hon kände hur det kröp i skinnet på henne när hennes fina renblodiga lilla flicka pratade om detta. Hon hade lagt ner hårborsten och vänt sig mot sin dotter igen. Hon tog tag i Andromedas överarm i ett stadigt grepp så att hon skulle sluta hoppa omkring sådär fånigt. Med någonting vasst i blicken och kyla i rösten väste hon "Andromeda, raring, var har du fått dessa sagor ifrån?"

Flickan valde att ignorera frågan. Mamma hade trots allt inte lyssnat på henne, varför skulle hon själv lyssna?

"Varför får mugglarbarn såna vackra sagor men lyckliga slut när inte jag får det. De är orättvist. Jag vill vara mugglare" gnällde hon istället.

"Andromeda nu får det vara nog!" Tänk om någon hörde de, vilken skam för familjen. Om Cygnus fick höra detta skulle helvetet bryta ut, Merlin visste vad han hittade på när han blev arg. På något sätt behövde hon få ur flickan dessa påhitt.

Modern höjde handen, tvekade bara ett ögonblick innan hon slog till sin dotter över kinden. Ett rött märke började ta form.

"Jag frågar en gång till. Var har du fått dessa sagor från?" sa hon argt och med det hårda greppet om armen skakade hon dottern.

Andy började bli rädd på riktigt, det här var ingen lek. Det var viktiga saker och det gällde att hon svarade rätt. Rösten darrade lite när hon svarade. "Morbror gav mig en sagobok."

Det var inte rätt svar för hennes mors naglar grävde sig ännu djupare in i hennes arm. Skulle det börja blöda snart eller bara lämna blåmärken? Skulle hon alltid ha ett rött märke på kinden?

"Mamma, min arm. Det gör ont, snälla släpp." snyftade hon.

Lucretia släppte inte. "Jag vill inte att du läser sånt. Du blir dum i huvet av det. Du får inte prata om det eller ens tänka på det, hör du det." Hon skrek i dotterns ansikte och skakade henne, mycket mer våldsamt den här gången.

Andromeda nickade, och först när hon hade snyftat fram ett förlåt släppte Lucretia.

A/N: Så, en historia om Andromeda Black, senare Tonks. Vad tycker ni?
I det här kapitlet blev det ganska mycket om hennes mamma också, men inte särskilt mycket om hennes syskon Bellatrix och Narsissa. Om ni vill ha lite mer om de får ni säga det innan nästa kapitel.

Jag tänker översätta den här till engelska ganska snart, men är inte den bästa på engelsk grammatik så om någon är Beta-reader eller vet någon som kanske är intresserad att Beata-read åt mig kan ni meddela mig. Tack!