Alla karaktärerna tillhör vår för alltid älskade Stephenie Meyer. (New Moon fanfic)

Kapitel 1 - Bella ska hoppa från klippan

Det verkade så långt ner till det mörka vattnet. Men jag kände ändå att jag ville göra det. Jag ville höra hans röst. Det hade varit så länge sen jag hörde den. Så mjuk i mitt huvud.

Men när jag tittade upp, och ut över havet, så såg jag något. En skymt av något rött.

Victoria.

Jag spärrade upp ögonen och försökte kväva ett skrik. Men det var omöjligt. Det kom upp som en raket ur min strupe. Victorias förvridna ansikte vändes snabbt mot klippan. Det tog inte lång tid innan hon fick syn på mig. Hellre att hon dödade mig nu, än att hon kom in till Forks, och till Charlie. Om man skulle tänka positivt. Det kanske skulle räcka för henne att bara döda mig. Hon var rädd för varulvarna, det visste jag. Victoria kanske skulle ge sig av. Och döda några andra oskyldiga. Nej, tänkte jag, det fick inte hända! Någon måste stoppa henne. Men skulle Sam's flock verkligen kunna stoppa henne? Hon var ju så… stark.

Men jag insåg att det inte fanns någon tid att tänka. Hon närmade sig redan stranden.

Men jag var tvungen att överväga några beslut. Om jag skulle hoppa, skulle jag vara död. Strömmarna skulle dra mig ner mot bottnen. Om jag bara stod kvar så skulle det inte vara någon svår match för Victoria att döda mig. Men jag tänkte på vad Laurent hade sagt:

"Om du visste vad hon hade planerat för dig."

Att springa var inte att tala om. Hon skulle döda mig direkt. Det mest smärtlösa skulle vara att hoppa. Jag skulle drunkna. Jag tog ett djupt andetag och ett litet steg bakåt, för att ta sats. Precis när jag tänkte slunga mig ut från klippan så hörde jag ett skri. Så skärande genom den kalla luften. Och så hörde jag dova morrningar. Vargarna!

Ett litet skräckslaget leende prydde mina läppar. Tänk om vi hade en chans ändå? Men så tonade leendet bort. Men tänk om… tänk om Embry, Jared, Sam, Paul… Jacob. Jag ville inte tänka tanken. Jag ryste. Men så kände jag den stickande doften av brandrök. Det var över. Eller? Jag gick sakta bort dit jag såg stranden bättre. En stor eld brann. Jag såg en skymt av en sky av rött hår slängas in i elden av en av vargarna. Jag tittade runt. Alla vargarna var där. Alla utom den rödbruna. Min älskade Jacob.

"Bella!", hörde jag en välbekant röst bakom mig. Jag vände mig om.

"Jacob!", ropade jag när jag såg hans ansikte. "Ni… klarade henne!" Jag log.

Först log också han, men sen kom han på vad jag hade sagt. Hans ansiktsuttryck förändrades och han såg ut som ett tjurigt barn som inte fick som det ville.

Jag tittade frågande på honom. "Va?"

Han skakade på huvudet.

"Jag…", började han, "… fick inte vara med!"

Jag flinade mot honom.

"Jag hann inte!", muttrade han. "När de andra upptäckte henne letade jag efter dig!"

Han tog några steg mot mig.

"Oj… förlåt Jake!", sa jag, men både han och jag märkte att jag inte menade det.

Han log och himlade med ögonen.

"Du ville inte att jag skulle möta henne", sa han. "Men du vet att jag hade klarat av henne i alla fall!" Han gick närmare mig och slog armarna om mig. "Ett bekymmer mindre!", skrattade han.

Men jag tog hans ord på yttersta allvar. "Ett bekymmer mindre?", ekade jag och backade ut ur hans varma grepp. "Inte nog med bekymmer?" Jag stirrade på honom.

Han tittade lite konstigt på mig. Sen flinade han.

"Bella!", sa han och skrattade lite. "Ta't lugnt! Vi får väl hoppas att vampyrerna har insett att det inte finns något de kan göra för att komma förbi oss."

Jag blängde på honom men viftade bort hans ord.

Inget kunde göra mig illa när jag var med min Jacob.

"Jacob", viskade jag. Han tog min hand och nickade.

"Bells", började han, " vi borde fira! Honan är död. Hon kan inte skada dig eller Charlie…"

Han skrattade. Jag log glatt mot honom.

Jag skulle inte bara sitta och vänta på nya bekymmer. Jag skulle leva mitt liv. För första gången sen Cullens lämnade Forks kände jag mig säker.

Jacob och jag började gå ner mot stranden.